Hela nummer 14

EU-myten som passiviserar

EU:s demokratiska underskott, avståndet mellan Bryssel och den vanliga människan, reser sig som en hög mur mellan oss medborgare och beslutsfattarna i Bryssel. Tänk om det är ett inbillat hinder?

snap By DuReMi
snap By DuReMi

Viket resultat får vi, om vi jämför EU, med sitt omtalade demokratiska underskott, med vad vi lika ofta kallar ”världens bästa demokrati” – USA?[1] Amerika liksom EU har ett två kammarsystem. I USA lagstiftar kongressen/senaten, inom EU lagstiftar ministerrådet/Europaparlamentet. I USA är kongressen direkt folkvald. I Europa är Europaparlamentet direkt folkvalt. I den amerikanska senaten sitter två senatorer från varje delstat, i EU:s ministerråd deltar en minister från varje EU-land. Senatorerna är numera valda i direkt folkval. I Europa väljer varje lands medborgare sin egen politiska ledning som bildar regering och sänder representanter till EU. Här har vi alltså en första skillnad där USA:s system ger medborgare ett mer direkt inflytande. Samtidigt kan vi nog känna oss ganska säkra på att få européer skulle känna sig demokratiskt stärkta av att avstå från sin nationella regering mot rätten att välja två senatorer som skickas till Bryssel. USA har en ”Högsta Domstol” som övervakar att lagstiftarna inte bryter mot lagen. Även EU har en högsta domstol som övervakar att lagstiftarna inte bryter mot lagen.

Presidenter

USA-politiken sköts till vardags dels av statliga myndigheter som får sitt uppdrag av konstitutionen och av lagstiftarna, dels av en indirekt folkvald president.[2] EU-politiken sköts till vardags av EU-kommissionen som får sitt uppdrag av EU-fördraget och av lagstiftarna. (Känns EU-kommissionen instinktivt mer mäktig än de amerikanska myndigheterna? Det kan bero på att kommissionen också har anförtrotts uppgiften att agera ”polis”, att se till att medlemsländerna följer tagna beslut.) EU har noga taget också en ”president”. Han är ordförande för EU:s toppmöten och inte alls utsedd av folket utan av medlemsregeringarna. Den enda befogenhet som EU:s ”president” har, är att kunna lägga fast dagordningen för EU:s toppmöten. En amerikansk president har verklig makt; kan föreslå lagstiftning, upplösa parlamentet, utfärda exekutiva order både inrikes och i utrikespolitiken, t ex på alldeles egen hand starta krig. Skulle EU bli mer demokratiskt av att vi valde en europeisk president som hade samma befogenheter som den amerikanska? De flesta européer skulle nog (med en rysning) svara nej på den frågan.

Lyssna på medborgarna

Både EU och USA ger medborgarna möjlighet att lägga fram petitioner. EU har dessutom ett medborgarinitiativ[3] som tvingar lagstiftarna att behandla förslagen. EU har ett system där konsultation med dels medlemsländerna, dels berörda samhällsaktörer, och även medborgarna äger rum, innan ett lagförslag har lagts fram (via Internet kan alla kan skicka in synpunkter). I USA offentliggörs ett lagförslag först när det är färdigt och då kan allmänheten skicka in synpunkter. I EU skickas ett färdigformulerat lagförslag ut till regeringarna, till alla nationella parlament (för yttrande och kontroll av subsidiaritet) och offentliggörs på nätet. Som formella remissinstanser finns a) nationella parlament b) regionrådet där EU-ländernas regioner och landsting sitter och c) Ecosoc, där arbetsmarknadsparter, småföretagarorganisationer, konsumentorganisationer, etc, är företrädda.

Insyn i lagstiftandet

Europaparlamentets utskottsmöten där lagförslagen behandlas är öppna för publik. Det är också plenumsessionen med debatter och omröstningar som även TV-sänds. Rådets möten TV-sänds när lagstiftande debatter äger rum. EU-ländernas ställningstagande i rådet, hur de röstar, är offentligt. Debatter i USA:s kongress och senat är likaså öppna för allmänheten och TV-sänds. Såväl EU som USA har lagstiftat om rätten till insyn i dokument men den europeiska offentlighetsprincipen är mer heltäckande än den amerikanska. Watergate-affären brukar nämnas som ett bevis för att Amerika har världens bästa demokrati. Inte ens en president står över lagen – president Richard Nixons tvingades nämligen avgå sedan han blivit avslöjad med att bland annat avlyssna oppositionen. I EU tvingade Europaparlamentet hela EU-kommissionen att avgå 1999 sedan det avslöjats att kommissionen döpte om utgifter för att få ihop räkenskaperna (ingen enskild tjänade pengar på detta, det hade vuxit fram som ett sätt att få projekt slutförda, en metod att ta till när en budgetpost hade pengar över och en annan stod tom). EU:s demokratiska underskott finns inte – det är en myt. Så varför upplever européerna att de befinner sig långtifrån Bryssel och makten medan amerikaner glatt utropar att de lever i världens bästa demokrati?

Än sen då?

En uppenbar nackdel är att medborgare förmodligen avstår från att påverka lagstiftning där de faktiskt kunde göra sig hörda. Huruvida EU älskas eller inte, kan väl ändå alla vi som inte arbetar i Bryssel, strunta i.Utom, förstås, om vi uppriktigt tror att våra samhällen fungerar bättre genom det europeiska samarbetet. Om vi tror att fri rörlighet för varor är en fördel för svensk ekonomi och gemensamma miljöregler bättre löser problemen. Att vi behöver gemensamma krafter för att möta t ex det kinesiska undret med sin låglöneindustri och den amerikanska dominansen med sin hormon/kemikaliestinna livsmedelsproduktion. I så fall kan det visa sig vara avgörande att medborgarna tolererar EU som beslutsnivå.

