Hela nummer 10

På prispallen

Idrotten, både som upplevelse för publiken och som aktivitet för de utövande, är en betydande kugge i samhällsbygget. Regioners identitet är inte sällan kopplade till framgångsrika fotbolls- eller ishockeylag. Unga människors drömmar och drivkraft finns ibland i visionen om en lyckad idrottskarriär och de största kommunala investeringarna är allt oftare arenor, simhallar och sportanläggningar. Dessutom får idrotten oftare än någon annan leverera bilder, analogier och liknelser som styr vårt tänkande i snart sagt alla andra samhällsfrågor. Men också inne i idrottens egna rum pågår febrila diskussioner om gränser, gränsbevakning och gränsöverskridanden. Ett lämpligt tema för Gränsbrytnings sommarnummer med andra ord.

Arenaidrott – en av många regionala orättvisor

Mats Enqvist är generalsekreterare i organisationen Svensk Elitfotboll. Han menar att de samhälleliga värdena av idrottsupplevelsen, alltså det vi får som publik, är underskattade – och väldigt orättvist fördelade. Medan idrotten stärker sina utövare så stärker arenorna sina regioner.
CC by Andrea Mativecic

CC by Andrea Mativecic

I dag har endast vissa tillgång till arenaidrott på hög nivå. I elitfotbollen, som jag jobbar med, är det 32 lag som bjuder på en arenaupplevelse i toppklass. Möjligen i varierande grad, ska sägas…

Publiken på de totalt 480 matcherna i Allsvenska och Superettan är 2,4 miljoner människor. Nyss var jag t ex tillsammans med drygt 13.200 fans på Hammarbys sista match på Söderstadion. Vilket tryck! 100.000 Prozac hade inte hävt så många depressioner som Kennedy Bakircioglüs kvitteringsmål gjorde.

Tidigare i år har jag bl a upplevt AIK-Djurgården på Friends, en tillställning som ger mig gåshud bara av den fantastiska stämning det var på matchen! Själva matchen var i ärlighetens namn ”sådär”, men stämningen mådde jag bra av i flera veckor efteråt.

Många andra matcher ger vittnesbörd om samma sak – enorm glädje, förtvivlan, stämning, sorg och lycka. Allt blandat i en fantastisk inramning – arenaidrotten fotboll! Alla sammansvetsade kring samma sak – arenaidrotten fotboll och ”sitt” lag.

Detta skapar tillhörighet och mening för hundratusentals människor i detta land. En tillhörighet till laget och den sport de spelar, oavsett religion, hudfärg och härkomst. Direktörer och arbetslösa målare sida vid sida, anarkister och politiker förenade i samma engagemang. Laget före jaget.

Visst, det måste medges i samma andetag – ett engagemang som ibland kan gå överstyr. Men inte för att idrotten skapar det, utan för att arenan och tillhörigheten ger många luft, kraft och mening med livet. Oftast används detta positivt, men ibland hos ett fåtal tyvärr på fel sätt.

Varför är nu detta ”regionalt orättvist”? Jo, för att så många städer i Sverige inte kan tillhandahålla detta till sina medborgare. Man saknar arena. Man saknar träningsfaciliteter och engagemang, man bygger inte förutsättningen för idrotts- och arenaupplevelsen! Man samarbetar inte med de ideella föreningarna, man tvekar att ta idrottspolitik på agendan.

Barn behöver idrott. Jag dristar mig att påstå det. Förmodligen lika mycket som de behöver goda pedagoger i skolan, och säkert oerhört mycket mer än vad de behöver nya och tuffare betygssystem vartannat år. Idrotten är tydlig, reglerna satta sedan urminnes tider. Man vet vad som gäller. Det är också bevisat att idrotten ger ork till att klara skolan. Att lära sig lagarbete och glädjen att vinna tillsammans med förmågan att hantera motgångar i livet.

Ungdomar behöver därmed också förebilder. ”Idoler” att se upp till. Även här har idrotten ett stort utrymme att fylla. För Rosengårdsungdomarna är Zlatan beviset på att det går. Man kan. I mellansvenska bruksorter med nedlagda bruk och krossade illusioner är hjältarna från fotbollen, bandyn och hockeyn skillnaden mellan uppgivenhet och hopp.

Att kunna identifiera sig med sina hjältar i deras olika lag är livsviktigt. Städer som Sandviken, Leksand, Åtvidaberg, Degerfors, Bollnäs, Mora, Borlänge, Sölvesborg och Växjö har precis som storstäderna Stockholm, Malmö, Göteborg olika elitlag som många identifierar sig med. Dessa behövs!

Själv är jag Uppsalabo. I början av 70-talet gick jag på Studenternas för att se Sirius hemmamatcher, då de spelade i Allsvenskan. Hasse Selander, Roland Grip, Morgan Hedlund, Rolf Marinius. Vilka hjältar det var! Vilket engagemang som detta skapade, vilken identitet och tillhörighet för Uppsala!

Så kom kraschen i laget, och Uppsala sällade sig under många år till de mindre städer som inte hade representation i de högsta serierna i vare sig fotboll eller hockey. Vad avundsjuk man då kan bli på städer som t ex Växjö med bara knappt en tredjedel av befolkningsunderlaget mot Uppsala och samtidigt nu har fotboll, hockey och innebandy i de högsta serierna. Vilken sagolik förmån för Växjöborna, att kunna gå på TRE olika stämningshöjare, att få välja att tillhöra någon av de tre klackarna.

Många i Sverige får inget sådant val alls. Samhällsvärdet av den identitetskapande trygghet och tillhörighet detta ger är inte möjligt att överskatta!

Jag vill därför avrunda detta korta kåseri med att uppmana alla politiker att fundera över vilken effekt det skulle bli i just er stad om ni blev Allsvenskar, kom upp i Elitserien eller Superligan. Eller vad som händer om ni åker ur…

Många tvistar om penningvärdet. Jag vill lyfta värdet av identiteten och samhörigheten. Satsa på arenaidrotten, den lönar sig – fast kanske på andra och viktigare sätt än i bara pengar…

 

Mats Enquist

Mats Enquist är Generalsekreterare för Svensk Elitfotboll, tidigare Generalsekreterare för Golfförbundet. Jag har en bakgrund som IT-entreprenör och under många år varit gjort idella insatster för volleybollen. Gillar utveckling, drivkraft och moral. Avskyr hyckleri och stagnation!

Är anpassning nästa stora tävlingsgren för Riksidrottsförbundet?

