Hela nr 3

Mångfald är inte ett mål utan ett medel…

Mångfald har under de senaste åren blivit ett av de hetaste modeorden, jämte ord som kompetens, innovation, entreprenörskap och kreativitet. Allt fler företag, organisationer och arbetsplatser talar om ett aktivt arbete för att främja mångfald och tar fram mångfaldsplaner, -strategier och -policies. Alla verkar tala om det, men hur används det i praktiken?
Copyright: Entreprenörskap Sverige 3.0

Copyright: Entreprenörskap Sverige 3.0

Mångfald i teorin

I Svenska Akademiens Ordbok definieras mångfald som

ett förhållande som är växlande eller varierande och/eller som en generell beteckning för sådant som inom sig uppvisar åtskillnad

Definitionen som sådan öppnar upp för en multitud av olika tolkningar och tillämpningar. I Stockholms läns landstings rapport Använd kompetensen! Om mångfaldsorientering på arbetsmarknaden i Stockholmsregionen, konstateras det att samhället i sig alltid varit växlande, varierande och uppvisat olika former av åtskillnad. Det betyder att samhället per definition alltid betyder mångfald. Samtidigt påvisar rapporten att mångfald har flera olika aspekter, som i sig kan vara sammankopplade (sk. Intersektionalitet). Aspekter som direkt kan appliceras på diskrimineringslagstiftningens alla grunder, dvs. kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning samt ålder.

Man kan dock fråga sig, utifrån definitionen i SAO, om mångfald inte ytterligare kan breddas? Även den mest homogena samling av människor måste ändå sägas bestå av en mångfald av unika individer (subjekt) som på ett eller annat sätt skiljer sig från varandra, om inte utifrån diskrimineringsgrunderna, så utifrån exempelvis olika perspektiv, utbildningsbakgrund och/eller politisk åskådning. Trots den breda definitionen av mångfald och de många aspekter som mångfald täcker, har dess praktiska tillämpning i mångt och mycket kommit att cirkulera kring främst etnisk tillhörighet och kön och de tillämpningar som görs, görs främst inom dessa aspekter. Att koppla mångfaldsdiskussionen till diskrimineringsgrunderna är en välkommen breddning av begreppet men risken är att det blir för ensidigt. Att mångfaldsarbetet enbart handlar om att ta in det som är olikt, det annorlunda, det som är avvikande och minoriteter in i sammanhang som ses som homogena, men som samtidigt också ses som normen. Man söker kompetens bland invandrargrupper för att öka mångfalden i arbetsgrupper som traditionellt sett består av svenskar. Man kvoterar in kvinnor i bolagsstyrelser som traditionellt sett består av män. Mångfaldspolicies blir ett sätt att blanda intrycket av det homogena och utåt sett framstå som medveten och, ursäkta ordvalet, politisk korrekt.  Med den här synen på mångfald finns det en stor risk att mångfaldsarbetet stannar vid ett fint dokument om att mångfald är eftersträvansvärt eller vid att en ”synlig” mångfald skapas. Problemet med det här perspektivet på mångfald är att det är alldeles för snävt, vilket i sin tur leder till att den praktiska tillämpningen av mångfald ibland helt saknas och att man inte utnyttjar kraften i mångfalden. Vad vill man egentligen uppnå med att främja mångfald annat än mångfalden i sig?

Begränsningar och möjligheter

När olikhet introduceras i en homogen kontext betyder det nämligen inte per automatik att den kontexten blir heterogen. Normer och strukturer fungerar istället som mallar och formar som i varierande hastighet transformerar och mer eller mindre tvingar avvikande element att anpassa sig till det rådande klimatet. Den anpassningen sker antingen genom att personer försöker efterlikna majoriteten, man lär sig svenska, klär sig i kostym, följer med på golfrundor och så vidare, eller genom att man fortsätter vara sig själv men tonar ner sin egen person så mycket att den inte märks eller sticker ut i sammanhanget. I många fall när det talas om mångfald handlar det alltså om en passiv, latent mångfald, som finns på pappret, men som inte utnyttjas i praktiken och som dessutom legitimerar förtryckande strukturer.

Mångfald kan, i sin rätta tillämpning, istället användas som en impetus för förändring av företag, organisationer och samhällen. Karin Klerfelt är initiativtagare till projektet Entreprenörskap Sverige 3.0 som handlar om att förändra och eliminera hinder och strukturer som företagare i allmänhet och kvinnors företagare i synnerhet möter i sin verksamhet och vardag. Enligt henne tror många företagsledare och beslutsfattare att mångfald är en mänsklig rättighet, men de förstår inte riktigt varför, en okunskap som leder till upprätthållandet av de begränsande strukturerna, vilket i sin tur leder till osäkerhet och svagare presterande medarbetare. För att en riktig mångfald ska bli en realitet krävs, enligt Karin, både förutsättningar i form av kunskap från arbetsgivaren, men också mod från såväl arbetstagare som arbetsgivare;

Mångfald är ju rätt modigt också. Det krävs mod att komma till ett nytt land, att gå in på en könssegregerad arbetsplats. Det krävs mod att göra nytt i nya sammanhang.

Entreprenörskap Sverige 3.0 använder sig av bottom-up och top-down processer för att förändra attityder, sprida kunskap och väcka opinion kring sina frågor. I det arbetet är mångfalden en tillgång; ”Jag hade aldrig träffat de människor som jag arbetar med idag om jag inte befunnit mig i det här sammanhanget”, säger Karin Klerfält. Projektet visar således både på behovet av att synliggöra strukturer, men också behovet av att människor med olika bakgrund gemensamt utbyter idéer och driver processen framåt. På så sätt bidrar mångfalden till förnyad kraft, till en så kallad impetuseffekt, och blir en motor i utvecklingsarbetet.

