Hela nummer 11

Skapa, producera och leverera. Inte endera.

Vi vet att tjänsteproduktionens andel av BNP ständigt ökar. Vi vet också att i stort sett alla yrken kräver större inslag av kunskaper och lärande. Men hänger de här två tendenserna ihop – och i så fall hur?
Leverans

I nationalekonomin skiljer man sedan urminnes tider på varor och tjänster.  Inte minst i de olika reglerna för fri rörlighet inom EU anses det viktigt att avgöra om en handelstransaktion innefattar en vara eller en tjänst. På samma sätt anger SCB den svenska produktionen, utrikeshandeln och konsumtionen uppdelad i de två huvudkategorierna; varor och tjänster. Alla dokument, läroböcker och statistiska tabeller har sina egna definitioner men summan av resonemangen tycks vara något i stil med det här:

Alla varor och tjänster innebär någon form av bearbetning eller förädling. Om denna bearbetning i huvudsak sker före leverans, och på ett helt annat ställe, så är det en vara. Om den sker i samband med, eller rent av samtidigt med, leveransen så är det en tjänst. Är bearbetningen relativt enkel och av liten omfattning talar vi om varor med lågt förädlingsvärde respektive okvalificerade tjänster. Är bearbetningen komplicerad kallar vi det varor med högt förädlingsvärde respektive kvalificerade tjänster.

All produktutveckling, både för varor och tjänster, går mot allt mer komplicerade produkter. I stort sett varenda vara eller tjänst du köpt det senaste året är oerhört mycket mer bearbetad och har ett oerhört mycket större ”informationsinnehåll” än sin motsvarighet för hundra år sedan. Kanske ser en banan fortfarande ut som en banan? Ja, på ytan. Men det du betalar för inkluderar numera miljöhänsyn både där den odlades och där den säljs, social påverkan, klimateffekter av transporter och anseende hos dina grannar. Allt sådant som våra föräldrars föräldrar i stort sett slapp väga in i prislappen. På samma sätt vet jag att elektrikern jag betalar för att byta ett vägguttag har både mer komplicerad utrustning och en bättre utbildning än vad hens föregångare i branschen behövde.

Det här är självklart, varor får högre förädlingsgrad och tjänster blir mer kvalificerade. Det som inte är självklart – men nödvändigt – är att det också innebär att i stort sett alla varor förskjuts mot att bli allt mer tjänster. Ju mer komplicerad en vara är, desto närmare kundens behov måste man vara när man konstruerar och producerar den. Blir varan tillräckligt komplicerad måste den både konstrueras och produceras hos kunden och detta i stort sett samtidigt som den levereras. Varan har blivit en tjänst. När bananen, i exemplet ovan, ingår i en färdig och levererad matkasse med recept avpassade för just min familj har den kommit så nära en tjänst att det känns meningslöst att försöka definiera den som det ena eller det andra.

En påtaglig och summerad effekt av den här glidningen är att tjänsteproduktionens andel av vår BNP ökar. I år uppskattas den till hela 70% och även om andelen kan vara olika mellan olika länder så är tendensen densamma, i takt med ökande välstånd ökar blir det vi konsumerar mer komplext och därmed ökar graden av tjänsteproduktion. I en framtid som vi faktiskt kan se vid horisonten är de renodlade varorna i stort sett borta ur statistiken och indelningen i ”varor” och ”tjänster” har spelat ut sin roll. En intressant illustration av de här mekanismerna får i alla fall jag av 3D-skrivarna. Om jag får en skrivare som, hemma hos mig och utifrån mina behov, skriver ut en ny plastpinal utifrån ritningar jag betalat dyrt för på nätet; har jag då köpt en tjänst eller en vara?

Parallellt med den här upplösningen av gränser finns en annan, och närbesläktad, historia. Vi har nämligen också, i alla tider, delat upp våra yrken i ”teoretiska” och ”praktiska”. Den som i huvudsak hanterar, manipulerar eller förädlar immateriella resurser kallas för teoretiker och den som i huvudsak hanterar sin materiella omvärld kallas praktiker. Vi delar fortfarande in både fackliga organisationer och utbildningsinstitutioner utifrån föreställningen om att det finns teori och praktik och att dessa två i mångt och mycket bör hanteras av olika personer.

Så länge vi tillverkar varor, eller lågt kvalificerade tjänster, är det möjligt. Då ligger ju, definitionsmässigt, utveckling och konstruktion långt ifrån – och långt tidigare än – produktion och så småningom konsumtion. Alltså kan en teoretiker på kontoret skapa förutsättningar för en praktiker i produktionen. Det är två personer på var sin plats på tidslinjen. Men när komplexiteten ökar kommer alltså produktutveckling och produktion allt närmare varandra. Till slut utvecklas produkten/varan/tjänsten samtidigt som den produceras/levereras. Då blir det orimligt att göra en arbetsdelning efter principen teoretiker tänker och praktiker gör. Antingen måste teoretikern finna sig i att själv, och omedelbart, omsätta sin teori i handling eller också måste praktikerna finna sig i att skaffa så mycket teoretiska färdigheter att hen kan konstruera och manipulera produkten samtidigt som den tillverkas.

