Hela nummer 17

I beredskap
Inte bara nu, utan alltid, är en av samhällets funktioner en förmåga till beredskap. Att vänta, invänta och vara beredd på saker som kan komma att hända. Den kapaciteten belyser vi i det här numret.

Anonymitet och hållbarhet kan aldrig samexistera

Samhället måste bli ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart. Det betyder en del hårda villkor faktiskt. Ekonomiskt, ekologiskt och socialt.

CC BY Max Pfandl
CC BY Max Pfandl

Ett hållbart samhälle kan självklart definieras på många sätt. Den, sedan trettio år tillbaka, vanligaste beskrivningen är att det handlar om ett samhälle som är uthålligt i ekonomiskt, ekologiskt och socialt hänseende. Vi kan alltså tala om tre sektorer som var och en för sig måste vara balanserade.

Begreppet ”balans” är lättast att förstå, och oftast definierat, i det ekonomiska klimatet. Vi får helt enkelt inte förbruka mer resurser än vad vi tillför. Tydligast är detta resonemang när det gäller energi. Förnyelsebara energiresurser tillåter oss att värma våra hus, resa och transportera varor utan att tulla på balansräkningen. Vi är alltså lika ”rika” när vi lämnar året som vi var i januari. Vi kan, i just det här avseendet, fortsätta hur länge som helst. När vi däremot förbrukar energi som är bundet i fossila bränslen – eller när vi gräver upp mineraler ur marken och sedan använder dem på ett sätt som inte går att återställa – så är det inte hållbart. Med det menar vi att balansräkningen är förändrad/försämrad vid årets slut. Det går i princip att räkna ut vid vilket år vi når vägs ände.

På samma sätt är det med den ekologiska och den sociala balansräkningen. Även om vi är lite mer ovana vid terminologin så går det att förstå vad ekologisk respektive social hållbarhet betyder. I båda avseendena är det helt enkelt ett sätt att fastställa att vi, när vi lämnar året, inte är i ett permanent sämre läge än när vi kom in i det.

Hur uppnår man detta? Det finns tre grundläggande koncept som vi arbetar utifrån.

Det första är klimatmodellen. Om du tittar ut genom ditt fönster så ser du dagens väder. Genomsnittet, eller om man så vill summan, av allt väder utgör ett klimat. Klimatet är en sorts övergripande beskrivning av väder, från ett stilla duggregn till årstidernas växlingar. Vi har ett klimat i Sverige och ett annat i Sydamerika. På samma sätt är det meningsfullt att tala om ett ekonomiskt klimat som omfattar allt – från det enkla köpet av en glass i kiosken till statens totala skatteuppbörd. Det finns ett ekologiskt klimat och det finns ett socialt klimat. I klimatmodellen ingår också föreställningen om att små saker påverkar och skapar stora saker – även om sambanden ibland är svåra eller omöjliga att fastställa. Den totala samhällsekonomin påverkas av enskilda människors konsumtion och produktion. Den ekologiska balansen påverkas av enskilda människors belastning på miljön och den sociala balanser påverkas av enskilda människors insatser för att förändra det sociala klimatet.

Det andra är mikrobalans. Den som vill kompensera t ex bilismens negativa effekter på ekologin kan välja en av två vägar. Den första är att på makronivå försöka skapa strukturer som motverkar de negativa konsekvenser vi oroar oss för. Om t ex privatbilism orsakar utsläpp av koldioxid så kan man, på nationell eller internationell nivå genomföra någon form av kompensatorisk insats. Kanske binda stora mängder CO2 i planteringar eller försöka pumpa ner CO2 i tomma gruvhål. Den andra vägen är att se till att varje individ som kör tio kilometer belastas med den kostnad som bilkörningen innebär för samhället. Detta kan man göra genom att lagstifta om snålare motorer eller genom att lägga dryga skatter på drivmedel. Gör man det rätt har man skapat en balans i det lilla och därmed också i det stora systemet. Fördelen med mikrobalansering är dels att man inte behöver oroa sig för volymförändringar och dels att man ju påverkar människors små beslut. En skatt riktad direkt mot bilkörning kan användas för att kompensera nackdelarna. Men den kommer ju också att minska antalet körda kilometer.