Mångfald som motor

Under Reglabs årskonferens, anordnade Stockolms läns landsting (avdelningen för Tillväxt, miljö och regionplanering) seminariet Mångfald som motor för tillväxt och presenterade  regionens pågående utvecklingsarbete för att öka företags och organisationers mångfaldsorientering. Där presenterades en trappstegsmodell där mångfaldens förutsättningar för organisations- och affärsutveckling ligger i hur olikheter behandlas. En policy som utgår från mångfalden för mångfaldens skull befinner sig på en MR-nivå med låg möjlighet för utveckling medan en plan med nolltolerans mot diskriminering är att anse som ett minimum för att kunna tala om en acceptabel mångfaldsmiljö över huvudtaget. Tolerans betyder samtidigt att mångfald finns, men inte per automatik att den främjas, utan bara tolereras. Ett steg ovanför toleransen befinner sig istället den inkluderande arbetsmiljön, där olikheter accepteras och respekteras. Högst upp i modellen befinner sig innovationsmiljön där olikheten går från att vara ett faktum, till att bli en resurs som används. I modellens mest optimala mångfaldsmiljö välkomnas alltså såväl individer, som nya perspektiv, samtidigt som ifrågasättande, av de rådande strukturerna och normerna i synnerhet, uppmuntras. Mångfaldsarbete, i praktiken, kräver således ett tydligt fokus och kunskap om de strukturer som hindrar människor. Det handlar om att skapa förutsättningar för innovation och nytänkande. Enligt Karin Klerfelt finns tydliga kopplingar mellan att arbeta för sann mångfald och att vara entreprenör;

En entreprenör för mig bygger på tre + tre saker; att du är påhittig, du hargenomförandekraft och disciplin. De andra tre är; mod, fokus ochpassion. När man tittar på de här sex begreppen så passar de bra i mångfaldsbegreppet också.

Mångfalden och förekomsten av olikhet i termer av människor, perspektiv och idéer används som en förutsättning för utveckling, vilket i sin tur leder till tillväxt. I en sådan organisation är den individuella olikheten, rörelsen och komplexiteten ständigt efterfrågad till förmån för homogenitet, konformitet och konsensus.

Rikard Edbertsson

Distans – den nya trenden

En allt mer mobil befolkning och en fragmentiserad tillvaro skapar svårigheter för våra myndigheter, oavsett om det är på regional eller nationell nivå. Att människor inte uppfattar gränser som ett hinder ska väl vara ett riktmärke även för myndigheternas regelverk?

CC by idleformat

Distans – den nya trenden

En allt mer mobil befolkning och en fragmentiserad tillvaro skapar svårigheter för våra myndigheter, oavsett om det är på regional eller nationell nivå. Att människor inte uppfattar gränser som ett hinder ska väl vara ett riktmärke även för myndigheternas regelverk?

CC by idleformat

CC by idleformat

100 000 människor invandrar till Sverige varje år. Det är lika många svenskar som bor och arbetar i Norge.  Vilket i sin tur är långt fler än vad man trott och långt fler än vad migrationsverket har vetat om. Om det här kan vi läsa i boken ”På gränsen – interaktion, attraktivitet och globalisering i Inre Skandinavien” som nyligen publicerades.[1] Boken innehåller nya forskningsresultat om hur människorna i Inre Skandinavien (som på den svenska sidan består av Värmlands och Dalarnas län med 3 kommuner och drygt 500 000 invånare och på den norska av Hedmark fylke, Akershus och Östfold fylker med sammanlagt 75 kommuner och knappt 500 000 invånare) är sammanknutna genom arbete, handel och turism.

Gränsområde med hinder

Inre Skandinavien är ett område som generellt har en svag befolknings- och ekonomisk utveckling vilket gör det extra angeläget att koppla ihop området med de mer expansiva storstadsområdena, Stockholm och Oslo. En god kommunikation från ytterområden till centrum är en av de viktigaste framgångsfaktorerna som utpekas. Väl utbyggd infrastruktur är en nödvändighet och en av de viktigaste åtgärderna när det gäller att främja en gränsöverskridande arbetsmarknad. Att två nationella myndigheter styr över var sin del underlättar inte när stora infrastrukturprojekt ska genomföras. Pendlingen är en förutsättning för en rörlig arbetsmarknad och för att leverera en hållbar miljö krävs kollektiva alternativ som fungerar på båda sidor gränsen. Fler hinder som pekas ut i boken är av mer generell natur såsom svårigheter med sjukpenning, föräldraledighet, pension och skatt för människor som bor i ett land men arbetar i ett annat. Det är alltså inga unika problemhistorier utan dessa kännetecknar ju också andra gränsområden i Norden. Ett angreppssätt som bl.a. Öresundsregionen använder sig av är att synliggöra pendlarna som en enhetlig grupp och med stöd i denna bedriva lobbyverksamhet kring frågor såsom infrastruktur och skatteproblematik. Den stora skillnaden mellan Inre Skandinavien och Öresundsregionen är dock att den första inte  på samma sätt kan ses som en homogen grupp. De har en mer komplex sammansättning och består av svenskar som reser till Norge för att arbeta, norrmän som åker till Sverige för att konsumera och svenskar och norrmän som reser fram och tillbaka över gränsen i turistsyfte. Att på ett samlat sätt kunna företräda denna spridda grupp och deras särintressen är inte alls en självklarhet.

Rörlighet en möjlighet men också ett hinder

En av svårigheterna med gruppen människor som rör sig i Inre Skandinavien är att de präglas av sin mobilitet vilket självfallet innebär både utvecklingsmöjligheter och begränsningar. Själva mobiliteteten utmanar våra traditionella föreställningar om inflyttning och immigration. Även betydelsen av permanentboende trotsas. När det inte längre är självklart vem som är lokalbefolkning och vem som är tillfälligt boende är det svårt att veta vilka människor vars behov ska tillhandahållas och vilka hänsyn som bör tas i beaktning. Rörligheten blir lätt en röra.