De flesta av oss kommer att mötas i mitten och det är bara av historiskt intresse att avgöra ifall fordonsteknikern uppstod ur ett praktiskt yrke medan medicinteknikern kom från den teoretiska sidan. Kvar, utan större möjlighet att försörja sig, blir de som fortfarande tror att det finns teoretiska respektive praktiska yrken.

Här finns en tydlig parallell i orsakerna till de två historierna. Med ökande informationsmängder kommer ökande krav på förmåga att hantera information i realtid, alltså just nu. Det i sin tur förvandlar alla varor till tjänster och det gör distinktionen mellan teoretiska och praktiska yrken mer eller mindre meningslös.

Troed Troedson

Troed Troedson är framtidsanalytiker och särskilt engagerad i hur våra strukturer och system beter sig under stress. Sådan stress som uppstår när den värld de skapades för snabbt byts ut mot en annan.

 

 

Studieplatser gapar tomma på många yrkesutbildningar

Svårigheten att locka ungdomar till tekniska utbildningar märks på alla nivåer. Många studieplatser står tomma på gymnasieskolornas yrkesinriktade program och yrkeshögskolorna stänger tekniska utbildningar innan de ens hunnit starta.
Final Exam CC By

Final Exam CC By www.antagning.se visar att sju lärosäten annonserar om lediga utbildningsplatser på sammanlagt ett 30-tal kurser och inriktningar knutna till programmet för högskoleingenjörer.

På många håll är antalet sökande färre än studieplatserna. Konkurrensen är låg vid flera av lärosätena, säger Torbjörn Lindqvist.

Även för den som vill bli civilingenjör, men inte sökt någon utbildning, är möjligheterna goda att hoppa på studierna i efterhand. Utbildningen till civilingenjör tappade också många sökande i slutet av 1990-talet och under de följande åren, men nedgången blev inte lika drastisk som för högskoleingenjörerna.

Civilingenjörerna har alltid haft en tydligare status. Vad en högskoleingenjör arbetar med är inte lika väl känt, säger Torbjörn Lindqvist.

Få kurser stryks

Även i en mängd kortare och längre kurser i andra ämnen är antagningen till höstterminen fortfarande öppen. I till exempel Uppsala universitet finns bland de naturvetenskapliga ämnena cirka 300 kortare och längre kurser som fortfarande är öppna att söka. Några av kurserna hör till området medicin, några ingår i utbildningsprogram och några startar först efter halva terminen.

Det är ungefär så här det brukar se ut alldeles i början av hösten, säger Emma Kristensen på kansliet för naturvetenskap och teknik.

Att missa den första veckans introduktion innebär sällan några problem. Den andra studieveckan kan också passera utan att man hamnar för långt på efterkälken, men senare än så går det sällan att hoppa på en utbildning.

Någon nedre gräns för antalet studenter finns sällan. För att en kurs ska kunna strykas måste lärosätet tydligt ha angett att det kan bli så, till exempel om söktrycket är för litet.

Det ska mycket till att ställa in en kurs som studenter redan blivit antagna till, säger Mattias Wickberg, utredare på Universitets- och högskolerådet.

Torbjörn TenfältTorbjörn Tenfält är frilansande journalist och har en utmärkt känsla för regionala nyheter. Torbjörn är även väl insatt i Finlands samhällsdebatt och regionalpolitik.

Är de framtida arbetstillfällena förutsägbara eller hur många frisörer behövs det egentligen?

Statsmakterna vill ha en arbetskraft som är väl dimensionerad för framtiden. Man vill självklart också styra samhällsutvecklingen i en önskad riktning. Men räcker det för att säkra välfärden?

CC By philosophygeek
CC By philosophygeek

Jan Björklund har under den senaste tiden lanserat förändringar som rör de yrkesförberedande utbildningarna i gymnasieskolan. Dels kommer det industritekniska programmet att ersättas med ett nytt teknikprogram och dels kommer ett nytt lärlingssystem införas. Tidigast år 2015 kan de första studenterna räkna med att börja på de nya programmen.

Skälen till att de yrkesförberedande utbildningarna omstöps är uppenbara. De både saknar elever och näringslivets intresse för de fåtal som ändå väljer att genomföra studierna. Med en tydligare koppling mellan teori och praktik på det nya teknikprogrammet (TE) hoppas Björklund locka nya sökande till gymnasieskolan men också i förlängningen till högskolans ingenjörsprogram som haft ett fallande söktryck. TE kommer till skillnad från det gamla programmet att vara högskoleförberedande. Det övergripande syftet är att möta industrins ökade behov att kvalificerad arbetskraft.

Lärlingsutbildningarna tillkommer främst i syfte att minska arbetslösheten bland ungdomar vars intresse är av praktisk natur snarare än teoretisk. En nära koppling mellan studenten och arbetslivet, som ju lärlingssystemet ger i och med praktiken genomförs på arbetsplatserna och inte i skolan, har visat sig i flertalet länder[1]  leda till att fler kommer i arbete direkt efter examen.