Legitimitet

Demokratiskt underskott eller ej – EU lider bevisligen av en brist på legitimitet i européernas ögon. För många medborgare finns det ingen självklarhet i att EU fattar beslut som påverkar dem. ”EU ska inte lägga sig i”, blir reaktionen vare sig det gäller att rädda vargar (skydd för utrotningshotade arter), hygienregler vid livsmedelshantering (bullar till kyrkkaffet) eller att begränsa tobaksindustrins marknadsföring riktad mot barn och ungdomar (lakritspipan). Det finns ingen anledning att tro att amerikaner (särskilt i dessa dagar) gillar sina makthavares beslut mer än européerna gör. Enligt forskningen ligger den stora skillnaden istället i vår uppfattning om identitet. I USA uppfattar sig invånarna som amerikaner och böjer sig för att amerikanska makthavare bestämmer över dem. I Sverige uppfattar vi oss som svenskar och tolererar svenska myndigheters beslut även när vi är kritiska. Men vi uppfattar oss sällan som européer och förstår inte varför vi ska underkasta oss europeiska beslut. Avståndet till Bryssel är mentalt.

Frustrerad EU-ledning

När EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso diskuterade legitimitetsproblemet för några år sedan, var hans bärande tes att legitimiteten i medborgarnas ögon kunde EU bara vinna genom att agera där det uppfattas som politiskt relevant. Att EU försvarar miljön och klimatet, ger konsumenterna ett skydd mot farliga produkter, öppnar gränserna för studenter och forskare, skulle i sig självt så småningom vinna EU den legitimitet man såväl behöver. Efter snart åtta år på posten är Barroso mer luttrad. Vid årets september-session i Europaparlamentet skrek han åt ledamöterna, röd i ansiktet av uppdämd frustration, att sluta skälla på EU inför sina väljare när de mycket väl visste att det var EU-regeringarna som ständigt sa nej. ”Försvara Europa”, röt Barroso. Flera smått patetiska försök har gjorts att skapa en europeisk identitet. Dit hör t ex pressreleaser om hur många medaljer ”EU” har vunnit efter ett OS och försök att lansera ”Europa” som en (1) turistdestination har gjorts. Mer relevant är EU-institutionernas medvetna insatser för att förstärka de demokratiska elementen under de fyra senaste EU-fördragen. Detta har emellertid kritikerna sett som ett utslag av makthunger. Någorlunda försvarlig är kanske den miljardstora informationsbudget man har skaffat sig i hopp om att göra sig förstådd av européerna. Svaret på informationsförsöken har dock blivit anklagelser om att sprida propaganda och att EU försöker ”köpa” medborgarna.

Hjälper och stjälper

Det finns krafter som motverkar Barrosos förhoppning om att européerna med tiden kommer att se att EU gör nytta och därför acceptera den nya beslutsnivån i sina liv. En första aktör som direkt aktivt försvårar för EU att vinna legitimitet är massmedia. Tidningarna bryr sig inte om att nämna att vargen är klassad som utrotningshotad i internationella konventioner (som Sverige och EU anslutit sig till) och att det alltså inte är EU som hindrar oss från att skjuta av alla vargar vi ser. De nämner t ex inte heller att det förhånade förslaget om att förbjuda lakritspipan för att den kan lura barn att börja röka, kom från en ledamot bland de 766 i parlamentet medan i stort sett 765 av dem var emot idén (för att inte tala om alla 28 regeringar). Pressen urholkar emellertid inte EU:s legitimitet av elakhet utan för sin egen lönsamhets skull. Massmedia tjänar sina inkomster på att publicera dramatiska, underhållande historier – det är alltid mer publikdragande att spinna på våra gemensamma missuppfattningar, än att motarbeta dem. Därför är det svårt att se hur tendensen kan förändras. Nationella politiker får räknas som nästa aktör av underminerande krafter, bland annat genom sin förkärlek att ropa högst av alla att ”EU ska inte lägga sig i”. Regeringen berättar t ex inte att deras modiga försvar av surströmmingen går på tvärs mot vetenskapens åsikt om hur mycket dioxin en människa tål… för där satte EU maxgränsen av intag vilket blev besvärligt för svensk sill. Inte med ett ord nämns heller att den svenska regeringen uttryckligen har förbundit sig att försvara utrotningshotade djur. Men återigen – vinsten för en politiker att hålla linjen ”EU ska inte lägga sig i”, nämligen att vinna sina väljares kärlek, är för hög för att vi ska förvänta oss ett annat uppförande.

Lösningar?

Det enda kända, någorlunda snabba, sättet att skapa en upplevelse av gemensam identitet är att bli angripen utifrån. Det hoppas vi alla slippa i Europa. Då återstår ännu en möjlighet. En viktig skillnad i EU:s brist på legitimitet – i jämförelse med Washington-administrationens erkända legitimitet – är tiden. Den korta tidsperiod som EU har varit en maktfaktor i våra liv – cirka 25 år får vi väl säga, även om EU är femtio år gammalt – är ingenting i det berömda mannaminnet. Allt talar för att om Bryssel vill vinna erkännsamhet och kärlek från befolkningen – eller åtminstone tolerans – får man ge sig till tåls. Liksom dagen när svenska medborgare/kommuner/industrier börjar uttyntja sina möjligheter att aktivt påverka EU-lagstiftningen, lär det dröja.