Nationsgränsen som hinder men också en förutsättning

Att nationsgränsen innebär problem för människor som bor, arbetar och lever i gränstrakter är ställt utom tvivel, vilket forskarna också mycket riktigt påpekar i boken. Det ska dock sägas att människor själv inte uppfattar gränsen som ett större hinder än vad som går att hantera, i annat fall hade de ju inte varit så rörliga. Däremot kanske vi inte alltid tänker på att det faktiskt är just själva gränsen som är grunden för dynamiken och rörligheten. Hade förhållandena varit alldeles lika på båda sidor gränsen hade det inte funnits ett behov för människor att förflytta sig. Just olikheten är allltså förutsättningen och motorn för utvecklingen i gränsområdena. Drivkraften för en svensk att söka efter arbete i Norge skiljer sig inte från de hos en grek som söker sig till Sverige i samma syfte. Inte heller skiljer sig norrmännens konsumerande på den svenska sidan från när dansken åker till Bordershop Tyskland för att leta efter prisvärd öl. Myndigheternas arbete med att harmonisera regelverken på ömse sidor gränsen måste ta sin utgångspunkt i att olikheterna ofta är motivationen bakom människors vilja att röra sig över den.

Nya livsstilar ett hinder

GRESS[2]-projektet som efter tre år avslutas i och med antologins utgivning har velat bidra till att öka kunskapen om regionala utvecklingsfrågor med betoning på de speciella möjligheter som finns i gränsområden. Vidare vill de synliggöra dessa utvecklingsmiljöer både nationellt och internationellt och då särskilt inom det gränsregionala fältet. En av de saker boken nuddar vid och som inte bara behöver synliggöras inom det gränsregionala fältet är det förändrade livsmönster som de beskriver. Människorna i Inre Skandinavien är ett mobilt släkte och de vistas semi-permanent på flera platser. Deras vardagsliv pendlar mellan en övernattningslägenhet i Oslo, en permanentvilla i Karlstad och ett fritidsboende i Trysil. Det är dock inte bara i gränsområdet vi ser dessa förändrade livsstilar där just mobilitet bäst beskriver människors livsstil. Danska pensionärer tillbringar en stor del av tillvaron i den skånska myllan och det finns tusentals svenskar som tillbringar halva året i Thailand. De här mobila livsstilarna kan vara ett hinder för både regionala och statliga myndigheter. Hur hanteras deltidsbefolkningen/deltidsboendet/ deltidsstuderandet och deltidsarbetande i myndigheternas regelverk?



[1] Forskningsprojektet har finansierats av Europeiska Regionala Utvecklingsfonden och statliga norska IR-medel, Østlandsforskning, Karlstads universitet, Cerut, Högskolan Dalarna samt fylkeskommunerna i Akershus, Hedmark och Oppland.

[2] GRESS är en förkortning av ”att göra regionala skillnader till en styrka”

Camilla Hending

Innovationskraft byggs inte av stora muskler

För att offentliga sektorn ska lyckas med sitt innovationsarbete räcker det inte att räkna antalet innovationer. Det viktiga är att förstå vilka förutsättningar som krävs för att de ska uppstå, konstaterar Staffan Bjurulf, näringslivsstrateg i Region Värmland.
CC by Jhong Dizon

CC by Jhong Dizon

Fler innovationer behövs i offentlig sektor. Men det viktigaste är inte att mäta antalet utan att förstå vad som krävs för att de ska uppstå, menar Staffan Bjurulf, näringslivsstrateg i Region Värmland.

Vi behöver klarlägga orsakssambanden, säger han.

I rapporten ”Från eldsjälsdrivna innovationer till innovativa organisationer diskuterar VINNOVA hur innovationskraften kan öka i offentliga sektorn.

Hur organisationen ser ut spelar mindre roll för möjligheterna att lyckas. En liten kommun kan skapa ett lika bra innovationsklimat som en stor.

– Det handlar inte om stora muskler och pengar, snarare om att ha en gemensam uppfattning om de problem som behöver lösas. En organisation som ständigt är öppen för nya perspektiv och idéer skapar goda förutsättningar för innovationsarbete, säger Anna Bjurström, handläggare på VINNOVA.

Begreppet ”kreativa krockar” återkommer ofta i rapporten, som presenterades för ett par veckor sedan. Krocken kan till exempel bestå i att landstinget rekryterar en chef från näringslivet istället för att välja en person som gjort karriär i den egna organisationen.

Ett innovativt ledarskap är avgörande för att lyckas, säger Anna Bjurström.

Hon framhåller också behovet av att skapa incitament. Någon form av belöningssystem kan öka medarbetarnas engagemang. Till framgångsrecepten hör också att skapa en strategi för innovationsarbetet och att hitta ett effektivt sätt att sprida och utvärdera goda idéer.

Lärandestrategi

Staffan Bjurulf, näringslivsstrateg på Region Värmland, ser gärna att VINNOVA tar som sin uppgift att informera om erfarenheterna från det innovationsarbete som bedrivs av kommuner, landsting och andra aktörer inom offentliga sektorn.

Jag saknar en lärandestrategi. Vi behöver sprida kunskaper och lärdomar bättre, säger han.

Staffan Bjurulf framhåller Nordic MedTest som ett lyckat sätt att jobba branschöverskridande med innovationer. Projektet leds av landstinget i Värmland med målet att stärka samarbetet mellan IT-användare och IT-leverantörer, med stöd av specialister och forskare. Tillsammans bygger man ett testcenter för IT-lösningar inom vården med målet att hitta nya affärsmöjligheter, öka patientsäkerheten och se till att medborgarna får mer vård för skattepengarna.

– Vårdsektorn är duktig på klinisk behandling men tänker inte alltid på att IT-systemen måste fungera. Misslyckas man till exempel med att föra över röntgenjournaler från en avdelning till en annan kommer patienterna i kläm.

Konkret

I projektet samarbetar landstinget med ett nätverk av företagare. Tillsammans kartlägger de problemet och hittar nya lösningar. Karlstads universitet bidrar med forskarkompetens.

– I och med att det finns ett fysiskt labb kommer beställare och leverantörer till skott på ett annat sätt. Innovationsarbetet blir konkret och landstinget kan ploga för övriga landsting, säger Staffan Bjurulf.

Han efterlyser fler innovationer i offentliga verksamheter, men varnar samtidigt för att stirra sig blind på antalet. Om ett företag eller en organisation som fått pengar skapat tre nya innovationer; beror det då på pengarna eller på gynnsamma omständigheter som till exempel närhet till Stockholm eller någon annan storstad?