De ständigt förändrade utbildningarna på gymnasieskolan vittnar dock om en osäkerhet kring hur det framtida arbetslivet kommer att se ut. Rådvillhet råder också kring vem som ska tillgodoses, studentens val, näringslivets behov eller regeringens arbetslöshetssiffror. I viss utsträckning går det att också att skönja en önskan om i vilken riktning man vill att landet ska gå.

För att råda bot på vilsenheten kan det vara produktivt att sortera i begreppen. Då infinner sig den självklara frågan:

Ska vi anpassa systemet efter människorna eller skall vi anpassa människorna efter systemet?

För att svara på den frågan måste vi veta om jobben är en effekt av systembeslut eller om jobben är en effekt av många människors många val.

Är framtidens arbetstillfällen överhuvudtaget förutsägbara?

Det finns två svar på frågan:

Ja, om de är konsekvenser av stora, strukturella beslut.
 Bygger systemet ett nytt fängelse kan vi enkelt räkna ut antalet fångvaktare som kommer att krävas. Beslutas det om en utbyggnad av järnvägen i Sverige kommer vi att kunna räkna ut hur många lokförare som behövs för att köra tågen.

Nej, om de är konsekvensen av små, individuella beslut. Jobb som bestäms av konsumenter kan systemet inte uppskatta. Framförallt för att förändringen sker i så hög fart att systemet inte hinner anpassa sig. Samtidigt som människor skapar ett nytt arbetsplatsklimat måste de själva anpassa sin situation efter det klimat som just då råder.

Ofta har det raljerats över antalet frisörer som utbildas och hur de fyller de tomma butikslokalerna i städernas centrum. Det hörs då och då röster om att staten måste styra upp antalet utbildningsplatser så att de matchar antalet frisörer som kommer att behövas. Det stora problemet är att systemet inte kan räkna ut hur ofta vi kommer att gå till frisören i framtiden. Snittet i dag kanske hamnar kring 5 klippningar per år och person. För 100 år sedan var snittet, i en del av borgerligheten, över 100. Förr i tiden var det en självklarhet för många män att gå till barberaren för en slätrakning och inte sällan gick kvinnorna till salongen för tvätt och hårläggning.  Det är inte helt osannolikt att vi återigen skulle besöka frisören i en väldigt mycket högre grad än nu.

Att systemet inte är snabbt nog att uppfatta de förflyttningar som sker på marknaden har vi sett bevis på tidigare. Det är lätt att raljera över Ines Uusmanns, nu i efterhand, inte så lyckade analys av internets påverkan av samhället.

Jag vågar inte ha någon alldeles bestämd uppfattning men jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid, som det faktiskt tar, åt att surfa på nätet. […] Att sitta och surfa på nätet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? […] Det kanske är så att det är något som vuxit upp nu. Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad.

Att systemet inte kunde uppskatta internets påverkan på arbetsmarknaden var naturlig. Om systemet i sig själv inte har beslutat om strukturella förändringar i samhället utan de kommer utifrån är det svårt för systemet att beräkna utkomsten. Människorna däremot kan anpassa sig precis så fort som det krävs.

Vi kan alltså dra slutsatsen att vet vi ganska väl hur många lokförare det behövs i framtiden men vi har ingen aning om hur många frisörer vi kan tänkas försörja.

Nästa fråga blir då:

Hur skall antagningen till utbildningar dimensioneras?

För den första gruppen, utifrån en rimlig bedömning av framtida behov. Systemet styr hur utbildningsformerna ska se ut på gymnasienivå (teknikprogrammet, behörighet till högskolan o.s.v.) De styr också genom att tilldela olika utbildningsformer anslag.

I vårbudgeten utökades således antalet utbildningsplatser bland eftergymnasiala utbildningar med 12 000. Inga pengar gick till Yrkeshögskolor utan anslagen tilldelades högskolor och universitet, detta trots att de har svårt att fylla de befintliga platserna med sökanden. Här måste statsmakterna balansera skillnaden mellan människors preferenser och antalet platser genom att antingen marknadsföra vissa yrken eller höja/sänka ribban för antagning till vissa utbildningsvägar.

För den andra gruppen, utifrån en rimlig bedömning av människors intresse. Människor styr systemet genom vad de vill studera. Deras vilja och preferenser bör i det här fallet styra utbudet på utbildningsmarknaden. Här måste statsmakterna i stället stärka individens förmåga och möjlighet att fatta beslut som hen tycker är vettiga också i efterhand.

De här två strategierna varken kan, eller bör, försiggå på samma ställe. En yrkesvägledare måste jobba antingen åt systemet (grupp ett) eller åt studenten (grupp två).