[1] Vi jämför förstås två olika storheter – en amerikansk nation med 28 europeiska nationer. Men eftersom EU fattar så många beslut som påverkar den europeiska vardagen kan jämförelsen ändå bli meningsfull. Parallellen blir inte sämre av att USA består av 50 delstater med egna budgetar och betydande självständighet i inrikesfrågor som t ex brott och straff, äktenskap, kontrakt, trafikregler, miljöregler, osv. [2]Amerikanerna röstade inte på Obama eller Romney i presidentvalet. De röstade på elektorer som i sin tur röstade på Obama eller Romney.
[3] 1 miljon namnunderskrifter från medborgare i minst sju länder utlöser detta.
YLVA NILSSON

Lek med siffror

I den allmänna debatten målas ungdomsarbetslösheten upp som ett enormt problem. En av fyra unga är arbetslösa och partierna tävlar om hur de bäst ska lösa de ungas situation. Gränsbrytning tittar närmare på de skräckinjagande siffrorna och hittar en annan bild som bättre beskriver verkligheten.

FFF 3D-print infil percentage CC By Creative Tools
FFF 3D-print infil percentage CC By Creative Tools

Det står ställt utom allt tvivel att unga har svårare att hitta jobb än vuxna vilket också avspeglar sig i statistiken. Arbetslösheten bland unga är alltså högre än för vuxna. Jämfört med de nordeuropeiska länderna visar Sverige upp en hög siffra. I Norden är vi sämst i klassen (24 %) även om Finland inte heller har någon anledning att vara nöjda med sina nära 20 %. Norge är bäst med en siffra under 10 % och Danmark landar någonstans mittemellan. I Nordeuropa utmärker sig Tyskland och Österrike med sina 8 %. Österrike, Tyskland, Norge och Finland har legat på stabila nivåer de senaste 15 åren, Sverige och Danmark har haft en markant ökning. Finland har alltså både en hög och en oförändrad ungdomsarbetslöshet under en lång rad år.

Siffrorna ovan beskriver arbetslösheten för unga mellan 15 och 24 år. De som räknas in i statistiken är de som är öppet arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, på praktik eller studerar men är utan arbete någon period på året, t.ex. på sommaren. Både Sverige och Finland har en hög andel unga människor som läser på högskolan eller liknande vilket alltså påverkar siffrorna. De skall dock tolkas med en viss försiktighet då den exakta procentenheten skiftar beroende på hur man räknar. Danmark räknar t ex inte in de som går på praktik eftersom de uppbär lön av arbetsgivaren. Arbetslöshetssiffrorna i Sverige skulle minska med 4 procentenhet om lärlingsutbildningen hade varit avlönad.

Tittar vi närmare på siffrorna visar det sig att det åldersspann som uppvisar riktigt röda siffror är gruppen 15-19 år. Ju högre åldrar desto lägre arbetslöshet. Trots att Sverige och Finland har så hög andel arbetslösa totalt är siffrorna för åldersgruppen 25-29 år nästan på samma lägre nivå som de övriga nordeuropeiska länderna.

Ett annat sätt att mäta ungdomsarbetslösheten på är att räkna enligt den europeiska analysmodellen NEET[1] – unga som varken är i utbildning, praktik eller arbete. I Sverige och Finland uppgår den siffran till knappa 8 %, Danmark hamnar på 6 % och Norge på 5 %. Snittet i EU ligger på 13 %. De nordiska länderna har alltså en avsevärt lägre ungdomsarbetslöshet än resten av Europa – om man räknar de som faktiskt är utan arbete. Tyskland och Österrike som visade så låga ungdomsarbetslöshetssiffror i det första exemplet visar i NEET-jämförelsen upp siffror i nivå med Norden, 7 % respektive 6 %

Tittar vi på hur långtidsarbetslösheten (mer än 12 månader) ser ut bland unga så visar det sig att Norden är bättre på att hantera de som har svårast att komma in på arbetsmarknaden. Andelen unga som är utan arbete efter ett år är i samtliga Nordiska länder en bra bit under 10 % medan den i Tyskland ligger på 23 % och Österrike 14 %.

Det är inte bara siffrorna som är tvetydiga utan även orsakssambanden är oklara. Det finns dock några förklaringar som de flesta kan komma överens om. Hur starka sambanden är skiljer sig åt beroende på vem man frågar.

För att söka efter en förklaring publicerade SACO i september en rapport om situationen för unga på den svenska arbetsmarknaden. De konstaterar att arbetslösheten för ungdomar är högre än bland vuxna – oavsett konjunkturläge och de pekar på flera tänkbara orsaker.

Den första handlar om utbildningssystemets kvalitet och effektivitet. SACO menar att en det finns en tydlig koppling mellan en försämrad utbildning i Sverige och produktiviteten bland unga. OECD pekar på att de försämrade resultaten i PISA-undersökningar är en delförklaring[2]till Sveriges höga siffror. Tolkningen är dock långsökt då Finland uppvisar ett motsatt resultat i PISA och fortfarande har höga arbetslöshetssiffror bland unga.

Det finns heller inget som tyder på att det skett en dramatisk försämring av kvalitén i skolan – enligt empiriska studier. I alla fall inte till den milda grad att det skulle förklara den markanta arbetsmarknadssituationen. Snarare är det så att den generella utbildningsnivån i samhället har höjts avsevärt sedan mitten av 50-talet. Den totala längden i grund- och gymnasieskola har ökat konstant sedan mitten av förra seklet och idag har den arbetsföra befolkningen gått i snitt 13.2 år i skolan.