Idrotten slits som bekant mellan idealism och kommersialism – och på Riksidrottsförbundets stämma i år, tycks den till sluts ha kluvits i två delar. Då måste politikerna också på allvar ställa sig frågan, var samhället ska placera sina anslag till idrotten.
CC by Slapix

CC by Slapix

AIK och Djurgårdens supporters grälar gärna på nätet. När de inte grälar om vem som är bäst så grälar de om vem som är störst.
AIK har länge marknadsfört sig som Sveriges största idrottsklubb med 16 000 medlemmar.
Djurgården svarar irriterat att man har ännu fler, om alla sporter ingår.
Uppdrag Granskning hävdar att även huliganer räknas med vilket i så fall gör även dessa statsunderstödda…

Men faktum är att mycket, mycket större än de här två fotbollsklubbarna är ändå Axa Sports Club med 45 000 medlemmar.
Aldrig hört talas om Axa SC? Det beror kanske på att det inte är en särskilt traditionell idrottsklubb, inte en del av den stora folkrörelse som idrotten i Sverige är (3, 3 miljoner medlemmar i hela landet).
Axa är mer bekant som ett märke på havregrynen eller muslin som ni köper i affären och är ett bolag i Lantmännens mångmiljardstora livsmedelskoncern.

Bland ivriga amatörskidåkare är Axa ett bekant namn för det är klubben man ska gå med i, för att ha en idrottsförening att sätta bakom sin anmälan till Vasaloppet – så slipper man köra i det trängselfyllda och sönderkörda Öppna spåret.
En brevlådeklubb, helt enkelt. Men Axa platsar i Riksidrottsförbundet vilket är nödvändigt för att få anmäla till hyggliga platser i lopp som Vasaloppet, Lidingöloppet, Engelbrektsloppet och andra folkfyllda tävlingar…

Viktigt medlemskap
Det finns flera fördelar med att vara med i Riksidrottsförbundet förutom att kunna anmäla deltagare till tävlingar. Man finns med när de statliga anslagen ska delas ut, när kommuner stöttar motion och idrott men också när satsningar på lokaler och anläggningar ska göras, på ungdomsläger, ledarutbildning, idrottsforskning eller när statistik tas fram.

Till skillnad från Axa SC har Friskis & Svettis inte platsat i Riksidrottsförbundet trots betydligt fler medlemmar: 521 000 i hela Sverige. Sthlms-klubben slår för övrigt både AIK och Djurgården med råge, 74 000 medlemmar.
Enskilda Friskis & Svettis-föreningar har släppts in via medlemskap i Gymnastikförbundet eller Friidrottsförbundet men som helhet har organisationen i det längsta hållits utanför, bland annat med argumentet att det kostar att delta.
Resultatet blir då att Axa Sports Club som drivs av ett storbolag och kan erbjuda alla gratis medlemskap får vara med i den ideella idrottsrörelsen medan småföretagsdrivna (franchise) Friskis & Svettis som fått stora delar av svenska folket på benen, har hållits utanför.

Andra märkliga inslag som kan nämnas är att Skateboardförbundet med alla sina aktiva ungdomar länge nekats inträde (”för att det inte är en riktigt idrott”) [1]medan Golfförbundet vars verksamhet länge finansierats till minst hälften genom företagssponsring länge varit en självklar medlem.

Identitetsproblem
Rågången mellan Axa och Friskis & Svettis illustrerar hur svensk idrottkämpar med sin identitet som en bred, ideell folkrörelse, öppen för alla.
Denna ideella bild av svensk idrott hävdar Riksidrottsförbundet aggressivt till exempel i den tvisten med EU om större idrottsklubbar ska momsredovisa eller ej. Riksidrottsförbundet målar skickligt upp bilden av knattelagens föräldrar som kokar varmkorv till matcherna för att dra in pengar till barnens tröjor och inte skulle orka med pappersarbete också.[2]

RF förde fram samma ideella argument när Marknadsdomstolen skulle slita en tvist inom motorsporten mellan en privat tävlingsarrangör och RF:s motorsportsförbund som kräver monopol.[3]
Samma diskussion återkommer också i konflikter med markägare närfolkrörelsen orientering drar ut i skog och mark med tiotusentals deltagare, funktionärer och åskådare på plats. Då hävdar idrottsförbundet allemansrätten och motionärers rörelsefrihet.
Bekant är också RF:s protester mot att fotbollsklubbar tvingas betalapolisbevakning av stökiga matcher eftersom ansvar för ordningen ligger på polisen, inte tävlingsarrangörer.

Idrott och pengar
Internt har Riksidrottsförbundet länge erkänt att idrotten är djupt kommersialiserad. Redan 1999 godkände RF att idrottsföreningar får bilda aktiebolag vars syfte ju ytterst är vinstintresset. Idrottens ”kärna” (den ideella delen och demokratin) skyddades genom att föreningarna måste behålla en majoritet av aktierna, 51 procent, och alltså inte kunde köpas upp fullständigt av privata intressen.
Samma år blev AIK ett aktiebolag, Hammarby följde efter och sex år senare även Djurgården. År 2013 finns 22 idrottsaktiebolag i Sverige (de flesta fotbollsklubbar).
Men pressen för att släppa in mer kapital än 51 procent har fortsatt. Svenska Fäktförbundets ordförande, Lars Liljegren, föreslog till slut irriterat att fotbollen och andra skulle få som de ville men i så fall uteslutas ur Riksidrottsförbundet.
”De kan bilda Svensk Underhållningsidrott AB medan vi andra kan fortsätta i RF och få stöd från stat och regering!”, ansåg Liljegren.

Regering och riksdag har samtidigt blivit mer tveksamma till konsekvenserna av idrottens kommersialisering. De två stora anslag som tillfallit idrotten under det senaste decenniet (Handslaget 2004-2007 på 1 miljard kr och Idrottslyftet 2008-2012 på 500 Mkr) var bestämt riktade till breddidrotten och ungdomar.
De anslag som staten ger idrotten går helt och hållet via Riksidrottsförbundet vars ansvar det är att fördela på ett korrekt sätt. Årligen handlar det om drygt 1,7 miljarder kronor. Kommunerna lägger  cirka 1 miljard per år till lokala föreningar plus att man driver idrottsanläggningar (urvalskriteriet är oftast medlemskap i RF).
Samhällets uttalade målsättning är att få fler barn och vuxna att röra på sig, att få en friskare befolkning.Klarar  RF den uppgiften?

Fler idrottar utanför
Statistiken visar att de senaste tio åren har 30 procent fler svenskar börjat motionera – särskilt unga flickor. Statistiken visar också att idrottsföreningarna tappar medlemmar – särskilt unga flickor.
Utvärderingar och idrottsforskning visar oerhört tydligt två fakta om svensk breddidrott. Dels att idrotten mycket riktigt är öppen för alla som vill delta, dels att alla idrottsföreningar ägnar sig huvudsakligen åt tävlingar och att träna inför tävlingar. Barn så långt ned som i 5-6 årsåldern spelar match och tävlar.