– Det är viktigt att klarlägga orsakssambanden och se vilka förklaringar det finns till att en satsning på att få fram innovationer ger resultat. Det är ingen mening med att räkna pinnar om man inte har en aning om hur de kom dit, säger Staffan Bjurulf.

Fakta:

Rapporten ”Från eldsjälsdrivna innovationer till innovativa organisationer” är skriven av Karin Hovlin och Sofie Arvidsson (Governo AB) på uppdrag av VINNOVA.

Torbjörn Tenfält

Distans – den nya trenden

En allt mer mobil befolkning och en fragmentiserad tillvaro skapar svårigheter för våra myndigheter, oavsett om det är på regional eller nationell nivå. Att människor inte uppfattar gränser som ett hinder ska väl vara ett riktmärke även för myndigheternas regelverk?100 000 människor invandrar till Sverige varje år. Det är lika många svenskar som bor och arbetar i Norge.  Vilket i sin tur är långt fler än vad man trott och långt fler än vad migrationsverket har vetat om. Om det här kan vi läsa i boken ”På gränsen – interaktion, attraktivitet och globalisering i Inre Skandinavien” som nyligen publicerades.[1] Boken innehåller nya forskningsresultat om hur människorna i Inre Skandinavien (som på den svenska sidan består av Värmlands och Dalarnas län med 3 kommuner och drygt 500 000 invånare och på den norska av Hedmark fylke, Akershus och Östfold fylker med sammanlagt 75 kommuner och knappt 500 000 invånare) är sammanknutna genom arbete, handel och turism.

Gränsområde med hinder

Inre Skandinavien är ett område som generellt har en svag befolknings- och ekonomisk utveckling vilket gör det extra angeläget att koppla ihop området med de mer expansiva storstadsområdena, Stockholm och Oslo. En god kommunikation från ytterområden till centrum är en av de viktigaste framgångsfaktorerna som utpekas. Väl utbyggd infrastruktur är en nödvändighet och en av de viktigaste åtgärderna när det gäller att främja en gränsöverskridande arbetsmarknad. Att två nationella myndigheter styr över var sin del underlättar inte när stora infrastrukturprojekt ska genomföras. Pendlingen är en förutsättning för en rörlig arbetsmarknad och för att leverera en hållbar miljö krävs kollektiva alternativ som fungerar på båda sidor gränsen. Fler hinder som pekas ut i boken är av mer generell natur såsom svårigheter med sjukpenning, föräldraledighet, pension och skatt för människor som bor i ett land men arbetar i ett annat. Det är alltså inga unika problemhistorier utan dessa kännetecknar ju också andra gränsområden i Norden. Ett angreppssätt som bl.a. Öresundsregionen använder sig av är att synliggöra pendlarna som en enhetlig grupp och med stöd i denna bedriva lobbyverksamhet kring frågor såsom infrastruktur och skatteproblematik. Den stora skillnaden mellan Inre Skandinavien och Öresundsregionen är dock att den första inte  på samma sätt kan ses som en homogen grupp. De har en mer komplex sammansättning och består av svenskar som reser till Norge för att arbeta, norrmän som åker till Sverige för att konsumera och svenskar och norrmän som reser fram och tillbaka över gränsen i turistsyfte. Att på ett samlat sätt kunna företräda denna spridda grupp och deras särintressen är inte alls en självklarhet.

Rörlighet en möjlighet men också ett hinder

En av svårigheterna med gruppen människor som rör sig i Inre Skandinavien är att de präglas av sin mobilitet vilket självfallet innebär både utvecklingsmöjligheter och begränsningar. Själva mobiliteteten utmanar våra traditionella föreställningar om inflyttning och immigration. Även betydelsen av permanentboende trotsas. När det inte längre är självklart vem som är lokalbefolkning och vem som är tillfälligt boende är det svårt att veta vilka människor vars behov ska tillhandahållas och vilka hänsyn som bör tas i beaktning. Rörligheten blir lätt en röra.

Nationsgränsen som hinder men också en förutsättning

Att nationsgränsen innebär problem för människor som bor, arbetar och lever i gränstrakter är ställt utom tvivel, vilket forskarna också mycket riktigt påpekar i boken. Det ska dock sägas att människor själv inte uppfattar gränsen som ett större hinder än vad som går att hantera, i annat fall hade de ju inte varit så rörliga. Däremot kanske vi inte alltid tänker på att det faktiskt är just själva gränsen som är grunden för dynamiken och rörligheten. Hade förhållandena varit alldeles lika på båda sidor gränsen hade det inte funnits ett behov för människor att förflytta sig. Just olikheten är allltså förutsättningen och motorn för utvecklingen i gränsområdena. Drivkraften för en svensk att söka efter arbete i Norge skiljer sig inte från de hos en grek som söker sig till Sverige i samma syfte. Inte heller skiljer sig norrmännens konsumerande på den svenska sidan från när dansken åker till Bordershop Tyskland för att leta efter prisvärd öl. Myndigheternas arbete med att harmonisera regelverken på ömse sidor gränsen måste ta sin utgångspunkt i att olikheterna ofta är motivationen bakom människors vilja att röra sig över den.

Nya livsstilar ett hinder

GRESS[2]-projektet som efter tre år avslutas i och med antologins utgivning har velat bidra till att öka kunskapen om regionala utvecklingsfrågor med betoning på de speciella möjligheter som finns i gränsområden. Vidare vill de synliggöra dessa utvecklingsmiljöer både nationellt och internationellt och då särskilt inom det gränsregionala fältet. En av de saker boken nuddar vid och som inte bara behöver synliggöras inom det gränsregionala fältet är det förändrade livsmönster som de beskriver. Människorna i Inre Skandinavien är ett mobilt släkte och de vistas semi-permanent på flera platser. Deras vardagsliv pendlar mellan en övernattningslägenhet i Oslo, en permanentvilla i Karlstad och ett fritidsboende i Trysil. Det är dock inte bara i gränsområdet vi ser dessa förändrade livsstilar där just mobilitet bäst beskriver människors livsstil. Danska pensionärer tillbringar en stor del av tillvaron i den skånska myllan och det finns tusentals svenskar som tillbringar halva året i Thailand. De här mobila livsstilarna kan vara ett hinder för både regionala och statliga myndigheter. Hur hanteras deltidsbefolkningen/deltidsboendet/ deltidsstuderandet och deltidsarbetande i myndigheternas regelverk?