Nivån höjs ytterligare om vi tittar på hur många som går vidare till högre utbildning efter gymnasiet. I Sverige är det 46 % som läser vidare och Finland uppvisar ännu högre siffror. Den Europeiska unionen har som mål att minst 40 % av 34 åringarna ska ha minst tvåårig eftergymnasial utbildning. Ett expanderat utbildningssystem borde rimligtvis betyda att många ungdomar faktiskt är mer välutbildade än äldre. Dock saknar de arbetslivserfarenhet.

1991 genomfördes den ofta ifrågasatta gymnasiereform i Sverige som bl a innebar att de praktiska utbildningarna förlängdes med ett teoretiskt år. Forskningen visar på att utökningen till tre år bidrog till att färre ungdomar tog examen. De praktiska eller yrkesförberedande utbildningarna har på senare år heller inte attraherat ett särskilt stort antal sökanden, som vi läste i förra numret av Gränsbrytning[3]. Sedan de förlängdes till tre år har avhoppen ökat vilket resulterat i en stor grupp unga som både saknar gymnasiebetyg och den praktiska erfarenheten som faktiskt efterfrågas i näringslivet.

Den andra faktorn som SACO tar upp handlar om minimilöner och hur de kan sättas i relation till produktivitet. Om konkurrensen om jobb är hård är produktivitet hos arbetstagare vital. Är det däremot konkurrens om arbetssökande är graden av effektivitet hos personer inte lika avgörande. Produktivitet beror både på utbildning och arbetslivserfarenhet. Är unga människors produktivitet lägre än minimilönerna kommer troligtvis arbetsgivaren att anställa den med högst effektivitet. De som misslyckats i skolan kan få det svårare att finna ett arbete där de är tillräckligt produktiva i förhållande till minimilönen.

Inget av de Nordiska länderna har lagstadgade minimilöner vilket återfinns i flera andra länder runt om i Europa. Dock inte i Tyskland även om debatten förts den senaste tiden om ett införande. Minimilönerna i de nordliga länderna ligger runt 9 Euro. Tysklands höga konkurrenskraft bygger, enligt flera europeiska länder, bland annat på att de inte har några minimilöner vilket skapar irritation inte minst i Frankrike som har lagstadgat om det. Även om Norden inte har någon lagreglering av löner finns kollektivavtalsregleringar. 90 % av arbetstagarna i Sverige (i Tyskland 19 %) berörs vilket innebär i praktiken en reglerad ingångslön. Och den är hög, med europeiska mått mätt. Enligt Hotell- och restaurangfacket är en ingångslön för medlemmarna 118 kr/timme. Efter sex år har en genomsnittlig anställd 126 kr/timme. En löneökning på 1,3 kr/år.

Att anställa unga människor, som saknar erfarenhet, torde innebära en högre risk för företag och en större osäkerhet. Om minimilönen är hög begränsas möjligheten att kompensera för osäkerheten. Avsaknaden av erfarenhet avspeglas ändå inte i lönerna. I stället  resulterar den i den högre arbetslösheten bland unga än bland vuxna. Arbetsgivaren väljer i högre grad den som har flera års erfarenhet i bagaget än den som ingen har. Det råder dock ingen konsensus kring huruvida minimilöner påverkar sysselsättningen. Forskningen är, och de flesta empiriska studier pekar på, att de ändå har en negativ effekt vilket stärker tesen ovan.

Den tredje faktorn handlar om anställningsskydd. En faktor som påverkar och direkt medverkar till en högre arbetslöshet för unga är att de i större utsträckning har tidsbegränsade anställningar. Det betyder att fler i gruppen kommer att vara ”mellan jobb” vilket driver upp arbetslösheten. Att tidsbegränsade jobb har ökat kan bero på att anställningsskyddet har förändrats vilket gjort det enklare för arbetsgivaren att använda tidsbegränsande villkor vilket de också utnyttjat.

Forskningen pekar på att ungdomar missgynnas av ett förstärkt anställningsskydd även om vissa undersökningar återigen visar på ett motstridigt resultat. SACO och TCO är inte överens i frågan om huruvida LAS och turordningsreglerna faktiskt spelar roll för ungdomsarbetslösheten. TCO menar att möjlighet till provanställning minskar arbetsgivarens osäkerhet kring den sökande och därför inte borde påverka siffrorna.

Slutsatserna vi kan dra är att det råder delade meningar om varför vi har en högre arbetslöshet bland unga än bland vuxna. Hur hög ungdomsarbetslösheten är beror på hur och vem som räknar. Däremot kan vi konstatera att det inte är ett så stort problem som det målas upp i den allmänna debatten. Det positiva är att Sverige har en låg långtidsarbetslöshet bland unga, att en så stor andel av unga studerar vidare efter gymnasiet och att arbetslöshetsperioden är relativt kort. En förklaring till de höga siffrorna kan vara att rörligheten på arbetsmarknaden bland unga är mycket hög vilket faktiskt är positivt.

Det mest allvarliga för samhällsutvecklingen handlar om de ungdomar (cirka 6 %) som står längst ifrån arbetsmarknaden. De tenderar nämligen att göra det även över lång tid. Det handlar i huvudsak om de unga som saknar gymnasieexamen. Tröskeln för dessa unga att komma in på arbetsmarknaden är mycket högre än för andra ungdomar. Den allmänna debatten bör rimligtvis handla om dessa unga människor. De är för många, men inte tillnärmelsevis så många som den officiella siffran på ungdomsarbetslöshet. Det handlar ingalunda om några 24%.


 


[1] not in employment, education or training

[2] (Det råder delade meningar huruvida Pisa faktiskt säger något om lärande men som jämförelse i kunskaper kan det vara intressant.)