Detta leder förstås till att mindre duktiga barn snabbt sorteras bort och att samhällets målresultat för idrottsanslagen tunnas ut för varje barn som slutar.

RF:s argument att idrotten är ideell och därför ska skyddas av samhället, övertygar inte längre lika starkt. Regeringen har till exempel gjort klart för Riksidrottsförbundet att man vill se Friskis & Svettis som medlem i RF. För tydlighetens skull deltog idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth på F&S´ senaste  årsstämma.
RF får inte heller mycket sympati och stöd från regeringen i sin kamp för att idrottsklubbar ska slippa betala polisnotan efter stökiga matcher.
Unga moderater har gått så långt som att föreslå en idrottspeng, likt skolpengen. Strunt i om idrottandet sker inom folkrörelseformerna eller kommersiellt.

Avgörande val
Klämda mellan samhällets förväntningar å ena sidan och å andra sidan kraven från fotbolls- och ishockeyklubbar med dålig ekonomi[4], har Riksidrottsförbundet landat i en kompromiss som inte är olikt en spagat.
* För klubbarnas skull föreslog RF:s styrelse på årsstämman i slutet av maj i år, att specialförbunden ska få bestämma själva om de vill släppa 51-procentsgränsen för aktiebolags privata ägande för att kunna få in mer kapital. Stämman stödde förslaget.
Ett ganska säkert stalltips är att Fotbollsförbundet nu snabbt gör sig av med denna black om foten. I Europa har de stora fotbollsklubbarna länge ägts av kapitalstarka personer. Detta blir troligen snart möjligt i Sverige också.

* För samhällets skull, lanserade RF samtidigt ett tvåårigt strategiarbete om hur samhällsutvecklingen påverkar idrottens förutsättningar och hur idrotten ska möta framtiden.
Som stämmans underlagsrapport självkritiskt säger: ”Idrott för alla – på riktigt.”

Effekterna av dessa val som träffats på Riksidrottsförbundet ter sig mindre som en kompromiss och mer som tecken på folkrörelse som nu klyver sig i två delar – en kommersiell del (Svensk Underhållningsidrott AB) och en medborgerlig del.

Det innebär att såväl rikspolitiker som kommunala politiker också snart måste ställa sig frågan på vilka kriterier samhället ska stödja idrotten i fortsättningen.


[1] Denna sport från 1980-talet fick sitt RF-medlemskap först i maj 2013.

[2] Retoriken är anslående men svensk lag tvingar sedan år 2000 alla ideella föreningar med omsättning över 1,5 Mkr att göra bokföring. EU anser att samma föreningar också ska momsredovisa.

[3] RF förlorade målet. Marknadsdomstolen anser att idrottsföreningar ska jämställas med företag när de utför ekonomisk verksamhet.

[4] AIK Fotbolls AB har gått med förlust sedan 1999. Djurgården Ishockey AB balanserar på randen till konkurs.

ylva

Ylva Nilsson är omvärldsanalytiker och skribent med stort intresse för EU-frågor och dess påverkningar på svensk politik.

 

Alla gamla sanningar är slut för svensk idrott!

Kollisionen mellan idrottens agerande och politikens utveckling är så stark att vi borde se ett svampmoln vid horisonten. Det menar Dan Persson som slåss för idrottens självklara plats i samhällsutvecklingen – men oroar sig för att den kanske förlorar just sin självklarhet.
Fort av Per Egevad. CC

Fort av Per Egevad. CC

1928 lanserade Per Albin Hansson Folkhemmet i ett tal. Den då trettioåriga idrottsrörelsen blev snabbt en del av den folkrörelse som växte i den omfattningen att vi vid ”peaken” någon gång på sjuttiotalet hade mer än dubbelt så många föreningsmedlemmar som invånare.

Som tonåring var jag med i tiotalet föreningar. Föreningarna var dessutom samlingsplatsen för att träffa kompisar, träffa tjejer och även lösa problemet med mellanöl till helgens fester. Sådant som internet fixar för dagens ungdomar där få 18-åringar ens är med i en förening.

För trettio år sedan bestod svensk idrottsrörelse av Riksidrottsförbundets medlemmar och några mindre verksamheter som ännu inte blivit medlemmar i RF.

Idag består svensk idrottsrörelse av mycket mer. Gym som har miljoner kunder är en rörelse de senaste 30 åren, vårt joggande, cyklande, promenerade utan organisationsform har gått från att vara för några få till att vara väldigt många.

Skidbackar drivs av stora bolag, Bowlingen har diskokulor och är aktivitetsrestauranger, det växer fram kedjor med Boulebarer och aldrig någonsin har så många deltagit i organiserade tävlingar för att springa, gå, cykla, simma, åka skidor i bredd-tävlingar.

De senaste tio åren har 30% fler svenskar börjat idrotta, men samtidigt har specialförbunden inom RF tappat medlemmar enligt undersökningen från Idrottens forskningscentral.

Nu sitter idrottsrörelsen och funderar på nya strategier för att göra något åt detta, dock med förbehållet att grundläggande saker som stadgar (huvudsakligen från 1904), den ideella strukturen och föreningsdemokratin får man under inga omständigheter ändra på trots att medlemmarna inte längre kommer på årsmötet (vi var 3,5% av medlemmarna på årsmöte i min förening i maj)

Tänk er Steve Jobs framför sitt första utvecklingsteam 1978 (det var han och två till)

Vi skall utveckla framtidens dator, den skall upplevas som ny och revolutionerande, den skall vara sensuell, symbolisera frihet och den skall förändra världen. Enda begränsningen är att den skall se ut som en IBM X34

Då förstår ni varför jag som brinner för idrotten som en stark aktör i vårt samhälle gråter ibland.

Är då idrottens ledare onda eller korkade är en motfråga jag ofta får när jag håller föredrag?

Definitivt inte. RFs högsta ledning är människor jag respekterar för kunskap, vilja att verka i det samhälle vi har och integritet och som dessutom brinner för att utveckla idrott.

Den politiska makten ligger hos de 69 Specialförbunden som har rösträtt på Riksidrottsmötet. Deras ledningar består av människor som brinner för att utveckla sin idrott och som är extremt duktiga på att agera utifrån vad som är bäst för deras idrott.

Problemet är snarare att det som är bäst för de minsta förbunden är att ingen som helst förändring av strukturerna uppstår. De riskerar nämligen att då åka ut med badvattnet och då RF medlemskapet står för +50% av intäkten hos ett trettiotal förbund har strukturen skapat ett motstånd till förändring som ingen kommer åt.

För oss som nått sådan ålder att vi varje dag påminns om vi närmar oss vårt eget bäst före datum om vi inte lär oss något nytt varje dag blir det tydligt att alla idrottsledare inte lägger samma filosofiska betydelse vid studerandet av en mjölkförpackning.