Men statsmakterna vill inte bara ha en arbetskraft som är väl dimensionerad för framtiden. Man vill självklart också styra samhällsutvecklingen i en önskad riktning. Det viktigaste skälet för en sådan ”manipulation” av befolkningen är att man vill stärka nationens konkurrenskraft och därmed våra möjligheter till välfärd. Det finns goda skäl att tro att varken den nuvarande arbetsmarknaden, kända strukturbyggen eller konsumenters preferenser har tillräcklig överblick för att trygga ett Sverige som är globalt konkurrenskraftigt också i framtiden. Alltså måste denna tredje parameter också spelas in i resonemanget.

Den bör påverka arbetet med både grupp ett och grupp två och består förmodligen, i huvudsak, av det vi lite nonchalant kallar visionsarbete. Utan det blir den första gruppen bara en fråga om kompetensförsörjning. Den görs bäst och billigast av arbetslivet självt. Den andra riskerar att hamna i samma fack som studieförbundens knypplingskurser och har inte något särskilt intresse för skattebetalarna.


[1] Bl.a.. Tyskland, Österrike och Danmark.

camillaCamilla Hending är chefredaktör och ansvarig utgivare för Gränsbrytning. Hon är analytiker med särskilt intresse för samhälls- och systemfrågor och med ett syfte att försöka förstå varför saker och ting händer i samhället och hur de förändringarna hänger ihop med varandra.

 

Kryddan reflekterar: There is something rotten in Värmland…

Dom som inte har gått på Lundsberg vet ju inte vad dom talar om. Så låter det från många före detta elever. Många vill förstås försvara sin gamla skola. Men inte riktigt alla. Varför?

Iron>/a> CC By akeg
Iron> CC By akeg

Var det rätt av skolinspektionen att stänga Lundsberg? Jag har ingen aning.

Spontant tycker jag det var fel, eftersom det drabbar tredje man, dvs elever som kanske inte gjort sig skyldiga till några oegentligheter. Själva. Men att betrakta, acceptera och hålla tyst är ju inte precis vackert det heller.

Många vill gå på Lundsberg därför att det anses ”fint”.

Trots ideliga rapporter om pennalism som många gånger gränsat till eller överskridit gränsen till åtalbar misshandel. Och trots uppgifter om bidragsfusk, lögner och maktmissbruk.

Kanske är skolan populär, inte trots, utan tack vare dessa rapporter. Man vill helt enkelt lära sig konsten att flyta ovanpå. Föräldrarna vill ha framgångsrika barn och ”då får man ju tåla lite”.

Vi andra kan rycka på axlarna och säga att ”alla kan ju inte vara rötägg”. Nej, men det är ju illa nog om det är rötäggen som bestämmer.

Fd eleven Johan Rabaeus är starkt kritisk till sin gamla skola .
Fd eleven Ian Wachtmeister viftar bort all kritik mot sin gamla skola.

Jag behöver bara ställa mig en enda fråga:

Vem av dom två uppfattar jag som mest empatisk?

Kryddan PetersonKryddan Peterson är frilansare inom motivation och underhållning. Han är mest känd från TV-programmet Helt Apropå men verkar numera utanför rutan (out of the box).

 

 

Nytt & Kort

Vi kunde inte sagt det bättre själva. Just därför publicerar vi intressanta nyheter från veckan som gått.

CC By (Mick Baker)rooster
CC By (Mick Baker)rooster

Vilka busspassagerare vill komma fram sist?
Framtidens busstrafik förutsätter nämligen att några vill sitta väldigt långt bak. Läs artikeln i NFÖ

Summan är faktiskt viktigare än delarna, också vid stadsplanering.
I centrala lägen kan det därför i framtiden få bullra lite. SKL

EU kraftsamlar kring ungdomars arbete.
Eller egentligen kring bristen på just det. Regeringen

Tågförseningar är ett elände men i Västerbotten är till och med rälsen försenad. 
Inga pengar till Norrbottniabanan. Läs mer på Region Västerbottens sida.

Om man lägger 600.000.000.000 kronor i en lång rad kommer man till horisonten. 
Innovationsprogrammet Horisont 2020 har fått sin budget. MidSweden

EU gör som COOP, slopar återbäringen. 
Den nya långtidsbudgeten gör det möjligt att flytta pengar mellan olika områden i stället för att de ligger oanvända. Europaportalen

När tåget väl gått är det för sent att diskutera. 
Regioner och kommuner borde få styra järnvägarna. KTH

Miljardsatsning förvandlar Öresundsregionen till världens största provkök.
Vågar vi hoppas på en öppen planlösning? Läs artikel i NFÖ

SKL samlar metoder för metodutveckling.
Uppföljning, uppföljning, uppföljning… Läs mer på SKL>>

Lyckad konferens konstaterar att öst-väst relationerna måste förbättras.
Till exempel Trondheim – Sundsvall – Vasa. Läs om NECL II-projektet.

Flexkontor bättre än befarat. 
Förklaringen ligger i att personalens oro möttes med stor flexibilitet.Tidningen Vision

SKL stöder övergången till kollektiva trafiklösningar. 