[3] Gränsbrytnng

Källor

http://www.scb.se/Statistik/AM/AM0401/2011K03Z/AM0401_2011K03Z_SM_AM110SM1103.pdf

http://www.scb.se/Pages/Article____353416.aspx

http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Arbetsmarknad/Arbetsloshet/Ungdomsarbetsloshet-internationellt/

http://www.saco.se/Global/Dokument/Trycksaker/Rapporter/2013%20Ungdomsarbetsl%C3%B6shet%20-%20M%C3%A5tt,%20orsaker%20och%20politik.pdf

http://www.hrf.net/din-lon

http://www.hsv.se/publikationer/rapporter/2012/universitetochhogskolorhogskoleverketsarsrapport2012/universitetochhogskolorhogskoleverketsarsrapport2012.5.8b3a8c21372be32ace80003122.html

http://www.scb.se/Statistik/UF/UF0205/2010L11E/UF0205_2010L11E_SM_UF20SM1202.pdf

http://www.temaunga.se/node/209

http://www.tco.se

CAMILLA HENDING

Riv barriärerna!

Det låter väldigt ”-68” och var det också. Av ideologiska skäl skulle skolan reformeras så att ingen stängdes ute från akademiska studier. Alla skulle ha rätt till akademisk utbildning.

Det låter ju jättefint. Det är bara det att alla inte passar för akademiska studier.

 Studentexamen ska inte vara en klassmarkör!

Nä, det tycker inte jag heller. Men hade det inte varit bättre att erkänna att vi behöver elektriker, snickare, rörmokare med flera yrken istället för att tuta i alla ungdomar att ”du har rätt att bli något finare”?

Alla borde ha rätt att känna att dom är bra på någonting. Den möjligheten fanns tidigare men detta gigantiska ”demokratiska kunskapslyft” har sabbat den möjligheten. Den som tidigare hade fallenhet för att bli t ex en lysande bilmekaniker, fick bli det. Nu ska vederbörande istället knäckas för att hen inte pallar tolv års skolgång.

Det anses inte PK att tala om att människor är olika och har olika förutsättningar. Alltså vågar ingen politiker säga det och alltså debatterar vi istället hur det kan komma sig att inte alla som går ut grundskolan har gymnasiebehörighet. Eller varför inte alla som går ut gymnasieskolan har högskolebehörighet.

Det går bra att kompletteringsläsa för att skaffa sig högskolebehörighet men att röra sig i andra riktningen, från teoretisk till praktisk utbildning, nä se det går inte! Den som idag har valt samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och tröttnar har ingen möjlighet att istället komma in på ”yrkesvux” eller något motsvarande i detta nya lappverk. Uridiotiskt!

Det är dags att riva barriärerna igen men denna gång de barriärer som gjort ovanstående process irreversibel!

KRYDDAN PETERSSON

Olika trösklar för olika delar av världen

Är det ett lagbrott som uppstår om ett företag i ett utvecklingsland börjar tillverka medicin som är betydligt billigare än motsvarande, redan existerande, medicin som är tillverkad i ett land i västvärlden? Ja, om man ser strikt till lagtexten som styr läkemedelspatenten så kan man tolka situationen som uppstår på det sättet. Men samtidigt så kan man skönja olika trösklar kring detta i olika delar av världen som till stor del faktiskt lämnar fältet fritt för att utveckla ny medicin.

Gold Dollars CC BY Bill David Brooks
Gold Dollars CC BY Bill David Brooks

Mediciner som tillverkas av företag inom läkemedelsbranschen i västländerna – till exempel mediciner mot AIDS och kolera och liknande farsoter – är oftast så dyra att myndigheterna i de mindre bemedlade utvecklingsländerna inte har råd att köpa in tillräckligt stora mängder för att kunna skydda sin egen befolknings hälsa. Här kan vi ganska snabbt identifiera ett ganska akut problem som i sin förlängning faktiskt skulle kunna leda till massdöd i många länder om det inte vore för Världshandelsorganisationen (WTO). WTO vars huvudsakliga arbete handlar om att övervaka och liberalisera internationell handel – har genom det så kallade TRIPS-avtalet skapat ett i många stycken effektivt verktyg för att minska störningar och hinder för den internationella handeln genom att främja ett adekvat skydd för immateriella rättigheter samt att motverka att reglerna om säkerställandet av de immateriella rättigheterna utgör hinder för den pågående handeln.

TRIPS är en engelsk förkortning för Agreement on Trade Related Aspects of Intellectual Property Rights och är alltså ett internationellt avtal som reglerar handelsfrågor som på något sätt har med immaterialrätt att göra. Ett av de områden som innefattas i TRIPS-avtalet handlar om patent och upphovsrättsligt skydd. TRIPS-avtalet rör inte mindre än 153 länder som allihop är medlemmar i WTO. Tillsammans representerar dessa medlemsländer hela 95 procent av handeln i hela världen. Alla länder i EU är till exempel med i WTO men man har medvetet valt att göra sin röst hörd i organisationen genom Europeiska kommissionen med anledning av att länderna i EU redan har en gemensam handelspolitik.

Ett av de ganska många syften som det var tänkt att TRIPS-avtalet skulle fylla i samband med dess tillkomst 1994 – för övrigt som ett tillägg till GATT-avtalet – var att trygga möjligheten för fattiga medlemsländer i tredje världen att fortsätta skydda allmänhetens hälsa, i vart fall så länge detta inte sker i strid med själva avtalet i sig. Bland annat så fastslås det i TRIPS-avtalet att man inte ska kunna hindra medlemmar i organisationen från att vidta nödvändiga åtgärder i syfte att skydda den egna folkhälsan. Redan här så kan man ana att det verkar finnas olika trösklar när det handlar om synen på patent och dataskydd inom WTO. Det förhåller sig nämligen på det viset att de minst utvecklade länderna inte behöver följa TRIPS-avtalet och dess tämligen strikt utformade regler när det handlar om patentskydd för läkemedel. Undantaget rörande detta gäller till och med den 1 januari år 2016.