Camilla Hending


[1] Forskningsprojektet har finansierats av Europeiska Regionala Utvecklingsfonden och statliga norska IR-medel, Østlandsforskning, Karlstads universitet, Cerut, Högskolan Dalarna samt fylkeskommunerna i Akershus, Hedmark och Oppland.

[2] GRESS är en förkortning av ”att göra regionala skillnader till en styrka”

Nytt & Kort

50 mest innovativa företagen enligt Fast Company

Fast Company presenterade nyligen sin lista över världens 50 mest innovativa företagen. Innovation är inte bara ett modeord utan är en av de viktigaste komponenterna när företag ska stärka sin konkurrenskraft. Fast Companys årliga lista är en inspirationskälla och en värdemätare på vilka egenskaper som premieras hos företagen. Ett drag som man kan skönja är att de bästa innovatörerna använder sociala medier strategiskt för att förnya sig själva om och om igen. Genom att involvera så många människor som möjligt genom sociala medier kan produkter och idéer förändras långt snabbare än om de hade utvecklats inom företagen. Det som också är intressant är avsaknaden av själva sociala medieföretag såsom Twitter och Facebook.

Det som kännetecknar företagen på listan är hur de lyckas återuppfinna sig själva och presentera nya affärsidéer och produkter i ett snabbt tempo. Just snabbheten är det som skiljer de som återfinns på listan och de som inte gör det. Nike som förra året trillade ur listan är tillbaka i topp mycket på grund av dess innovation och framtagande av sitt Fuel band, ett elektroniskt armband som mäter en persons aktivitet under dagen och som sedan kan delas via de sociala medierna.

Regionförvaltningsreform i Finland har slått väl ut

Den finska regeringen anser att regionförvaltningsreformen där sex myndigheter slogs ihop till två nya (regionförvaltningsverket och närings-, trafik- och miljöcentralen har lyckats.

Trots att budgeten minskade med tio procent i och med sammanslagningen så har produktivitetsökningen kompenserat för de minskade resurserna. En av de viktigaste inslagen i reformen handlade om att utveckla en mer kundanpassad verksamhet vilket av kunderna har ansetts inträffat.

Läs hela redogörelsen. 

Mikrolån visar vägen på Själland

Företag med tillväxtambitioner på Själland kan nu ansöka om så kallade mikrolån. Det är Forum Zeeland, Greenhouse Zeeland och CAT Invest Zeeland som kommer att stå för smålån och riskkapital till företag som har problem att få andra lån. Lånens storlek kommer att variera från 100 000 Danska kronor till 500 000 Dkr. Mads Váczy Kragh, direktör i Greenhouse Zeeland, menar att tillväxt kräver finansiering och att tillväxten hålls tillbaka p.g.a. brist på kapital.

Träd ger bränsle i finsk skattedebatt

Ett skatteträd ska visa hur utgifterna förgrenar sig i Finlands offentliga ekonomi. Finansdepartementet lanserade trädet häromdagen och lovar att det nu ska bli lättare för både medborgarna och debattglada politiker att se hur skatterna används.

De offentliga utgifterna uppgick 2011 till sammanlagt 104,3 miljarder euro, varav socialskyddsutgifterna svarade för nästan hälften. Hälsovården kostade 15 miljarder euro.

Trädets rötter förmådde samma år suga upp 102,1 miljarder via framför allt skatter och socialförsäkringsavgifter.

Den offentliga ekonomin i Finland består av staten, kommunerna och samkommunerna, landskapsförvaltningen på Åland samt arbetspensionsverken och andra socialskyddsfonder.

Finns det anledning att plantera skatteträd även i de kommunala och regionala rabatterna?

Vi har nog inte funderat så mycket över det, men säkert skulle ett sådant skatteträd också vara tillämpligt hos oss. Ofta är det ju svårt att förklara var de kommunala skattepengarna tar vägen, säger Marlene Byggmästar, stadskamrer på drätselkontoret i Jakobsstad.

Läs hela publikationen här

Härnösand förlorar universitet

Mittuniversitetet lämnar Härnösand och flyttar den delen av verksamheten till Sundsvall. Motivet är att en koncentration till Campus Sundsvall gör det lättare att erbjuda attraktiva forskningsanknutna utbildningar med hög kvalitet. Flytten skapar också förutsättningar att starta en lärarutbildning.

Beslutet har väckt förre statsministern Thorbjörn Fälldins ilska. Han bidrog starkt till att Härnösand fick en universitetsfilial och 2001 blev han hedersdoktor vid lärosätet. Efter nedläggningsbeslutet visade Fälldin sitt missnöje genom att lämna tillbacka sin doktorshatt och doktorsring.

I ett gemensamt yttrande konstaterar Thorbjörn Fälldin och Mittuniversitetets rektor Anders Söderholm att det dramatiska beslutet är en följd av de stora ekonomiska påfrestningar regionen utsätts för.

Ytterst menar vi att detta är en konsekvens av den nationellt förda högskolepolitiken,

skriver de till utbildningsminister Jan Björklund.

Redaktionen

Som man ropar får man svar

Kring 3 miljarder kronor passerar genom Tillväxtverkets händer årligen men ger myndighetens hantering av skattepengarna oss en ökad tillväxt? Svaret på frågan tycks gömd i i hur utvärderingar genomförs och läses.

CC by Alberto G.
CC by Alberto G.

När Statskontoret under 2011 genomförde en granskning av Tillväxtverkets verksamhet, var den oro som medarbetarna framförallt gav uttryck för, hur de skulle kunna kommunicera utåt vad de faktiskt gör.