Inte bara pendlarna utan också de offentliga aktörerna måste samordna sin resa. SKL

Innovationsläger främjar den regionala utvecklingen .
Koncentrerad konceptutveckling i Finland. Landsbygd.fi

Trägen vinner eller ”Vem vill ha en halv tunnel?”

I dagarna blir den andra av de två tunnlarna genom Hallandsåsen klar. Vi har lärt oss mycket men de största frågorna handlar inte om tätning och betonginjektion. Mycket mer intressant är frågan om hur, när och varför, vi fattar de här riktigt stora och oöverblickbara investeringsbesluten.

hallandsåsen

I dagarna gratulerar vi oss själva, Trafikverket och alla entreprenörer till att den andra av de två tunnlarna genom Hallandsåsen nu brutit igenom. Om mindre än två år förväntas vi kunna åka tåg igenom den ås som så länge gäckade oss.

1885 öppnades järnvägen mellan Helsingborg och Halmstad. Den var privatägd liksom de flesta järnvägssträckningar vid den här tiden. 1892 kom sträckan att bli en del av en obruten förbindelse mellan Helsingborg och Göteborg och fem år senare förstatligades hela Västkustbanan.

Redan från början var sträckan över Hallandsåsen den största komplikationen, både vid byggandet och så småningom för tågen. Med en höjdskillnad på 100 meter, väldigt kurvig sträckning och helt utan förutsättningar för att bygga dubbelspår var flaskhalsen liksom inbyggd från början. Men det gick, med hjälp av reservlok, minskade viktgränser och generösa tidtabeller har man sedan dess kört tåg genom Förslöv, Grevie och Båstad. Då och då har diskussionen om en bättre lösning tagit fart och man har, ända sedan början, varit klar över att en bättre lösning måste inkludera en tunnel genom Hallandsåsen. Snabbtåg kördes i och för sig fram till 2012 över Hässleholm, d v s en rejäl omväg genom Skåne men ändå ett snabbare sätt än att trassla sig fram igenom lövhala dalgångar på Bjärehalvön. Men den lösningen var inte rimlig, en tunnel var den enda vägen framåt, eller igenom.

1991 tog så regeringen beslutet. Nu skulle åsen besegras en gång för alla och en dubbelspårig tunnel skulle drivas från Skottorp till Förslöv. Egentligen är det, framförallt av utrymningsskäl, två tunnlar med ett spår i varje men i dagligt tal benämner man de båda för Hallandsåstunneln. Kostnaden för projektet beräknades till strax under en miljard kronor och arbetet påbörjades 1992. Historien om bygget är lång, krånglig och i många stycken välkänd. Miljöproblem, tekniska utmaningar och opinionsstormar gjorde att den ursprungliga tidplanen sprack. Det gjorde också den ursprungliga budgeten och när nu tunnelbyggarna, efter mer än tjugo år, nått igenom berget i båda tunnlarna uppskattas totalkostnaden till 11 miljarder kronor, d v s mer än tio gånger den ursprungliga kalkylen.

Frågan som uppkommer är naturligtvis: Är tunneln genom Hallandsåsen fortfarande en lönsam investering för samhället? Svaret är väldigt överraskande. Det har den nämligen aldrig varit. Banverket, d v s den dåvarande ägaren av projektet, gjorde en kalkyl 1998. Då uppskattades den totala, och maximala, samhällsnyttan till 2,7 miljarder kronor. Redan då var den prognosticerade kostnaden 4,3 miljarder. Lars Hultkrantz, professor vid handelshögskolan i Örebro och medförfattare till rapporten ”Investeringar in blanco” som gjordes på uppdrag av Regeringskansliet, hävdar att det dåliga beslutsunderlaget för samhällets allra största investeringar hotar att underminera hela infrastrukturdebatten. Riksrevisionen kommer till ungefär samma slutsats både vad gäller Hallandsåstunneln och vad gäller andra stora infrastruktursatsningar.

 

Mot detta kan man naturligtvis invända att symbolvärden och framtidstro inte låter sig kalkyleras. En annan icke-beräknad post på intäktssidan är naturligtvis det lärande som blivit följden av tekniska och politiska problem längs vägen. Vi har helt enkelt blivit mycket duktigare på att bygga tunnlar. Frågan är naturligtvis om vi också blivit duktigare på att besluta vilka tunnlar som skall byggas?

http://fof.se/tidning/2006/3/tunnlar-for-miljarder
http://www.infrastrukturnyheter.se/2013/08/hela-hallands-stunneln-ser-ljuset-i-h-st
http://www.forslovsocken.se/berattelser-fran-forr/vastkustbanan-hallandsas-och-loken-vid-skane-hallands-jarnvag/

En samhällskris kan vara början på något nytt och bättre

Vad händer i ett samhälle eller en stad när ortens största arbetsgivare plötsligt bestämmer sig för att lägga ned verksamheten eller helt sonika flytta den utomlands till ett ekonomiskt mer gynnsamt låglöneland? Vad gör man när katastrofen i ett ögonblick är ett fullbordat faktum och en galopperande massarbetslöshet står för dörren?