Ett exempel på detta är Indien där regeringen tillåter inhemsk framställning av läkemedel om man anser att utländsk sådan är för dyr. Detta sker genom så kallad tvångslicensiering vilket i praktiken innebär att ett inhemskt läkemedelsföretag får grönt ljus av det indiska departementet för industripolitik och marknadsföring att tillverka medicin som en utländsk rival har patent på med den skillnaden att den indiska medicinen bara kostar en bråkdel av det ursprungliga priset. Tack vare sådana tvångslicenser tillverkas numera Bristol-Myers Squibb Pharmaceuticals cancerläkemedel Dasatinib i Indien vilket gör det möjligt för fattiga indier att kunna köpa denna medicin till en kostnad som vida underskrider vad den kostar i västvärlden. Den allra första tvångslicensen i Indien utfärdades i mars 2012 och gjorde det möjligt för företaget Natco Pharma LTD att tillverka Nexavar, en cancermedicin som den tyska läkemedelsjätten Bayer AG annars har patent på. Listan på liknande tvångslicenser som har utfärdats i Indien blir hela tiden längre allt eftersom fler företag och läkemedel tillkommer.

Så hur är det då? Finns det olika regler och tolkningar av dessa när det handlar om patent på mediciner? Svaret på den frågan är både ja och nej. För grejen är att även om vissa länder helt klart bryter mot patentlagen när de – på grund av att de inte har råd att köpa dyr västerländskt producerad medicin mot AIDS och andra allvarliga folksjukdomar – tillverkar egna mediciner med samma effekt så finns det inom WTO en ganska bred acceptans för detta. Regelverket i TRIPS-avtalet lämnar nämligen dörren på glänt vilket rent praktiskt betyder att man de facto har en hel del överseende med mycket av detta ”patentintrång”. Till syvende och sist så handlar det ändå om att människors liv står på spel. Så av den anledningen så borde nog vi i västvärlden kunna nicka instämmande till att det finns olika trösklar för olika delar av världen.

GÖRAN JACOBSON

Regionala nyheter

Notiser under rubrikerna ”Lägg ner Nordiska Rådet och Nordisk Ministerråd”, ”Behöver glesbygden statligt stöd?”, ”Regionstyrelsen ställer sig bakom Värmlandsstrategin”, ”Extra EU-medel till satsningar på infrastruktur i norra Sverige” och ”Nytt fra Nord-konferansen”

Nordiska rådets session i Stortinget i Oslo 20131030. CC BY News Øresund
Nordiska rådets session i Stortinget i Oslo 20131030. CC BY News Øresund

Lägg ner Nordiska Rådet och Nordisk Ministerråd

Karen Ellemann, MF (V), tidl. minister for Nordisk Samarbejde, medlem af Nordisk Råd og formand for Foreningen Norden i Danmark. Kommentar: »Den samlede pris for de to nordiske kaffeklubber er på lige knap 1 mia. kroner. Det er rigtig mange skattekroner.«

Stora brister i nationella transportsystemet

De infrastruktursatsningar som Trafikverket föreslår i en nationell plan för åren 2014-2025 räcker inte för att åtgärda de stora brister som finns i Sveriges transportsystem. Det framhåller SKL i ett yttrande till regeringen.

Gränshinder viktigaste frågan när Region Skåne leder Öresundskomiteen

Gränshinder är den viktigaste frågan när Region Skånes styrelseordförande Pia Kinhult (M) tar över ordförandeklubban för Öresundskomiteen, det öresundsregionala samarbetsorganet som samlar regioner och kommuner på båda sidor om Öresund.

Stora data & öppna data – Exempel på policyinitiativ från Asien, Europa och USA

Hanteringen av stora datamängder och öppna data väcker en lång rad frågor kring policy. Hur kan utvecklingen leda till ökad tillväxt, innovation och bättre tjänster? Vilken är statens eller politikens roll på området? Utifrån dessa frågor har Tillväxtanalys studerat hur några länder arbetar med policyinitiativ på områdena öppna data och stora data. Studien innehåller exempel från Indien, Japan, Storbritannien, Sydkorea och USA.

SKL satsar på klimatsmarta bostäder

SKL tar nya steg för att främja byggande av klimatsmarta bostäder. Förbundet presenterar i dag en rekommendation för hur kommunerna kan ställa energikrav på nya flerfamiljshus enligt en gemensam och ambitiös nivå.

Demokrati utan makt för folket?

Som bäst förbereds en ny kommunlag, där en viktig del av arbetet är att utveckla närdemokratin. Saken är utstakad i beredningsarbetet. Det här är inte något nytt, för den nuvarande lagen möjliggör närdemokrati. Ylä-Kemijoki-modellen är ett bra exempel på vad …

En ny politik för företagande och utveckling på landsbygden

Saknar Sverige idag en sammanhållen landsbygdspolitik? Det landsbygdsprogram inom vilket landsbygdspolitiken officiellt bedrivs är till uppskattningsvis 90 procent ett program för ersättningar till jordbruket – och bör så vara för att det svenska jordbruket ska kunna stärka sin konkurrenskraft och därmed kunna fortleva. Dessa ersättningar går inte minst till produktion av ett antal kollektiva nyttigheter, som i sin tur utgör en viktig grund för annan verksamhet på landsbygden. SE VIDEO 

Behöver glesbygden statligt stöd?