Har man balanserat varje körd kilometer har man dessutom balanserat hela landets bilkörning oavsett hur stor eller liten den är. Detta är naturligtvis aldrig möjligt fullt ut men det betraktas som mer realistiskt än att på nationell nivå försöka balansera miljoner individers enskilda beslut. Så långt möjligt bör alltså individens påverkan på de balanserade systemen få konsekvenser för just den individen. Utifrån samma resonemang bör den som jobbar mycket få lite mer betalt än den som jobbar lite o s v. Deras positiva bidrag till det ekonomiska klimatet resulterar i positiv individuell feedback.

Det tredje konceptet är spårbarhet. För att kunna förstå klimatet, och för att kunna skapa rimliga feedbacksystem måste alla bidrag till de tre processerna kunna spåras till sin källa. Vi måste i princip veta vilken ekonomisk insats som bidragit till förändringen i BNP. Vi måste veta vilka aktiviteter som bidragit till förändringen i ekosystemet och vi måste veta vilka sociala aktiviteter som bidragit till förändringar i det sociala klimatet. I samma stund som vi föreställer oss ett hållbart samhälle börjar jakten på spårbarhet. Vi behöver faktiskt veta från vilken gris fläskkotletten kommer, i vilken fabrik t-shirten är sydd och vilket företag som ligger bakom kaffeodlingen.

 

Varje post i nationens balansräkning skall kunna förstås genom att vi följer den till källan. Varje förändring i biotopen i Amazonas måste kunna förklaras med små och lokala aktiviteter och varje klimatskifte i vårt sociala klimat måste kunna härledas från enskilda sociala aktiviteter. Det är här som den filosofiska, men också verkliga, konflikten uppstår.

När det gäller det ekonomiska klimatet förstår vi omedelbart att vi aldrig kan nå hållbarhet så länge det finns en stor, svart, identitetslös och odefinierad ekonomisk verksamhet som påverkar samhällsekonomin. De som ägnar sig åt svart ekonomi gör det för att få intäkter och slippa kostnader. De parasiterar på resten – dessutom innebär deras verksamhet att den ”vita” ekonomin måste överbelastas med kostnader för att samhället, totalt sett, skall balanseras. Förmodligen lyckas vi ändå inte om vi inte identifierar och avanonymiserar merparten av alla ekonomiska transaktioner. Meningen är alltså inte att stigmatisera eller offentligt hänga ut de som förbrukar mycket resurser. Det är inte intressant. Däremot måste vi se till att den som faktiskt förbrukar ekonomiska tillgångar belastas med en relevant kostnad. Annars får alla andra betala.

När det gäller det ekologiska klimatet förstår vi omedelbart att vi aldrig kan nå hållbarhet så länge anonyma och identitetslösa aktörer kan tillåtas att förbruka ekoresurser – men utan att vi belastar dem med motsvarande ekologiska kostnader. Okända fabriker, oidentifierade bilar och namnlösa jordbruksexploatörer förbrukar så mycket resuser – och med så stor obalans – att det är nästan hopplöst att nå hållbarhet genom att försöka överbalansera de ”vita” aktörerna. Vi kommer förmodligen inte att klara det om vi inte gör merparten av alla ekotransaktioner identifierbara och spårbara.

När det gäller det sociala klimatet är frågan märkligt nog ännu osynlig. Det sociala klimatet påverkas av mikroaktiviteter. De här aktiviteterna är ibland öppna, spårbara och synliga. Men ofta är de anonyma, omöjliga att uppskatta och helt utan mikrobalansering. Det är alltså möjligt att belasta och försämra det sociala klimatet utan att överhuvudtaget drabbas av några kostnader eller någon tydlig feedback. Om vi menar allvar med social hållbarhet måste vi förstå att den som förbrukar ekonomiska resurser, den som belastar ekosystemet och den som försämrar det sociala klimatet måste kunna identifieras. Inte för att det är moraliskt eller socialt rättvist utan därför att ett hållbart socialt samhälle kräver att mikroaktiviteter belastas med mikrokostnader också inom det området.

Den som förbrukar en tusenlapp skall vara fattigare när dagen är slut.
Den som släpper ut hundra kilo CO2 skall omedelbart bära sin del av kostnaden för att återställa atmosfären.
Den som försämrar det sociala klimatet måste drabbas av sin beskärda del av just den försämringen.