Skånsk kvalitétsgran CC By egevad
Skånsk kvalitétsgran CC By egevad

Vi ser den ena orten efter den andra i vårt land drabbas hårt och obarmhärtigt när krisen slår till med en hotande massarbetslöshet och utflyttning som resultat. Men ett sådant trauma kan i långa loppet lika gärna bli början på något nytt och bättre, det har nämligen visat sig vara fallet i många olika krishärdar av liknande slag runt om i Sverige.

I början av december förra året varslade skogsjätten SCA alla 53 anställda – 45 kollektivanställda och 8 tjänstemän – vid sågverket i Vilhelmina i södra Lappland om uppsägning eftersom man hade bestämt att sågverket på orten skulle läggas ned. Sågverket hade en produktion på 115 000 kubikmeter sågade trävaror av gran, samtvidareförädling i form av 30 000 kubikmeter hyvlade trävaror. Kommunalrådet i Vilhelmina, Åke Nilsson, togs bokstavligt talat på sängen av beskedet som han fick bara en timme innan det blev offentligt. I en intervju med den lokala tidningen Västerbottens-Kuriren med anledning av varslet sade kommunalrådet Åke Nilsson ”Ett väldigt hårt slag för orten. Dessvärre riskerar nedläggningen att skapa svallvågor i samhället. Det är säkert lika många till i Vilhelmina som berörs indirekt av uppsägningarna.” Den 1 juli i år var nedläggningen ett faktum och SCA:s sågverk i Vilhelmina gick i graven när den allra sista granplankan lämnade sågen. Den svenska sågverksindustrin genomgår just nu den allra värsta krisen på mer än 40 år och har bara det senaste året skurit ner personalstyrkan runtom i landet med 30 procent.

Vilhelmina är ett ganska typiskt litet samhälle i övre Norrlands inland som har varit totalt beroende av ortens stora arbetsgivare, sågverket. I tätorten Vilhelmina bor det knappt 4 000 invånare och i hela kommunen – som till ytan är större än Skåne län – finns det bara 6 900 bofasta invånare. Det är en ort och en vidsträckt kommun som alltid har präglats av fabriksnedläggningar och utflyttning så man skulle kunna tycka att befolkningen däruppe borde vara vana vid hårda bud av det här slaget. Ändå slår nedläggningen av SCA:s sågverk oerhört hårt mot en glesbygd som denna och det är väldigt lätt att förstå den pessimism och uppgivenhet som präglar befolkningen i det lilla samhället. Vad ska man leva av nu när den stora arbetsgivaren har försvunnit? Kan turismen räcka till som födkrok åt alla dessa som nu går arbetslösa i Vilhelmina? Det är inte särskilt troligt. En nedläggning som direkt och indirekt drabbar sammanlagt uppåt 100 personer är alltså ingenting annat än en ren katastrof för lilla Vilhelmina.

Det finns de facto många exempel på städer och samhällen på olika håll i vårt land som har drabbats lika hårt – eller till och med ännu hårdare – än vad fallet är med sågverksnedläggningen i Vilhelmina. Men det positiva i många av dessa tragiska nedläggningar är att det i spåren av den fruktansvärda katastrofen har fötts en helt ny och djärv Gnosjöanda med start av nya småföretag inom teknik, IT och andra tjänster. Så var till exempel fallet i Norrköping när den stora arbetsgivaren Ericsson lämnade staden och flyttade sin produktion utomlands istället. Idag kan man se att Norrköping istället har begåvats med en rad olika småföretag inom IT-sektorn. Dessutom har universitetet bidragit till att många unga människor har hittat till staden. Med olika tillvägagångssätt lyckades man vända trenden i Norrköping efter den stora katastrofen. Trollhättan är ett annat exempel som mycket tack vare sin närhet till storstaden Göteborg håller på att kravla sig ur traumat som uppstod när den stora SAAB-fabriken lade ner. Internet och alla de många olika möjligheter att driva företag online har i flera fall visat sig vara vägen ut ur krisen för personer som har blivit av med jobbet när ortens stora arbetsgivare har lagt ner. Det sägs att det kinesiska skrivtecknet för ordet ”kris” har två olika betydelser, ”hot” och ”möjlighet”. En djupgående kris i ett samhälle kan med andra ord faktiskt vara början på något nytt och bättre.

Så katastrofer liknande de som har drabbat svenska orter och städer som Vilhelmina, Norrköping och Trollhättan behöver inte med nödvändighet betyda att loppet är kört för alltid. Det gamla trosvissa amerikanska ordspråket att ”the sky is the only limit” har besannats många gånger tidigare när Gnosjöandan har blivit en språngbräda in i något nytt och större för de som har blivit av med jobbet. Den stora frågan för Vilhelmina är om befolkningen besitter förmågan att uppamma en entreprenöriell anda som kommer att krävas för att överleva. Omställningen för Vilhelmina är långt mycket större än för Norrköping, Lund och Gnosjö. Framförallt för att det som krävs för framgång aldrig tidigare har erfordrats av människorna i Vilhelmina. Men de är av segt virke…

Göran JacobsonGöran Jacobson är frilansande journalist, skribent och bloggare med stort intresse för politik och samhällsfrågor, såväl på det nationella som det internationella planet. Han är bosatt i Norrköping men rör sig i sitt skrivande arbete över alla tänkbara gränser. Göran har även ett genuint intresse för hårdrock och de olika subkulturer som har sitt ursprung i den volymstarka musikgenren.

