Sverige är indelat i sex regioner och en autonom provins. De sex regionerna är Norr, delar av Svealand, Mälardalen, Västra Sverige och två regioner i Götaland samt Gotland med en särskild autonom ställning i likhet med många öar runt om i världen. Så kan Region Skånes omvärldanalytiker Pontus Tallberg tänka sig den svenska geografin år 2025.  

Vägen till denna regionala indelning var inte enkel och föregicks av en besvärlig och långdragen politisk process. Det som i första hand pressade fram regionbildningarna var det starka tryck på svensk ekonomi som orsakades av globaliseringen. Fram till 2010 upplevdes inte detta tryck kräva territoriella reformer. Men nu ses denna indelning som både naturlig och lämplig.
 
Under 2010 ökade således medvetenheten av behovet att möta det ökade ekonomiska trycket och insikten om att hur territoriet organiseras har betydelse växte. Den som bidrog till detta var nedläggningen av SAAB i Trollhättan men också försäljningen av Volvo till ett kinesiskt bolag bidrog till att globaliseringens effekter blev tagna på allvar.  Tillväxt och utvecklingskraft kom på detta sätt att ges en tydlig regional logik. Västra Götalandsregionen tog sig ur krisen genom en intern mobilisering som inte hade kunnat skett utan det utvecklingsmandat regionen haft sedan 1999.
 
Regionala indelningen av Sverige har diskuterats sedan mitten av 60-talet men – bortsett från försöksverksamheten med utökad regional självstyrelse i Skåne och i Västra Götaland 1999 – skedde islossningen först under mandatperioden 2011-14. Orsaken till att det skedde något var – förutom den tidigare diskuterade globaliseringens effekter – den statliga Organisationskommittén vars slutresultat lämnades i december 2012.
Denna utredning visade hur staten i sina ambitioner att styra blivit överbelastad. Utredningens rekommendationer var reformer i den statliga organisationen i syfte att koncentrera och renodla samt öka förmågan att verka i EU. För regionbildningarna var också det tryck underifrån som fanns viktigt.
Hösten 2011 fattades beslut om att bilda minst en i region norra Sverige från 2015. Det beslutet inledde diskussion på allvar i landet med följd att ytterligare beslut kom att fattas om regionbildningar från 2015. I vissa fall sammanläggningar av landsting men i andra fall övergick befintligt landsting till att bli region på det sätt Halland och Gotland blev från 2011. Sverige blev från och med 2015 indelat i 14 regioner inklusive

Gotland. Det regionala mandat utökades gradvis under åren 2015 – 19 vilket fick till följd att man upptäckte att även 14 regioner var för många.  Det ledde till den andra regionreformen 2020 med verkan från 2023.  En stor förändring för det regionala uppdraget är att hälso- och sjukvården blivit ett politikområde bland andra.

 
Om regionerna tidigare var ett slags storlandsting har de nu blivit regioner som kan jämföras med europeiska regioner. Det regionala mandatet omfattar hälso- och sjukvård, folkhälsoarbetet, integration, regional utveckling, kultur, infrastruktur, viss utbildning, och delar av arbetsmarknadspolitiken.
I flera av dessa politikområden sker ett omfattande och nära samarbete mellan regioner, staten och kommuner samt i viss mån EU. Regionerna har kvar sin beskattningsrätt som var ifrågasatt en tid efter valet 2010. Regionerna har också fått en utvidgning av beskattningsrätten i och med att staten och regionerna delar mervärdeskatten
 
Det fanns farhågor för att demokratin skulle lida genom införandet av regioner. Detta har helt kommit på skam eftersom snarast det motsatta skett i och med att de regionala uppgifterna i första hand tillkommit som ett resultat av en decentralisering. Regioner som politisk arena känns naturligt för medborgarna. Medborgarna intresserar sig i lika stor grad för sin region som sin kommun även om det är olika frågor i förgrunden.

 

Det förekom förslag om en stor kommunreform åren 2011-14 som skulle ha inneburit en kraftig reduktion av antal kommuner. Inspirationen till detta var en rapport i vilket närmast förutspåddes en sådan utveckling.  En utredning tillsattes 2011 för att se över det kommunala uppdraget och kommunstrukturen men det visade sig att motståndet mot en sådan ”dansk” utveckling var för stort för att något förslag skulle kunna läggas fram särskilt som det framkom ett stort antal lokaldemokratiska skäl till att inte reducera antalet kommuner. 
 
En stor kommunreform hade en sannolikt inneburit att sjukvården istället organiserats i sex semistatliga enheter efter dansk/norsk modell. Men dessa förslag kom aldrig att verkställas bland annat genom insikten att staten inte kan hantera såväl globaliseringens utmaningar och att styra för mycket av lokala och regionala frågor. Däremot har ytterligare kommundelningar skett så antalet kommuner är något fler än år 2010.
 
Pontus Tallberg
Omvärldsanalytiker
Region Skåne
Lämna en kommentar