Det samhälle vi blev vuxna i finns inte längre. Vi kan sörja eller anpassa oss

Sen är det fortfarande så att den RF-anslutna idrotten levererar oceaner av samhällsnytta, flera tiotals miljarder i skatteintäkter till staten, minskar landstingens vårdkostnader och gör mer än föräldrar, skola och samhälle för att skapa anställningsbara ungdomar. Basen är frisk.

Det som tillkommande har skett är att RF i synnerhet och idrotten i allmänhet under de senaste 20 åren kommunicerat fel med regering och riksdag. Man har kommunicerat att man som ideell organisation bör få mer bidrag, levererar idrottsliga framgångar, har ideella ledare samtidigt som man betonat hur man håller fast vid sina ideal.

Dagens politiker vet därför följande om idrott; De vill alltid ha mera pengar och de lever med en gammal modell. Politikerna vet inte att idrotten är med och betalar för vår välfärd, inte att man leverarar anställningsbara ungdomar eller att man sänker kostnaderna för vårdapparaten samt skapar högre livskvalitet.

Nu har den politiska kartan ritats om rätt ordentligt. Först kom de nya moderaterna och gav upp sin ideologi för en pragmatisk mittenpolitik där nytta per krona gick före gamla ideal. Den blev framgångsrik. Sedan kunde Löfven få mandat för någon typ av nya S som gav upp sin ideologi för en pragmatisk mittenpolitik där nytta per krona gick före gamla ideal.

Kollisionen mellan hur idrotten agerat och var politiken hamnat blev kraftigare än den Oppenheimer fick uppleva i New Mexico 1945.

Där är vi nu och krisen inom den traditionella idrottsrörelsen har inte nått den nivån att de som förordar anpassning till det samhälle vi lever i kan uppnå en majoritet gentemot de som förespråkar en återgång till det samhälle vi hade.

De marknadsanpassade kommersiella aktörerna kommer att fortsätta ta mark på de ideellas bekostnad för att de senare inte vill acceptera den verklighet vi lever i, och bara därför.

Ur ett folkhälsoperspektiv behöver det inte vara negativt men en ideologiskt splittrad idrottsrörelse får aldrig den position i samhället man behöver.

Dan Persson

Dan Persson är skribent på idrottens affärer, Han är debattör, föredragshållare och strategikonsult inom området idrottspolitik och kommersiell idrott. Dan arbetar f.n. med hockeyligans nya arenakoncept, har tidigare varit ansvarig för affärsutveckling på golfförbundet. Dan är humanist, antirasist och frihandelsförespråkare. Han älskar sin fru, golf, god mat och unnar sig ett gott glas rött när tillfälle ges.

Idrottens väg till hälsa

De senaste tio åren har vi sett en tydlig förändring i människors livsstil. Hälsa har seglat upp som en viktig markör i människors liv. Från att handlat om att undvika sjukdomar söker vi nu ett bättre liv.
CC BY bryangeek

Women line up for gymnastics CC BY bryangeek

Det finns så många som vill oss väl när det gäller träning och hälsa. Men att vilja väl är inte detsamma som att göra gott. Pekpinnarna viner och erbjudandena haglar. Under de senaste tio åren har det skett en extrem förändring av svenska folkets livsstilsvanor. Hälsa har vuxit till den starkaste trenden i samhället. Privata aktörer utmanar idrottsrörelsen och de nya elitmotionärerna utmanar den traditionella synen på att vara motionär.

Människan genomlever just nu en dramatisk livsstilsförändring. Förutsättningarna förändras i och med att vi blir allt fler invånare och får en medellivslängd som blir högre när varannan 2-åring beräknas bli över 100 år. År 2018 förväntas Sverige ha 10 miljoner invånare.  Då har Sverige vuxit med en miljon fler invånare på 14 år. Så snabbt har aldrig utvecklingen gått tidigare.

Omvärldsanalysföretaget Kairos Futures har frågat svenska folket i åldern 35-75 år hur man tänker om sin framtid som äldre.  Det visade sig att i alla åldersgrupper drömmer man om att vara frisk när man tänker på sin ålderdom. I undersökningen konstaterar man att hälsa har gått från att handla om att undvika sjukdom till att må bättre än bra. Vi ställer högre krav på hälsan än tidigare.

I Sverige har vi en gedigen tradition av motion, hälsa, friskvård och tävlingsidrott kopplat till samhället och Sveriges stora idrottsrörelse. Under 80- och 90-talet präglades motionsidrotten av influenser från framför allt USA. Då var branschen uppdelad i fitness och idrott. Branschen fitness växte fram ur en bodybuilding-kultur med ett tydligt budskap om att skulptera sin kropp. Under början av 2000-talet växte branschen wellness fram som en naturlig motreaktion till den kroppsfixerade fitnessträningen. Under de senaste åren har fitness/wellnessbranschen och idrottsrörelsen gått varandra till mötes. Det nya begrepp och den nya bransch som vuxit fram och som idag känns helt naturligt för oss är träningsbranschen.

Under 2000-talet har den allsidiga träningen fått ett stadigt fäste i Sverige. Tävlingsloppen såsom till exempel Vasaloppet, Stockholm Maraton, Vätternrundan och Lidingöloppet har sedan några år snabbt blivit fulltecknade.

I takt med att svenska folket vill ta ett eget större ansvar för sin hälsa ökar de kommersiella krafterna. Antalet kommersiella träningsaktörer har blivit fler och antalet sportkedjor har under de senaste tio åren mer än fördubblats. Sport är en del av svenskarnas vardagsliv och marknaden har varit en av de bäst växande i världen. Totalt omsätter sporthandeln 20 miljarder årligen.

Mitt i den starka hälsotrenden utmanas Sveriges traditionella idrottsföreningar. I Sverige finns 20 000 idrottsföreningar i 71 olika specialidrottsförbund. Antalet medlemmar inom de största idrotterna är fortsatt stabil. Oroväckande är dock att 2/3 av specialidrottsförbunden tappar medlemmar eller har en stillastående medlemsutveckling och att endast 1/3 har ökat i medlemsantal. Svensk Idrott står inför tuffa utmaningar att utveckla sin ledarskapskultur för att bättre kunna möta upp framtiden. Av tradition ligger stort fokus på tävling och prestation inom de respektive idrotterna. Drömmen om att få håva hem ädla medaljer till svenska folket blir en drivkraft som får konsekvenser i ledarskapskulturen.

Idag attraheras vi av de idrottsföreningar och träningsorganisationer som har en hög trovärdighet och som lyckas erbjuda sin verksamhet med en hög tillgänglighet och närvaro i mötet. I det mötet vill vi utmana oss och tänja på våra gränser. Då kommer lusten. Lusten och glädjen att träna och röra på sig.