Mats Böllner tolkar tiden

Gränsbrytande

 

Ceci n´est pas une pipe

Kartan stämmer allt sämre med terrängen i dagens massmediavärld. Bara politikens populister tjänar på att vi fortfarande för en samhällsdebatt byggd på vad vi läst i tidningen.

lakritspipa

På landets byggarbetsplatser går fackrepresentanter runt och letar efter underbetalda utländska arbetare. De är inte svåra att hitta, de är tusentals.
Byggettans representanter arbetar utifrån en ganska ny lagstiftning som kräver av entreprenörer som tar in utländsk arbetskraft för kortare perioder att anmäla dessa, vilket gör det möjligt att kontrollera om de får vettiga arbetsvillkor och behandling. Samtidigt bedriver LO ett idogt arbete i Bryssel för att förmå EU att införa en ”entreprenörskedja” där huvudentreprenören för ett projekt åläggs ansvar för underleverantörer.

Det här är den nya verkligheten på den svenska arbetsmarknaden efter chocken för fem år sedan, när EU-domstolen med Vaxholms-domen satte stopp för LOs traditionella metoder att hindra låglönekonkurrens.
Det har varit tuffa år men trots vad som kändes som en undergångsdom, har det svenska facket under åren som gått hittat ett sätt att leva med EU.

Gammal verklighet

På LO-borgen sitter samtidigt LO-chefen och tänker ut idéer för att få svenska, arbetslösa ungdomar ut i arbetslivet: Att bygga fler vägar och järnvägar! Förslaget lanserades av Karl-Petter Thorwaldsson på 1 maj.

Hans egna fackrepresentanter vet att fler vägbyggen framförallt skulle ge polska, ukrainska och lettiska arbetare jobb. De vet att gymnasieutbildningar i industriteknik som i stort sett garanterar anställning efteråt, på många håll är på väg att läggas ned därför att för få svenska ungdomar söker – inte fler än 1,8 procent av gymnasieeleverna i Östergötland, t ex där ungdomsarbetslösheten ligger på 20-30 procent.
Svenska ungdomar jobbar gärna men unnar sig lyxen att inte göra det på byggen. I så fall bygger de hellre i Norge, till betydligt högre lön.

Diskrepansen mellan den verklighet som LO-chefen talar om och den som verkligen existerar är stor.

En läcka…

I Vita Huset sitter president Obama med sina män och försöker hitta sätt att få fast och få tyst på läckan Edward Snowden som avslöjat för hela världen i hur enorm omfattning USA spionerar på oss alla, när vi mailar, talar på telefon, googlar eller går in på Facebook. Obamas folk har dragit in Snowdens pass så han blivit strandsatt i Ryssland. De har förmått europeiska regeringar att stöta sig med Bolivia (och i samma svep resten av Latinamerika) genom att neka Bolivias president landningstillstånd i europeiska huvudstäder med argumentet att Snowden misstänks finnas ombord (det gjorde han inte). De har fått den brittiska regeringen att stoppa och illegalt kvarhålla, genomsöka och beslagta egendom för en sambo till Snowdens journalistiske partner.

…eller ett såll

Verkligheten ser emellertid ut så, att kunskapen om USAs omfattande spionerande på resten av världen delas av så många miljoner människor, att Obama aldrig kan täppa till läckan genom att skrämma Snowden.
Snowden var nämligen aldrig centralt placerad och satt aldrig på unik information. Minst 1,5 miljoner amerikaner har samma säkerhetsstatus (security clearance) som Edward Snowden, en ung datatekniker anställd av en underleverantör till de amerikanska myndigheterna.

Många, många tusen européer sitter på samma kunskap, eftersom de europeiska regeringarna i de flesta fall är delaktiga i större eller mindre utsträckning i spionerandet (beroende på hur ”viktiga” partner de klasstas som av USA).

Den andre stora avslöjaren på senare år, Bradley Manning (som numera vill kallas Elisabeth Chelsea), var en menig soldat och IT-analytiker utstationerad i Bagdad som kunde läcka 250 000 hemligstämplade diplomatiska missiv och 500 000 militära rapporter.

Diskrepansen mellan verkligheten och Obamas bild av verkligheten, ”får vi bara tyst på Snowden så har vi stoppat läckan”, är lika stor som den mellan LO-chefen och hans folk.

Så var det förr

Tysklands förbundskansler Angela Merkel tog sig an finanskrisen utifrån en lika grov missuppfattning om verkligheten. Medan Grekland föll, Irland sveptes under finans-tsunamin och Portugal sakta drunknade, svor Merkel på att Tyskland inte skulle ”lösa ut” (bail-out) andra euroländer som slarvade med sin ekonomi. Detta hade Tyskland noga fått inskrivet i EU-fördraget och detta skulle gälla.