Det sägs att man ska vara försiktig med vad man önskar. Tillväxtverket nådde sommaren 2012 ut mer än man någonsin drömt om, när svenska massmedia gjorde sin egen genomgång och hittade notor för restaurangbesök, spavistelser, skoterturer och vinprovning för totalt 16 Mkr sedan 2010.

Nu är massmedia inte kända för att ägna sig åt objektiva utvärderingar av myndigheters verksamhet. Statskontoret letade 2011 inte efter krognotor och hittade heller inga, även om man såg att myndighetens ekonomihantering var problematisk. Frågan som Statskontoret ställde i sin granskning var hur Tillväxtverket klarar statens uppdrag att stödja entreprenörskap och regional tillväxt.

Positivt svar

Svaret på frågan blev övervägande, men inte odelat, positivt.  Tillväxtverket har i stort sett de styrsystem och de resurser som behövs. Om regeringen – beställaren av granskningen – läste den noga skulle det vara svårt att hitta anledning till oro.

Gles- och landsbygdsfrågorna hade visserligen inte ännu integrerats riktigt i tillväxtarbetet och det fanns en motsättning mellan å ena sidan Tillväxtverkets egen ambition att framstå som en samordnad aktör med ett främjandeuppdrag och å andra sidan statens krav på att vara en effektiv utförarorganisation.
Värre än så blev betyget inte.

Men Tillväxtverket hamnade som bekant därefter i den offentliga skottgluggen vilket lett till  att även Skattebetalarnas förening har gjort en granskning av verksamheten. Frågan som ställs är betydligt bryskare:  Var finns samhällsnyttan i det Tillväxtverket gör?

Med utgångspunkt i verkets årsrapport sorteras befintlig verksamheten i tre kategorier: Uppdrag som föreningen anser vara offentlig kärnverksamhet (t ex upplysning om regler och lagar), EU-bidrag och
diverse regionalpolitiska stöd samt till sist verksamhet som föreningen anser att verket bör upphöra med eftersom den är svår att motivera
samhällsekonomiskt.

Konkurrensproblem

I den sista kategorin finns direkta stöd och bidrag till privata företag som
inte har regionalpolitiska motiv och ofta är tveksamma ur konkurrenspolitisk synpunkt. Att stötta företag som vill utveckla en viss produkt, hör till avdelningen tveksamheter, anser föreningen:

Den utvärdering som genomförts visar dels att företag som får pengar genom programmet anser att detta varit hjälpsamt, dels att företag som får avslag på sin ansökan presterar sämre över tid. Vilka slutsatser som kan dras av detta är dock tveksamt, då selektionseffekten (företag med bättre produkter har av naturliga skäl större möjligheter att beviljas stöd) och den direkta konkurrenssnedvridande effekten (företag som får stöd har bättre konkurrensmöjligheter än de som inte får stöd).

En grupp tveksamma stöd innehåller t ex 55 mkr för att stödja kvinnors
företagande vilket emellertid visat sig omöjligt att systematiskt utvärdera
resultatet av.

Skattebetalarnas förening anser att svaret på deras fråga
därmed blir att Tillväxtverket lägger mellan 3-500 miljoner årligen på
verksamhet som inte har någon bevisad samhällsnytta. Mot den bakgrunden blir det naturligt att föreningen valt att helt lämna åt sidan tvisten om några miljoner till eventuella utflykter eller personalfester.

Föreningen har inte heller tagit ställning till om regionalpolitiska stöd är
samhällsnyttiga och lämnar därför även dessa åt sidan, tillsammans med
EU-stöden. Det har däremot Riksrevisionen gjort men bara ur en enda aspekt; byråkratin. Riksrevisionen konstaterar att Tillväxtverket (liksom ESF-rådet) inte använt de möjligheter som finns att förenkla EU-stöden, framtagna i Bryssel. Därför går onödigt pengar till administration.

Granskar också

Tillväxtverket självt har däremot låtit utvärdera de strukturfondsprogram i Sverige som utgör så stor del av myndighetens verksamhet. Den externt genomförda granskningen publiceras på Tillväxtverkets hemsida där den presenteras den med den positiva rubriken:

Utvärdering av EU-insatser: Ökad konkurrenskraft i regionerna

Rubriken följs upp av en lika glädjande inledning och en uttalad framtidsvilja:

EU-investeringarna i Sverige har lett till ökat företagande, fler samarbeten och bättre infrastruktur. Men satsningar på växande företag skulle kunna öka tillväxten ytterligare i regionerna.

Den externa granskaren, Oxford Research, som sett över de åtta svenska
programmen kan glädjande nog meddela att strukturfondsmedlen hanterats korrekt och effektivt, de har följt statsmaktens vilja och EU:s intentioner.

Men om man ställer frågan på ett annat sätt, om man använder Skattebetalarföreningens mer grova mått ”samhällsnytta”?

Det visar sig då vid en närläsning av vad granskaren Oxford Research egentligen säger, att slutsatserna måste bli betydligt beskedligare:

Programmen har börjat utveckla verktyg som på sikt kan medverka till att nå målen om regional konkurrenskraft, entreprenörskap och innovation.

Sagt på ren svenska – man har påbörjat något som möjligen i framtiden kan vara till hjälp.

Så sant

Precis som Tillväxtverket lyfter fram, anser Oxford Reseach
att de svenska programmen har något att lära övriga Europa. Men vilken är den lärdomen? Jo, att…:

Regioner som under längre tid haft god samverkan och rätt verktyg
har lyckats bättre än andra med att förändra strukturer.

Så långt känns det faktiskt inte som att 1,6 miljarder kronor i strukturfondsmedel har kommit till en imponerande samhällsnytta. Sanningen är att det finns åtskilliga goda insatser dolda bland programmen. Skåne-Blekinge rapporteras t ex ha arbetat oerhört
effektivt och målinriktat med näringslivet, med goda resultat,
Stockholmsregionen likaså.

Återigen – använder vi ”samhällsnytta” som mått måste vi konstatera att både Stockholm och Skåne är starka tillväxtregioner av egen kraft så möjligen är det inte just där samhället ska skjuta till regionalstöd.

För övriga Sverige återger utvärderarna något dystrare insikter.