Anna Iwarsson

Anna är rådgivare om framtidens ledarskap. Hon är opinionsbildare och debattör inom livsstil och hälsa. Åren 2000-2012 var Anna generalsekreterare för Friskis&Svettis. Under hennes tid som generalsekreterare ökade medlemsantalet från 200 000 till 550 000 medlemmar. År 2009 utsågs hon till Arbetsgivaralliansens ledarstipendiat. Anna är också leg sjukgymnast och har ett förflutet som chefsjukgymnast på Rehabiliteringsmedicinska kliniken på Danderyds sjukhus i Stockholm.

Idrottens och klubbens monopol i gungning

På gott och ont har idrotten, och dess organisationer, åtnjutit en särställning i människors liv. Det är inte överdrivet att tala om monopol i många avseenden. Nu bryts de här gränserna upp och monopolsituationen upphör. Mekanismerna bakom är vare sig illvilja eller politik utan i stället välstånd och entreprenörsskap. Men det reser frågor kring hur vi organiserar oss. Kanske till och med varför.
fpics4dawn

Monopoly in the Park

Riksidrottsförbundet (RF) presenterade, på årsstämman i maj 2013, en rapport om framtidens idrottsförening i syfte att vitalisera idrottens organisation. Rapporten ger oss framtidsbilder och förutsättningar för föreningslivet fram till 2020 och förslag på lösningar som kan möta framtidens krav på en modern organisation.

Ska man förstå idrotten nu och framöver kan det vara lämpligt att dela upp världen i olika delar. Idrottande är det vi gör när vi gör det. På samma sätt är vi resande när vi reser och boende när vi bor.[1] Så fort vi organiserar oss kan vi tala om en klubb. Anledningen till att vi har en klubb kan vara många Vi kanske vill dela resurser i form av anläggningar, komma överens om tider osv. Det kan också finnas ideella skäl, politiska behov av att idrotten får en röst, legitimetet eller finansiell stryka. De samlade idrottsklubbarna kallar vi från och med nu föridrottsrörelsen. Det som förenar idrotten och klubben är individen. Individen idrottar och individen är medlem i klubben. Ingendera kan finnas utan individerna. De här tre delarna är alla interna, d v s de finns i och inuti idrottsvärlden. För att bilden ska bli komplett krävs en fjärde komponent nämligen samhället. Och samhället är dels den omgivning idrotten och klubben verkar i, dels stat och kommun d v s. den överordnade strukturen som bl a beviljar anslag.) Om man på allvar vill förstå varför de flesta medlemsorganisationer tappar medlemmar[2]finns det en poäng att fokusera just på det omgivande samhället – inte på organisationens struktur eller verksamhet. Ett av skälen är att idrottande allt oftare sker utanför klubben.

Klubben har haft monopol på anläggningar för idrottande

Tills nyligen har simhallen, fotbollsplanen, höjdhoppsgropen, hockeyrinken och ridhuset varit förbehållna medlemmar i klubben. En grupp simintresserade kan inte boka 50-metersbassängen och tre intresserade tjejer får inte träna stavhopp lite som de vill. För att komma åt anläggningen måste du vara medlem i en klubb.

Klubben har haft monopol på individens objektiva utveckling

Klubben har varit ett framgångsrikt sätt att styra upp idrottandet på. Utan klubbarna hade vi inte haft ett handikappsystem i golfen, ett seriesystem i fotbollen, ett licensieringssystem, godkänd utrustning och ett exakt antal domare. Den idrottande individen kan lätt utvärdera sina prestationer, det finns en objektiv stege som mäter utveckling. Utan klubben, specialförbunden, RF och samhällets monopol hade vi haft 5 boxningsmästare och 5 boxningsmästerskap, egna regler på golfbanan, hur många spelare på fotbollsplanen som helst och egen utrustning. Men resultatet hade inte räknats officiellt och det är svårt att veta vem som är den bästa boxaren i världen om det finns 5 mästare. Monopolet har fördelar eftersom det anger på vilket sätt vi ska mäta och genomföra idrott på. För den som idrottar, liksom för den som är intresserad av politik eller av folkdans har klubben eller föreningen varit den snart sagt enda arena där man kunnat mäta och påverka sin egen utveckling, åtminstone sedan man slutat skolan. För den som vill bli synbart och objektivt bättre på något, vad som helst, har föreningen varit det självklara valet av arena. Dessa arenor har skapats, finansierats och kontrollerats av samhället. Alla typer av samhällsstöd är förknippade med olika villkor och på det sättet har samhället skaffat sig inflytande över hur, och på vilket sätt, den objektiva utvecklingen skall bedrivas. Så till exempel är det förbjudet att bli bättre genom att dopa sig. Bryter man regeln måste man lämna idrottsrörelsen och kan inte bli regionmästare.

Idrottande har haft monopol på subjektiv utveckling

Om klubben har fått sitt monopol från samhället så har idrotten fått sitt monopol från individen. Vi har kommit överens om att vi mäter fotboll i antal gjorda mål, löpning i tid och längdhoppning i höjd. Den självklarheten kring mål och förbättring har inte funnits i så många andra sektorer av livet. Den som vill förbättra sin Vasaloppstid från föregående år har inte haft någon föreställning om att förbättra sin arbetsprestation eller sitt föräldraskap på samma sätt. Själva mätandet tillhör idrotten.

Personlig utveckling handlar i mångt och mycket om att prestera bättre och förbättrade prestationer har, för vanliga människor, varit nästan uteslutande något som funnits inom idrotten.

Nu har vi satt idrottsrörelsen i en kontext men vad händer med monopolen i samhället i stort?

Klubbens monopol i gungning

Alla samhällsmonopol är i gungning. Det gäller apoteket, skolan, vården och föreningen. Det går naturligtvis att kalla det en kommersialisering av verksamheten men den övergripande anledningen är ett överutbud av varor och tjänster. I samma stund som allt fler påstår sig kunna och faktiskt kan leverera det vi efterfrågar, vare sig det är läkemedel, skola, eller fritidsaktiviteter tvingas samhället till avreglering.  Den processen har pågått under en lång tid. På samma sätt som Ipren flyttar till bensinstationen och det politiska samtalet till Twitter och Facebook flyttar idrottandet utanför klubben.

RF ser den ökade hälsotrenden som en effekt av ett ökat kommersiellt utbud av idrottsliga arenor. En vidare tolkning är att det helt enkelt är fler som kan och vill sätta upp en gymanläggning. Klubben har inte längre ensamrätt på att tillhandahålla anläggningar för idrottsutövare och vi får in andra aktörer och andra inrättningar.  Överutbudet leder till att individerna delar upp sig i två grupper. De som fortfarande bryr sig om det objektiva utvecklingsmonopolet stannar kvar i klubben. Flera studier visar att det är cirka 20-25% av medlemmarna. För dessa är det fortfarande viktigt att kunna jämföra sig med andra och få meriterande resultat.  Klubben kommer även i fortsättningen ha kvar det monopolet även om det är färre och färre som är intresserade.