Därför kräver ett hållbart samhälle att rätten till anonyma utsläpp försvinner. Oavsett om det är stöld ur kollekthåven, bilar utan katalysator eller kommentarer till en tidningsartikel.

Troed Troedson

Troed Troedson är framtidsanalytiker och särskilt engagerad i hur våra strukturer och system beter sig under stress. Sådan stress som uppstår när den värld de skapades för snabbt byts ut mot en annan.

 

Små och mellanstora företag vinnare när utlysningarna för Horizon 2020 nu lanseras.

Den 11 december öppnade EU:s nya forskningsprogram – ett ramprogram för forskning och innovation. Programmet som löper under perioden 2014-2020 är en av världens största forskningsprogram med en budget på 80 miljarder euro. Under de närmsta två åren ska 15 miljarder euro fördelas på projekt med fokus på att öka tillväxten och sysselsättningen i Europa.

CC BY Ezioman
CC BY Ezioman

Horizon 2020, som ersätter EU:s tidigare sjunde ramprogram för forskning, innehåller många nyheter. Det nya programmet kräver inte som tidigare direkta samarbeten med aktörer från andra EU-länder samtidigt som det ställer lägre krav på medfinansiering. EU kommer till och med att fullständigt finansiera projekt som anses särskilt intressanta. En annan nyhet är att små företag och enskilda projekt kan ansöka om medel direkt och också följa sina ansökningar via en uppdaterad portal för deltagare.. Horizon 2020 fokuserar på små- och medelstora företag som kan producera innovation på kort sikt.

Horizon 2020 träder i kraft den 1 januari 2014 men redan nu lanseras de första utlysningarna. Tre områden prioriteras: (i storleksordning):

Excellent Science som syftar till att stärka forskningen inom EU.

Societal challenges syftar till att ta sig an samhälleliga utmaningar vilket kommer att kräva tvärvetenskapliga samarbeten. Sju utmaningar pekas ut: Demografiska, bioekonomiska, energi, transport, klimat, trygghet. Den sista handlar om ”reflective societies” eller reflekterande samhällen. Vad utmaningen inom detta område innefattar är än så länge otydlig och vi lär återkomma till denna punkt.

Industrial Leadership syftar till att göra Europa mer attraktivt för investeringar som kan förväntas skapa arbetstillfälle och tillväxt. Satsningar görs inom it- och telekom, nanoteknik, bioteknik och robotteknik bland annat.

Det tidigare programmet lade stort fokus på stora system och stora aktörer vilka nu får stå tillbaka till förmån för små, snabba aktörer. Det är första gången som EU fokuserar och öppnar möjligheter för mindre och medelstora företag att söka medel vilket tidigare har varit förbehållna universitet och stora företag och organisationer. De kommande två åren är 500 miljoner euro öronmärkta för projekt med små och medelstora företag. Syftet är att få ett större fokus på innovation som snabbt kan komma ut på marknaden för att bättre möta Europas besvärliga finansiella situation.

Skiftet innebär, förutom att nya aktörer kan få forskningspengar, att tidshorisonten förskjuts. Tidigare har fokus legat på långsiktig forskning – 5-10 år – och då var universitetsstäderna lämpliga förvaltare av medlen. För att möta EUs finanskris och övriga utmaningar, krävs en helt annan typ av medverkande som i kortare perspektiv – 1-2 år – kan skapa innovativa lösningar.

Ett annat skifte handlar om avspecialisering. Tidigare var programmet uppdelat mellan olika avdelningar där t.ex. IT och telekom hade ett eget program. Nu ses IT mer som ett verktyg för att nå målen – i alla program.

Uppdelningen mellan ämnen är också upplöst. Att det tvärvetenskapliga perspektivet har lyfts fram måste också det betecknas som en gränsbrytning.

Sammantaget är det en spännande perspektivförskjutning. Det EU säger med Horizon2020 är självklart – men paradoxalt. För att nå längre måste vi jobba snabbare. Långvarig framgång kräver resultat på kort sikt.

camilla

Camilla Hending är chefredaktör och ansvarig utgivare för Gränsbrytning. Hon är analytiker med särskilt intresse för samhälls- och systemfrågor och med ett syfte att försöka förstå varför saker och ting händer i samhället och hur de förändringarna hänger ihop med varandra.