* Den största tillväxtutmaningen för landsbygds-Sverige återfinns i stort sett inte alls inom programmen (i Norrland i planen men inte i utförande), nämligen den minskande befolkningen och därmed tillgången på arbetskraft med rätt kompetens.

* Flera av programmen arbetar framgångsrikt med infrastrukturen – dock inte Mälardalen och Småland där behoven tycks vara som störst ur tillväxtperspektiv.
I Norra Mellansverige går samarbetsprojekt inom regionförstorande infrastruktur framförallt över kommungränser när samhällsnyttan säger att de borde gå över länsgränser.

* Vad gäller företagandet går större delen av de regionala medlen till att starta nya företag – företrädesvis av kvinnor och invandrare – medan den kategori företag som med lite hjälp verkligen skulle kunna åstadkomma regional tillväxt här och nu – nyetablerade företag med unga entreprenörer – ganska mycket ignoreras.

* Regionernas samarbete med den akademiska världen får beröm men samtidigt tycks det den akademiska världen ta över och styra in på projekt i deras forskningsagenda och därmed sällan leda till kommersialisering.

Utvärdering är helt klart ett utmärkt sätt att följa upp hur det går för en
verksamhet – så länge man håller i minnet att granskningen svarar som bäst bara på den frågas som granskarna ställt.

Ylva Nilsson

Utredningar och vår…

Mats BöllnerVåren är inte långt borta… Illustration och text av Mats Böllner

Regionala nyckeltal ska stärka vård i väst

Större öppenhet om hur vården verkligen fungerar är bra för alla parter, menar regionledningen i Västra Götaland. Nya regionala nyckeltal ska göra det lättare att jämföra de olika sjukhusen.

CC by comedy_nose
CC by comedy_nose

Regionala nyckeltal ska få sjukhusen i Västra Götaland att vara mer öppna om hur vården fungerar och inte tveka inför att jämföra sig med varandra.

De måste våga säga att allt inte är perfekt, säger Peter Amundin, stabschef på regionkansliet.

Öppna jämförelser skapar en bra grogrund för utveckling, anser den projektgrupp med representanter från sjukhus, beställare och vårdgivare i Västra Götaland som kartlagt kvalitet, tillgänglighet och kostnadseffektivitet inom vården.

Mycket i hälso- och sjukvården fungerar bra, men det finns också fel och brister och det är bara genom att använda våra uppgifter och göra analyser som vi kan utveckla vården, säger Peter Amundin, projektledare och stabschef på regionkansliets hälso- och sjukvårdsavdelning.

I en ny rapport ger gruppen sin bild av tillståndet på sjukhusen i Västra Götalandsregionen med hjälp av ett antal nyckeltal. Jämförelserna är både på en övergripande nivå och inom nio utvalda diagnosområden, som till exempel höftledsplastik, gallstensoperationer och stroke.

Det finns en förbättringspotential på flera sjukhus. Tanken att de själva nu ska jobba in nyckeltalen i sina åtgärdsplaner. Vi kommer att fortsätta följa det här, säger Peter Amundin.

Bortförklaringar

Tidigare hörde han ibland från sjukhusen argumentet att de hade fullt upp med att hantera sina kostnader och därför inte samtidigt kunde höja kvaliteten. När Sveriges Kommuner och Landsting i juni 2006 publicerade sina första öppna jämförelser hände det också att man hellre ifrågasatte mätmetoderna än tog siffrorna på allvar.

Bortförklaringar som att vi är så speciella att det är svårt att jämföra oss med andra sjukhus är en naturlig skyddsmekanism. Men nu ser jag en mognad.

En övergripande slutsats i rapporten är att kort vårdtid i allmänhet inte leder till lägre kvalitet. En annan är att inget tyder på att högre kvalitet på vården skulle driva på kostnaderna.

Ser man på isolerade händelser kan det behövas kortsiktiga kostnadsökningar, men i det långa loppet kostar det samhället mindre med en god vård som gör patienterna friska och innebär att de inte kommer tillbaka till sjukhuset lika ofta, säger Peter Amundin.

Fler kräver svar

Birgitta Molin-Mellander, sjukhusdirektör på Skaraborgs Sjukhus, välkomnar en ökad transparens om effekterna av vården.

Nu har vi fått ett användbart verktyg, både till hjälp för vår egen utveckling och för att jämföra den med andra sjukhus i regionen, säger hon.

Sjukhusens storlek, patientunderlag och uppdrag skiljer sig åt i regionen, men Birgitta Molin-Mellander ser inte det som ett hinder för att göra jämförelser. Tvärtom kan de mindre sjukhusen ha stort utbyte att studera Sahlgrenska sjuhusets nyckeltal och vise versa.

Hon ser en större öppenhet som ett nödvändigt steg för att hälso- och sjukvården ska kunna möta kraven från både uppdragsgivare och vårdtagare.

I framtiden kommer politikerna ställa fler frågor om vad de får för pengarna. Även framtidens vårdkonsumenter vill veta mer om vilken vård vi levererar och vad det kan finnas för alternativ, säger Birgitta Molin-Mellander.