Däremot kommer resten, alltså över 70% av medlemmarna gå någon annanstans och helt sonika lämnar klubben. De letar efter anläggningar att utöva sin idrott. De finns naturligtvis och kallas ofta pay’n play golf, Pay´n Ski, Pay´n Jump, Pay´n Sail. Det finns hur många människor som helst som åker skidor – utan att vara med i en klubb och det går ju bra. Det enda de ger avkall på är rätten till en objektiv ranking av sina prestationer.

Håkan Rasmusson som startade Värpinge Golfklubb, en pay’n’Play bana utanför Lund, uttryckte det så här; ”om jag som är en bonde kan starta en golfanläggning så kan nog alla”

Anläggningsmonopolet är brutet.

En annan viktig orsak till att samhället stöttat idrottsrörelsens monopolställning är att idrotten i sig betraktats som det bästa sättet att främja folkhälsa. Staten och kommunerna stöttar människors idrottande genom föreningsstödet och för att bli berättigad till föreningsstöd måste klubben vara med i RF. I och med att färre idrottar i föreningar och fler utanför är det rimligt att titta på lösningar där skattepengar får större genomslag. En sådan lösning är avdragsrätt för friskvård. Genom att skicka anslaget till arbetsgivare i stället för till föreningar tror man sig nå fler människor. En annan väg vore en individuellt utformad ”fritidspeng”.
Monopolet vad avser samhällsstöd är brutet.


Idrottens monopol i gungning

Monopolet för subjektiv karriär hotas av två företeelser.

Den första är att vi gradvis får utvecklingsfrämjande feedbacksystem i alla sektorer av livet. Datorspel ger mig direkt feedback på min prestation – i mina ögon sett. Feedbacksystem i arbetslivet och föräldraskapet har fått ett rejält fäste. Vi går på Cope-kurser för att bli bättre föräldrar, vi får feedback när vi bloggar och twittrar, chefen återkopplar allt oftare och helt plötsligt upptäcker vi att vi kan ju faktiskt betrakta andra delar av vårt liv som subjektiva utvecklingsmöjligheter. Förut fanns få arenor för träning – oavsett träningsform – nu verkar de finnas överallt. Att som förälder förkovra sig i sitt föräldraskap och vilja bli en bättre förälder när tredje barnet tittar ut har gradvis blivit en ambition likvärdig en förbättrad Vasaloppstid.

Riksidrottsförbundets rapport ”Framtidens idrott” som presenterades på årsstämman i slutet av maj adresserar också det förändrade monopolet och säger att ”Verktyg för att mäta prestationsutveckling finns i större utsträckning utanför klubben än i den”

Vi ser alltså en uppsjö av mästerskap för lärare i matematik, kock-VM med träningsläger och uttagningstävlingar, World of Warcraft-läger.

RFs rapport beskriver den här krocken mellan idrottens traditionella ställning och människors behov av ständigt självförverkligande och omedelbar återkoppling som en av de största utmaningarna i framtiden. Vår föreställning om vad man kan träna har vidgats, och fortsätter att vidgas. Alldeles strax finns det fler möjligheter till träning, utveckling och prestationsmätning utanför idrotten än i den.

Det andra hotet är ökande kreativitet och entreprenörskap hos individen. När kreativiteten och entreprenörskap ökar minskar vår benägenhet att acceptera och inordna oss under en given föreställning. Denna föreställning kan vara just det fasta regelverk som definierar själva idrottandet.

Som RFs rapport påpekar så finns det fortfarande ett stort intresse för att göra saker tillsammans och bilda nya gemenskaper men det går att skönja en trend som innebär att de som vill göra saker tillsammans och vill definiera regler, tider och platser tillsammans. Denna tendens till olydnad hotar inte bara själva idrottandet utan i ännu högre utsträckning arbetet i föreningen. Beslutsfattande kan antingen göras utifrån regelboken – eller på något annat sätt. Att som RF uttrycker det ”nyttja trenden” men att behålla den gamla strukturen kan visa sig vara omöjligare än att sätta en gammal hund. Att förändra en över hundraårig struktur för att passa dagens människor när de så tydligt visar att de inte är intresserade av att underordna sig den är en omöjlig ekvation. Detta syns i de allt tommare styrelserummen och styrelseposterna. Däremot är det uppenbart att de gärna vill fortsätta idrotta.

RF framhåller vikten av att ha ett framtidsorienterat förhållningssätt och uppmuntrar till diskussion kring idrotten som helhet, dess framtid och organisation. Dock inom vissa gränser. Förutsättningen är att idrottsrörelsen ska bedrivas i föreningsform. Denna förutsättning kommer man, förr eller senare, att få riva upp. Som det tydlig framkommer i deras egen rapport, framtidens idrott så måste framgångsreceptet bortse ifrån organisationsform och i stället koncentrera sig på idrottens förmåga att skapa glädje, lust och mening åt människor. All idrott handlar om att röra på sig. Då kan inte idrottsrörelsens organisatoriska grundidé vara att stå stilla.



[1]  Enligt RF är Idrott; fysisk aktivitet som vi utför för att kunna ha roligt, må bra och prestera bra.

[2] Det finns självklart undantag framförallt för volontärorganisationer

camilla

Camilla Hending är chefredaktör och ansvarig utgivare för Gränsbrytning. Hon är analytiker med särskilt intresse för samhälls- och systemfrågor och med ett syfte att försöka förstå varför saker och ting händer i samhället och hur de förändringarna hänger ihop med varandra.

När blir spontanidrotten jämställd?

Riksidrottsförbundet har i många år verkat aktivt för att göra idrotten jämställd men kommunerna – som visserligen säger sig bygga för alla – verkar i realiteten mena något helt annat när de talar om jämställdhet. Det visar sig nämligen att killar i mycket större utsträckning än tjejer använder de idrottsanläggningar som kommunerna smäller upp. Vad kan man göra åt det här?
Parkour in the Fountains CC BY JB London

Parkour in the Fountains CC BY JB London

De växer upp överallt i landet. Det handlar om idrottsplatser för så kallad spontanidrott. Sundbyberg och Kalmar är bara två exempel från en ganska lång lista med svenska kommuner som bygger arenor för spontanidrott där ungdomar under mer oplanerade och lekfulla former får möjlighet att utöva olika varianter av spontanidrott i stil med skateboard, klättring, BMX och parkour. I Kalmar har man till och med gått steget längre i och med att ett gäng eldsjälar från tre olika idrottsföreningar har gått samman för att bygga den allra första mobila anläggningen för spontanidrott i vårt lands historia. Hela anläggningen kan mycket enkelt packas ihop på en lastbil och köras iväg. Tanken är att man ska turnera i Kalmar med omnejd för att på så sätt göra det möjligt för fler barn och ungdomar att utöva spontanidrott. Invigningen av den sprillans nya mobila spontanidrottsplatsen i Kalmar i början av maj i år samlade i runda slängar 1 600 nyfikna besökare.