Är det konstgjord andning att ge landsbygden statliga stöd, eller är en rättvis återinvestering av de inkomster som glesbygdens naturresurser genererar? Debatten var het i tidningen Land (nr 42) om hur mycket staten och politikerna skall stötta avfolkningsorterna. På ena …

Regionstyrelsen ställer sig bakom Värmlandsstrategin

Det finns nu politisk enighet i regionstyrelsen om Värmlandsstrategin, det står klart efter dagens möte.  Bara några små ändringar gjordes i tjänstemännens förslag. Även den nya Länstransportplanen fick bifall. Båda skickas nu vidare till regionfullmäktige för slutgiltigt beslut. Regionstyrelsen anslog också miljonbelopp till Säffle, Arvika och Storfors pga hur de drabbats av konjunkturnedgången.

Extra EU-medel till satsningar på infrastruktur i norra Sverige

150 politiker och tjänstepersoner från de fyra nordliga länen kräver i en skrivelse till regeringen och EU-kommissionen att gleshetsmedlen får användas till infrastruktursatsningar inom bredband, gods- och persontransporter i norra Sverige.

Ledande lokalpolitiker möts över gränserna

Ett internationellt ledarprogram arrangeras av Internationellt Centrum för Lokal demokrati (ICLD) där SKL ingår som en samarbetspart. Lokala toppolitiker i ett nätverk för kvinnor i Sverige ska under några dagar vara mentorer och ge en inblick i svensk lokaldemokrati

Gränsbrytnings skribent Troed Troedson förelästa på Akut Förbättring (SKL)

Det går att korta väntetiderna och få bättre patientflöden på landets akutmottagningar. Det står klart när projektet Akut förbättring, som sedan förra sommaren har engagerat 27 sjukhus, nu kan summeras.

Nytt fra Nord-konferansen

Interreg IV A Nord presenterer i sitt siste nyhetsbrev stoff fra konferansen ”Nord ser framover” (Nord blickar framåt). Nyhetsbrevet ser også framover mot en god avslutning av programperioden.

Sammen om varige energiløsninger

Programmene Interact og Intelligent Energy Europe (IEE) har lansert en felles publikasjon om varige energiløsninger.

Mats Böllner tolkar

Riv barriärerna

 

Strategi utan hinder

När Västragötalandsregionen blickar framåt spelar industrin en fortsatt dominerande roll. I strategin för den närmaste framtiden ingår också en tätare koppling mellan sjukvård, läkemedelsindustri och högskolan.

Chains CC BY BKnittle
Chains CC BY BKnittle

Industrin i Västra Götaland är fortsatt stark, trots nedgången i ekonomin. Men efter krisen har den tagit andra former och kommer att spela en fortsatt viktig roll för de närmaste årens utveckling i regionen, visar en ny rapport.

För ett par veckor sedan klubbade regionfullmäktige i Västra Götaland den strategi som ska vägleda arbetet med att utveckla regionen fram till 2020. När den börjar tillämpas efter årsskiftet är den del i det som även omfattar EU-program, statliga stödinsatser och andra europeiska utvecklingsresurser.

Ett viktigt underlag i strategin Västra Götaland 2020 är den undersökning regionen gjort av tillverkningsindustrins betydelse.

Antalet anställda i industrin går ner, men idag är stora delar av den privata tjänstesektorn direkt kopplad till industrin. Den kompetens som behövdes för att bygga bilar på Saab finns kvar, men ingenjörerna jobbar numera som konsulter

säger Leif Blomqvist (S), ordförande i beredningen för hållbar utveckling, den politiska församling som har ansvaret för att strategin genomförs.

Snabbt tillbaka

I rapporten tittar regionutvecklingssekretariatet tillbaka på utvecklingen under de senaste 30 åren. Leif Blomqvist tar Norra Älvstranden i Göteborg som exempel. I slutet av 1970-talet fanns där en av världens största varvsindustrier. I dag är den borta sedan länge, men antalet sysselsatta i området har inte minskat, snarare tvärtom.

Många av verksamheterna där är konsultföretag med kopplingar till sjöfarts- och bilindustrin.

Inte heller den svåra krisen efter kraschen i den internationella ekonomin hösten 2008 har fått konsekvenser som inte går att reparera.

Vi drabbades hårdare är andra regioner i Sverige, men kom också tillbaka snabbare. Västra Götaland följer med den internationella utvecklingen tätare än till exempel Stockholm.

Många av de nya företagen i regionen har växt fram för att serva industrin med tjänster som tidigare sköttes av industriföretagen själva. Däremot är det ett bekymmer att det är svårt att rekrytera ungdomar till industrijobb. Den utvecklingen måste brytas för att den västsvenska industrin inte ska tappa i konkurrenskraft.

Sjukvården har nyckelroll

Forskning och utbildning är ett av de områden som prioriteras i strategidokumentet. Av tradition har mycket av FoU-arbetet skett inom industrin. Nu hoppas Leif Blomqvist att regionen ska spela en aktivare roll på de områden där de regionala politikerna har ett direkt eget ansvar.

Vi kan bli bättre på att koppla ihop sjukvården med läkemedelsindustrin och högskolan.

Framtiden för högskolorna i Borås, Skövde och Trollhättan har varit osäker, men ingen av lärosätena kommer att försvinna. Istället ska framför allt de två första samarbeta tätare för att kunna erbjuda bästa möjliga utbildning.

Ett större bekymmer är att Sveriges lantbruksuniversitet från höstterminen nästa år flyttar sina utbildningar i bland annat djurskydd från Skara till Uppsala.