Först när det gick upp för Merkel och hennes omgivning att i direkt skottlinjen för krisen befann sig de tyska bankerna, insåg den tyska politiska ledningen att det inte längre går att driva ensidig nationell politik i Europa. Det var de tyska bankerna som (till två tredjedelar) hade lånat ut pengar till en sydeuropeisk köpfest och tjänat gott på affärerna men nu stod inför akut hot om konkurs.

Diskrepansen var stor mellan illusionen att Grekland kunde tillåtas gå under och verkligheten där integrationen gjort att greker och tyskar var på väg under tillsammans, hand i hand.

Skoldebatt i repris

I den svenska skoldebatten har vi i många år tuggat runt den ovälkomna sanningen att svenska barn tycks halka efter andra länder när det gäller kunskapsinlärning och dessutom brister i respekt för sina lärare.
På senare tid har några av oss skymtat ett oväntat nytt perspektiv när finländska skolor – vår förebild på skolfronten – har kommit påstudiebesök för att se hur vi i Sverige lyckats skapa trivsel i skolan och kreativa barn.

Tänk om verkligheten har förändrats så att kreativitet, ifrågasättande och oräddhet är nyttigare egenskaper att ta med sig ut i en värld där fakta ju alltid finns tillgängliga via närmaste bildskärm?

I så fall har det uppstått en diskrepans mellan den skola som vi envist försöker – men tycks misslyckas – att skapa och den skola som våra barn behöver.

Nog vet de

Sannolikheten är förstås mycket stor för att även LO-borgen vet hur det egentligen ser ut på byggarbetsplatserna. Obamas folk har också ganska säkert tillgång till experter som kan tala om för dem att Snowden inte kan åstadkomma någon skada, han vet egentligen bara lite mer än de flesta andra.

Och mellan proffsen i den svenska skolsektorn diskuteras troligen mycket relevanta frågor och lösningar som vi andra inte hör talas om.

Det är någonstans i det offentliga samtalet som det slår slint.

Två parter tycks tjäna på att ständigt välta runt fördomar istället för att gå längre och djupare i samhällsdebatten. Den ena är populistiska politiker som upptäckt att enkla poänger och slagkraftiga budskap ger en direktlinje till väljarna.

Den andra är massmedia som kämpar om läsarnas/tittarnas/lyssnarnas uppmärksamhet (och annonspengarna) med en aggressiv bloggande, tjattrande värld av självpåtagen expertis och underhållande men okunnigt tyckande.

Ceci n´est pas une pipe

Det senaste exemplet – ganska ofarligt kan det tyckas – är lakritspipan.
I slutet av augusti fylldes nordiska massmedia av den lustiga historien om hur EU tänker förbjuda den goda lakritspipan. Barnen kan bli rökare, bevars.

Medborgarna reagerade genast. I Danmark skapades flera Facebook-grupper till lakritspipans försvar och en av dessa lovade att dagen efter finnas på Rådhustorget för att dela ut gratis lakritspipor. I protest.
Journalistiken hade än en gång trätt i demokratins försvar.

Nu var historien tråkigt nog en pressanka. En nät-journalist hade roat sig med att fantisera lite vilt kring en ”skulle kunna tolkas som att ett förbud är att vänta…”

Javisst. Med sju torsdagar i en vecka. Det hindrade inte samtliga stora svenska och danska nyhetsmedia, inklusive statlig TV och radio, att föra nyheten vidare, att få politiker att uttala sig till lakritspipans försvar och uppmana till motstånd mot EU-samarbetet. Ingen brydde sig om att kontrollera fakta. Varför skulle de? Båda parter – media och politiker – anser sig tjäna på affären.

Journalistikens död

Denna oheliga allians kan snart visa sig vara dödsstöten för journalistiken. Branschen är som sagt hårt trängd, tidningar och nyhetsredaktioner kämpar med lönsamhetsproblem. Det är inte konstigt, när nyheter och underhållning finns i överflöd – fritt och gratis – bara ett musklick bort.
Wall Street-journalisten Neil Irwin argumenterar oväntat för att dessa förändringar egentligen har varit bra för alla i samhället, utom då just för yrkeskåren journalister som är på väg bort.

Det är inte i sig något nytt, yrken kommer och går.

Men ett annat offer förefaller ändå vara samhällsdebatten. De flesta av oss litar fortfarande på att journalistiken ska utföra sin traditionella roll i demokratin att återge verkligheten och granska makten. Men när journalistiken inte utför det uppdraget längre?

När diskrepansen mellan illusion och verklighet bara växer och vi i samhällsdebatten orienterar oss med en förlegad karta? Då ska vi kanske vara tacksamma över att våra skolor levererar respektlösa, ifrågasättande ungdomar.

ylvaYlva Nilsson är omvärldsanalytiker och skribent med stort intresse för EU-frågor och dess påverkningar på svensk politik.

Lämna en kommentar