Idag sker en i allra högsta grad aktiv anpassning av många idrotter för att göra dem mer lämpliga att utöva i form av spontanidrott och därmed locka fler utövare. Handbollen är ett exempel på en idrott som håller på att transformeras till streethandboll och beachhandboll där det enda man behöver är två mål och en mjuk boll att kasta.

Idag finns det många småidrottsplaner som är anpassade för fotboll och där hoppas vi att det kan finnas handbollsmål i framtiden så att det går att spela båda idrotterna

säger Lennart Söderström, utbildningskonsulent på Svenska Handbollsförbundet.

Linus Söderling, idrottsutvecklare i Botkyrka kommun, blir smått poetisk i sin beskrivning av vad spontanidrott är och vilken betydelse den har för idrotten i stort när han slår fast att ”spontanidrotten är idrottens kärna och själ, som handlar om lek”.

Men den stora frågan som varje vän av ordning ställer sig är hur det kan komma sig att jämställdheten inte har hunnit längre inom idrotten trots alla dessa fina anläggningar för spontanidrott som byggs runtom i landet. Varför är det fortfarande så att det är fler killar än tjejer som idrottar? Om det nu är som så att Riksidrottsförbundet – i vart fall enligt egen utsago – verkar för att göra idrotten mer jämställd, hur kan det då komma sig att detta inte avspeglar sig på vanlig kommunnivå där man fortfarande ser betydligt fler killar än tjejer som tränar och utövar idrott?

En av de huvudsakliga orsakerna till att det de facto ser ut som det gör när det handlar om könsfördelningen bland dem som är med i en RF-idrott och som idrottar eller motionerar finns att söka på ett ganska oväntat håll. Det handlar nämligen om vilken typ av idrottsanläggningar utomhus som kommunerna satsar på att bygga. Idrotter i stil med fotboll, skateboard, inlines, BMX, klättring, landbandy och andra liknande aktiviteter domineras väldigt starkt av pojkar totalt oberoende av om idrottandet sker i tävlingsform eller spontant. De svenska kommunernas satsningar på just den här typen av aktiviteter och anläggningar svarar alltså i dag mycket bättre mot pojkars än flickors behov och önskemål.

Det finns med andra ord en ganska lång väg kvar att gå för att idrotten – även spontanidrotten – ska kunna anses vara helt jämställd. Men för att detta ska kunna bli möjligt så måste kommunerna börja lyssna till tjejernas önskemål också. Där har ni något att fundera över, kära beslutsfattare.

Göran Jacobson

Göran Jacobson är frilansande journalist, skribent och bloggare med stort intresse för politik och samhällsfrågor, såväl på det nationella som det internationella planet. Han är bosatt i Norrköping men rör sig i sitt skrivande arbete över alla tänkbara gränser. Göran har även ett genuint intresse för hårdrock och de olika subkulturer som har sitt ursprung i den volymstarka musikgenren.

Nytt & Kort

walmart corporate

walmart corporate

Träning stärker flickors självkänsla

Flickor på gymnasieskolans praktiska program är mindre fysiskt aktiva och har sämre hälsa än flickor på de teoretiska programmen.

Samhället och idrottsrörelsen måste se till att det finns ett stort utbud av lättillgänglig, enkel och billig träning

konstaterar sjukgymnasten Yvonne Kahlin i en ny avhandling från Linnéuniversitetet. Frågor till drygt tusen gymnasieungdomar i Stockholmstrakten visade att det finns en tydlig skillnad mellan flickorna på olika utbildningar.

Flickorna i de praktiska gymnasieprogrammen uppgav sämre självskattad hälsa och var mindre fysiskt aktiva jämfört med gymnasieungdomarna i de teoretiska programmen

säger Yvonne Kahlin. Ett syfte med studien var att hitta metoder som stimulerar de passiva flickorna att bli mer fysiskt aktiva.

Efter bara ett halvår ser man att både deras fysiska självkänsla och hälsotillstånd förbättras

säger Yvonne Kahlin, som är leg. sjukgymnast och högskoleadjunkt på sektionen för sjukgymnastik vid Karolinska Institutet i Stockholm.

Ronja hjälper nyanlända

Nyanlända och ensamkommande ungdomar i Uppsala har fått en hjälpande hand in i det svenska samhället tack vare Ronja – ett projekt som startades av Sevana Bergström, ungdomsledare i organisationen TRIS – tjejers rätt i samhället.

Projektet vänder sig främst till tjejer och kvinnor som har ett begränsat handlingsutrymme och lever under hedersrelaterat förtryck och våld. Syftet är bland annat att deltagarna ska stärka sitt självförtroende, känna sig trygga och bekväma med sina kroppar, lära sig simma och cykla, upptäcka naturen och hitta en passande idrottsgren.

Idrott stärker oss alla som individer, inte bara fysiskt utan också psykiskt och inte minst intellektuellt

skriver Sevana Bergström i tidningen Svensk idrott. Flera skolor i Uppsala har visat intresse för Ronjaprojektet som finansieras av landstinget och länsstyrelsen.

Minnet bättre efter viktminskning

Överviktiga kvinnor som går ner i vikt efter klimakteriet kan få bättre minne, visar en studie av forskare vid Umeå universitet.

Tjugo överviktiga kvinnor, med en medelålder på 61 år, lottades in i två grupper. Den ena gruppen fick under sex månader äta en modifierad stenålderskost, som ger ett ökat intag av protein och omättat fett, och ett minskat intag av kolhydrater. Den andra gruppen fick en kost som ger mer kolhydrater och mindre protein.

Förutom att deltagarna i båda grupperna gick ner i genomsnitt knappt åtta kilo förbättrades deras minne i slutet av studien. Forskarna såg att aktiveringen ökade i flera strukturer som är viktiga för en bra minnesfunktion, bland annat Hippocampus.

Det här tyder på att även med hjälp av viktnedgång kan man förbättra minnesfunktioner på liknande sätt som man tidigare sett med hjälp av ökad träning

säger Carl Johan Olsson, docent i neurovetenskap vid Umeå center för funktionell hjärnavbildning och Centrum för befolkningsstudier vid Umeå universitet.