Torbjörn Tenfält

Resan in i objektivitetssamhället

CC by Thomas Leuthard

För länge sedan var Sverige ett orättvist, segregerat och ojämlikt ställe. Orättvisorna verkar ha varit mer uppenbara för oss sentida betraktare än för de samtida.Att drängen på gården aldrig kunde bli häradshövding, att pigan hade så mycket kortare förväntad livslängd än prinsessan eller att statarnas ungar svalt betraktades inte alltid som orättvisor utan det var helt enkelt på det sättet livet var inrättat och hade man otur i det här livet så skulle man i bästa fall kompenseras i livet efter detta.Statare och backstugusittare var i de flesta fall utlämnade till patrons godtycke och det fanns inte särskilt stora möjligheter till ett rättvist och opartiskt skiljeförfarande i de fall man var oense. Inte ens i de fall frågor faktiskt gick till domstol tycks det ha varit särskilt rättvist med våra mått mätt.Efterhand flyttades vår gemensamma uppfattning om hur förhållandena borde vara och avståndet mellan sakers önskade tillstånd och deras verkliga blev både större och tydligare. Dessutom fick vi en allt starkare känsla av att vi både kunde, och borde, göra något åt den här skillnaden. En grundläggande del i problemformuleringen var att många människor var utlämnade åt några få privilegierades godtycke. Alltså kom de flesta lösningar att handla om på vilket sätt vi skulle kunna minimera godtycket, d v s hur skulle vi gå från ett samhälle byggt på subjektivitet och tyckande till ett samhälle byggt på objektivitet och fastställda spelregler?Kollektivavtal och lagstiftning inskränkte orättvisa arbetsgivares rätt att hantera folk illa. Andra lagar och normer inskränkte markägares möjligheter att vara orättvisa eller företagares möjligheter att lura sina kunder. Ytterligare regler och strukturer skyddar oss från miljömarodörer, trafikterrorister, bullrande krogar, nepotism, ojuste hantering i domstolar eller orättvist boende nära hav och sjöar.Vi valde, utan att egentligen prata om det, att bekämpa orättvisa värderingar genom att ta bort utrymmet för värdering överhuvudtaget. Från den mycket problematiska diskussionen om vad som är rättvist och orättvist tog vi oss in i den mycket mer lätthanterliga om vad som är lika och olika. Rättvist och orättvist är alltid subjektiva bedömningar, lika och olika är däremot möjligt att fastställa någotsånär objektivt.Om vi, vid matbordet i vår familj, har lite mindre efterrätt än vad vi skulle vilja stoppa i oss finns det två fullständigt olika lösningar på problemet. Den ena är svenskt 1700-tal. Husfar bestämmer enväldigt vem som skall ha vad. Det ger möjlighet för väldig rättvisa. Mest glass till den som fick minst i går, den som är hungrigast, den som hjälper till med disken, den som tjatar minst eller något annat. Om vi, runt bordet, dessutom är överens i våra värderingar kommer vi att ha samma uppfattning om vad som är rättvist – allt taget i beaktande. Lösningen ger också möjlighet till väldig orättvisa. Husfar kanske tar all glassen själv eller ger den till sin favoritson. Vi kallar den här lösningen subjektiv och den ger glassfördelaren möjlighet till både rättvisa och orättvisa.Den andra lösningen är svenskt 1980-tal. Vi väger glassen och ger alla varsin sjundedel. Det betyder i och för sig att Saga (4 år) får en relativ jättebit medan Oscar (26 år) får en ganska liten. Den här skillnaden kan man kompensera genom en regel som säger att man får glass i en andel som motsvarar kroppsvikten men hur vi än reglerar kommer vi att hitta faktorer som inte finns med i formeln – men som vi tycker borde vara där. Om Saga tappar sin glass är det kanske rimligt att hon får en ny medan Oscar bör ta konsekvenserna av att han klantar sig? Vi kallar den här lösningen objektiv och den innebär att frågan om rättvisa och orättvisa hamnar hos den som skriver reglerna, inte hos den som fördelar glassen.Så småningom glider hela samhället och alla dess frågor över i den senare typen av lösning. Objektiva betyg i skolan (förment i alla fall), objektiva grunder för strandnära bebyggelse, objektiva beslutsmekanismer för upphandling i kommunerna, objektiva uppsägningsregler och objektiva miljöregler, trafikregler, regler för internationell handel och regler för (eller mot) exploatering av arbetskraft, barn, kvinnor eller naturresurser i tredje världen. Överallt ersätts människors möjlighet till subjektivitet – och därmed till både rättvisa och orättvisa – med objektiva strukturer som skall försäkra oss om att frågor hanteras lika oavsett om det upplevs som rättvist eller orättvist faktiskt.

Vi skapade objektivitetssamhället. Ett samhälle där själva frågan om rättvisa eller orättvisa helt överskuggats av frågor om lika eller olika. När kvällstidningarna dumfrågar ”Tycker du det är rimligt att äldreomsorgen skall kosta olika mycket i olika kommuner?” har de glömt att hela meningen med kommuner är att man skall kunna bestämma en sak i Hoting och en annan i Eslöv. För länge sedan menade vi att det är rättvist att människor får bestämma lokalt i frågor som är lokala. Eftersom rättvist nästan aldrig är detsamma som lika så blir det olika i Hoting och Eslöv. Får utvecklingen fortsätta – och det ser det ut som i just det här fallet – så kommer vi också här att gå från subjektivitet till objektivitet. Så småningom kommer äldreomsorgen att kosta exakt lika mycket och se exakt likadan ut i hela Sverige. Det blir lika – men knappast rättvist… Dessutom är det inte bara en lek med ord när man säger att människor i en objektiv värld förmodligen blir just objekt.

Vart leder oss den här berättelsen? Vi har etablerat en bild, om objektivitetssamhället. Bilden, eller tendensen, har motbilder och det finns strategier som skulle kunna driva utvecklingen i andra riktningar än det här skisserade.

Men slutsatsen blir ändå:

Om jag hanterar världen utifrån objektiva kriterier och om jag delar upp den i väldigt små sektorer – då blir det uppenbart att det är framgångsrikt att titta nära. Att ha visioner eller att ha örnblick är ju meningslöst i en värld som mäter fyra meter från vägg till vägg och där alla beslut bygger på yttre struktur – inte på vad jag själv sett eller tänkt.

Alltså leder objektiva utvärderingar av sin verksamhet tillsammans med tydliga avgränsningar av uppdrag och roller till personal och politiker som först inte vill, och så småningom inte kan, se längre än till den egna vardagens små förtretligheter.

Så, den som vill vidga sitt arbetsfält och alltså göra sin del större måste titta utanför sin egen verksamhet, alltså omformulera problemen i större skala, och bli mera subjektiv, alltså arbeta med värdegrund i stället för styrsystem.

Och, den som vill bli bättre på värdegrund och värderingsarbete måste spränga gränserna för vad som uppfattas som den egna verksamheten och utveckla förmågan till visionärt och skarpsynt iakttagande av sådant som ligger mycket längre bort än vad vi är vana vid.

Troed Troedson

Lämna en kommentar