Det har vi reagerat kraftigt mot. Vi är Sveriges kornbod och det här är områden där det finns gott om jobb för den som har högskoleutbildning.

Kommunerna och regionen har tagit fram strategin Västra Götaland 2020 tillsammans. De ska också driva genomförandet i nära samarbete. Strategin prioriterar gemensamma insatser inom bland annat infrastruktur, kollektivtrafik, företagande och forskning. Åtgärder för att förbättra klimatet står högt på listan, liksom att minska utanförskap och stärka jämställdhet. Ambitionen är att vara världsledande inom områden som Life Science och hållbara transportsystem. Västra Götalands energisystem ska vara oberoende av fossila bränslen år 2030.

Beredningen för hållbar utveckling ska varje år rapportera om hur arbetet med att tillämpa strategin går. I tidtabellen finns också en halvtidsutvärdering 2017.

TORBJÖRN TENFÄLT

Gamla hinder byts mot nya

Hur vet man att man lever i en ”brytningstid”? Kan man avgöra om man är mitt i ett paradigmskifte eller blir det uppenbart först efteråt? Jag tror faktiskt att man kan se och förstå förändringen även under tiden den pågår. Ett bra och tydligt tecken är att man upplever allt fler paradoxer

Schyssta villkor
Schyssta villkor

Kunskapssamhället – alltså det som har sina rötter i sent 1800-tal – innebär bland annat att man hyllar objektiviteten. Kunskapssamhället bygger på att med rätt kunskap har varje fråga ett, och bara ett, rätt svar, d v s en sanning som är fri från subjektiva värden. Vi talar ibland om kunskapstalibaner – d v s invånarna i ett samhälle som är fullständigt övertygade om att det finns ett rätt sätt. Vi är alla kunskapstalibaner. Vi säger utan att reflektera särskilt mycket ”Det är bättre att tänka efter först och göra rätt från början”. Utsagan förutsätter faktiskt att det finns ett rätt från början vilket ju inte alls behöver vara fallet.

Så småningom ledde kunskapssamhället till en allt större grad av ”juridifiering” vilket är en mycket värre sjuka än ”ekonomism”. Juridifieringen innebär att man objektiviserar sådant som egentligen är subjektivt. Att vara en bra arbetsgivare är naturligtvis en subjektiv beskrivning. Under sista halvan av 1900-talet ägnade vi stora ansträngningar åt att göra begreppet ”bra arbetsgivare” objektivt. Lagen om anställningsskydd, MBL, Arbetstidslagen och Arbetsmiljölagstiftningen blev så småningom så heltäckande att vi kunde glömma den subjektiva innebörden av att vara en ”bra arbetsgivare”. Det hade naturligtvis varit lysande om vi kunnat lagstifta om krav på ”goda värderingar” men det låter sig inte göras. I stället måste vi lagstifta om ”korrekta beteenden”. Detta är inte någon slump, kunskapssamhället innebär att man föraktar värderingar och ger de namn som ”godtycke”. Alltså säger man att anställningar, upphandlingar, åtgärder i skolan eller i omsorgerna inte får präglas av ”godtycke”.

Så länge kunskapssamhället var på uppgång var detta en framgångsrik strategi. En individ, en leverantör eller en produkt skulle bedömas för sina objektivt fastställbara kvaliteter. Resultatet blir rekryteringspolicies, Lagen om offentlig upphandling och VDN-märkning. De senaste åren har det blivit allt mer uppenbart att det inte räcker till. Plötsligt står vi mitt i ett samhälle som å ena sidan hyllar likställighet och objektivitet – å andra sidan allt oftare talar om rättvisa och värdegrund. Rättvisa innebär inte likställighet och värdegrund kan naturligtvis inte vara objektiv. Ibland – och allt oftare – betyder det att vi får en paradoxal situation. När en organisation har problem med att inte tillräckligt många invandrare får anställning trots att man vet att det borde vara möjligt är det naturligtvis en fråga som har att göra med värderingar. Någon eller några i organisationen förkastar platssökande för att inte kommer från Sverige. Om det är ett värderingsproblem så borde det bearbetas som ett sådant men i stället använder vi objektivisering, d v s vi föreställer oss att om vi tar bort namnet från platsansökan så blir rekryteringen mera rättvis. Vad vi egentligen säger är:

Om vi bygger vår verksamhet på rätt sätt så kan människor få ha vilka värderingar de vill.

Detta kolliderar naturligtvis med att vi – samtidigt – i ökande utsträckning säger:

Det viktigaste i vår verksamhet är en gemensam värdegrund.

I korsningen mellan de här två synsätten försöker vi skapa objektiva kriterier för subjektiva frågor. Miljömärkning, Rättvisemärkning eller andra certifieringar är försök att förvandla något som faktiskt är värderingar till objektiva fakta som vi sedan kan lagstifta om.

Förr eller senare – och förmodligen ganska snart – måste vi välja väg. Antingen fortsätter vi bygga objektiva kunskapsstrukturer eller också börjar vi på allvar arbeta med värderingar och värdegrund och i så fall ser vi helt nya arbetsformer framför oss.

Betyder det att invandrare får lättare att hitta jobb? Nej, problemet byter bara infallsvinkel. Om det verkligen är sant att en gemensam värdegrund är viktig – och kanske ännu viktigare än en gemensam professionell kunskapsbas, då betyder det att civilingenjören från Teheran kanske fortfarande har problem med att bli anställd – men inte för att vi inte uppskattar hans examen utan för att vi tror att vi inte delar hans värdegrund. Det problemet måste naturligtvis belysas och ingenting är enkelt – i framtiden heller…

TROED TROEDSON

Lämna en kommentar