Strategi för ideella krafter

Hälso- och omsorgsdepartementet i Norge bjuder tillsammans med Röda korset in till en stor konferens i Oslo, med samspelet mellan frivilliga krafter och offentliga sektorn som tema. Nu på torsdag samlas frivillighetsarbetare, politiker och tjänstemän för att bland annat diskutera den nationella strategi som regeringen tagit fram för att stimulera frivilligt arbete inom hälsa och omsorg.

Strategin ska göra det lättare att rekrytera och behålla ideella krafter och samtidigt minska människors ensamhet genom att visa hur enskildas sociala nätverk kan stärkas. Strategin ska konkretiseras i dialog med kommunsektorn och organisationen Frivillighet Norge.

För regeringen är samspelet med den ideella sektorn viktigt i utvecklingen av välfärdsstaten

skriver hälso- och omsorgsdepartementet i förslaget till Omsorgsplan 2020, där strategin ingår.

Hur är det egentligen med idrott, prestationer och ädel tävlan?

I många sammanhang används liknelser från idrottens värld också i andra sammanhang. Ingen är väl så vanlig, och så vansklig, som den om tävlingen. Ibland är den lysande och hjälper oss till bättre prestationer men ibland kanske vi skulle leta efter någon annan bild.
runners

Sport, idrott och tävling används ofta synonymt. Det är svårt att tänka sig sport och idrott utan att föreställa sig utövare som på något sätt försöker bli bättre än de andra, bättre än sig själv eller bättre än vad någon annan någonsin varit. Att idrotta är ofta detsamma som att tävla. Men tävlingar finns på många andra arenor än idrottens. Politiker, arbetssökande, marknadsförare och riskkapitalister tävlar också.Vi är nog byggda för tävling i viss utsträckning och åtminstone jag tycker ofta om att tävla. Finns det inte något riktigt målsnöre så hittar jag på ett. Jag delar upp potatisskalning, bilkörning, mailskrivande och föreläsande i etapper och delsträckor, sedan hittar jag på önskade resultat och försöker komma under, eller ibland så nära som möjligt. Jag sporras av konkurrens, svåruppnåeliga mål och oförutsedda hinder. Alltså borde jag tycka om betyg i skolan, motiverande ackordslöner i arbetslivet eller eggande säljtävlingar i företaget. Ändå gör jag sällan det. Det finns något som gnager och skaver, något som inte känns rätt i magtrakten. Således vill jag försöka förstå och sätta ord på när jag tycker tävlande är av godo och när det inte är det. För att få en rimlig text tillåter jag mig från och med nu att använda ordet ”tävla” varje gång jag försöker överträffa någon eller något, detta vare sig om det är en regelrätt tävling med regler och medtävlare eller om jag bara försöker överträffa mina egna mål eller någon annans förväntningar.Jag hittade fem faktorer som avgör om mina tävlingsinstinkter kommer att hjälpa mig till bättre resultat eller inte.

  • Den första frågan – och förmodligen den enskilt viktigaste – är ”Har jag själv valt att delta i den här tävlingen?”.  Frågan kan nyanseras på många sätt: ”Har jag varit med och utformat spelreglerna”, ”Har jag möjlighet att lämna walk-over om jag inte vill vara med?”. Om svaret på frågorna ovan är ”Ja, jag tävlar på villkor som jag själv varit med att skapa” så bidrar det definitivt till bättre prestationer. Om jag däremot svarar nej på frågorna är det rimligt att anta att motivationen blir väsentligt lägre.
  • Nästa fråga handlar om vad som står på spel. Det finns två typer av utfall, vi kallar dem morot och piska. Vad får jag om jag vinner respektive vad drabbar mig om jag inte vinner? Generellt gäller att vi är mera rädda för att förlora än vi är sugna på att vinna. Risken att bli av med en hundralapp bedöms som mer hotande än vad chansen att vinna en är lockande. Alltså ägnar vi mer ansträngning åt att skydda oss från en mycket osannolik stöld än att försöka komma åt en lika osannolik vinst. Negativ förstärkning har dock en del andra nackdelar. För det första innebär den att vi anstränger oss till dess risken är borta – därefter slutar vi. För det andra använder vi en hel del kreativitet till att fundera på hur vi kan slippa bådetävlingen och dess konsekvenser. För det tredje har rädsla en del oönskade konsekvenser för bland annat kreativiteten. När vi grips av panik (för att vi jagas av ett lejon) springer vi fortare än någonsin men priset för den höga farten är bland annat ett extremt tunnelseende. Alltså kan man anta att i de flesta situationer är positiv förstärkning att föredra.
  • Den tredje frågeställningen handlar om min förståelse för spelets regler och mekanismer och om det verkar finnas en koppling mellan vad jag gör och hur det går för mig. Om jag förstår hur det hänger ihop blir jag sporrad till ansträngning, om jag inte förstår – eller om jag inte menar att det finns en koppling mellan vad jag gör och mitt resultat – anstränger jag mig inte.
  • Den fjärde faktorn bakom mitt intresse – eller ointresse – för tävlingen är en egen bedömning av mina chanser. Om jag tror att jag har en chans att vinna – men inte är säker på att göra det – ökar min tävlingslust och i annat fall minskar den. Att helt säkert veta att man är chanslös är naturligtvis sämre än att helt säkert veta att man vinner men i båda fallen sänker det min motivation.
  • Den femte och sista faktorn är ganska stark – men ofta förbisedd. På vems bekostnad vinner jag? De flesta är överens om att det inte är särskilt roligt att vinna över sina barn till exempel. Vår empatiska förmåga säger oss att barnets förlust är större än min vinst och vid en samlad bedömning är det alltså bättre att förlora. Det är nämligen uppenbart att det omvända också gäller, barnets vinst är större än min förlust. Resonemanget är giltigt i de flesta sammanhang. En elitidrottsman sade, i samband med olympiska spel för ett antal år sedan, ”det är svårt att göra sitt bästa när man vet att motståndarna kan bli straffade och till och med fängslade när de kommer hem efter en förlust”.

Nästa gång du funderar på om tävling är ett bra sätt att organisera en uppgift eller ett arbete, ställ dig fem frågor:

  1. Har deltagarna valt att vara med i tävlingen?
  2. Är vinsten tillräckligt intressant, eller förlusten tillräckligt avskräckande?
  3. Förstår deltagarna hur det går till att vinna och kan de påverka utfallet själv?
  4. Tror deltagarna att de har förmåga och förutsättningar att göra ett bra resultat?
  5. Anser deltagarna att den egna vinsten är stor nog att uppväga andras förlust?

Om svaret är ja på de flesta av frågorna är ett tävlingsmoment, eller ett prestationskrav, sporrande.

Om svaret är nej på de flesta av frågorna kommer det däremot inte att fungera.

Lämna en kommentar