Samhällskontrakt 2.0 och om ansvaret för haverier

Ett foto, här och nu, som är lika absolut som obsolet i samma stund det tagits. Men kanske ändå lägger grunden för nästa foto. Där och då.

CC BY zeevveez
CC BY zeevveez

Det var oroligt i delar av Stockholm i somras. Det har det varit Malmö och Göteborg också. I Paris och i London. Upplopp. Ilska.

Det är inte nya fenomen men de verkar uppfattas annorlunda nu. På något ängsligt vis betraktar vi bränder som symptom på att något inte är som det ska. Men det kanske är jag som ser det annorlunda för att jag börjar bli medelålders. Medelålders tjänsteman.

Oavsett vilket, min tolkning blir relativ till min förmåga att ta av mina egna glasögon och försöka se vad andra ser och sen ta på dem igen och se vad jag som den människa jag är kan bidra med. Det kommer att bli en tolkning säkerligen full av felaktigheter på grund av min ofullständiga förmåga att verkligen leva mig in i att faktiskt vara femton år och förbannad år 2013. Jag väljer att göra det ändå för jag kommer inte på något bättre sätt. Men först en ögonblicksbild till. I tidningen skrevs om en ung man i Malmö som tar sig till akuten skottskadad. Han är sjutton år gammal. I en kort mening nämns att han inte vill göra någon anmälan eller prata med polisen om vad som har hänt.

I Malmö sitter jag och funderar på det här. På den ängslan som jag uppfattar i anslutning till städers oroligheter och den ledsenhet jag känner när den unge mannen inte berättar. Klart att något är fel när ett barn som blivit utsatt för mordförsök håller det för sig själv! Vad har jag gjort för fel om jag som samhällsrepresentant lite tillspetsat ger mig själv hela ansvaret för att han inte vill, vågar eller kan berätta om vad han varit med om. Är han inte rädd? Eller – vem är han mest rädd för? Vem litar han på? Hur har det blivit så? Vad ska jag göra åt det?

Jag har fastnat lite i begreppet samhällskontrakt och det är kanske lite konstigt, särskilt när jag läser om vad det har betytt historiskt, om den enskildes skyldigheter gentemot det kollektiva (i klartext att följa lagar), eftersom jag inte delar uppfattningen eller tycker om själva ansatsen i vad ett sådant kontrakt kan eller ska innebära. Ändå fängslar begreppet mig som samhällsmänniska i förhållande till de andra människor som bor, verkar och vistas i samhället. Kan jag vända på begreppet och få det att handla om mitt ansvar, som representant för det kollektiva, gentemot den enskilde?  Får jag definiera om det? Eller har det perspektivet även funnits i samhällskontraktets ursprungliga betydelse men varit så självklart att det inte har behövts sägas och därför har vi glömt bort det?  Jag tror att händelserna som uppstår i städerna idag och pojken som inte vill prata med oss kan hänga ihop med ett snett och otydligt samspel och jag gör ett försök att förstå. Jag vet att resultatet inte kommer att revolutionera någonting, men minns en gammal uppsatshandledare som sa till mig när jag våndades att  ”du får ta ett fotografi av dina tankar och leva med att de är både förevigade och förlegade i precis det ögonblicket”.

Känsla av sammanhang för en individ uppstår när världen upplevs begriplig, meningsfull och hanterbar. När den är det, finns en balans mellan vad en människa vet vad den kan påverka direkt och bestämma över i sitt eget liv, indirekt genom möjlig påverkan på sitt närsamhälle (eller glokalt beroende på vad hen vill uppnå eller undvika). Känslan av sammanhang handlar också om att en människa vet vad den svårligen kan påverka för egen maskin.

För samhällsorganisationer inom till exempel offentlig sektor behöver frågan om vad som kan påverkas direkt, indirekt och inte alls, ställas på samma sätt och om svaren silas genom försöket till omvänt samhällskontrakt ovan, går det kanske att förstå såväl händelserna i städerna och vår tysta unge man. Om han skulle tala med någon, vem skulle han då välja, utifrån sin känsla av sammanhang? Uppenbarligen litar han inte på oss. Jag tror det handlar mycket om tillit och det är jag absolut inte ensam om att tro. Hur ökar hans förtroende för oss? Ska det öka? Hur förtjänar vi det?

Tillit till samhällets aktörer kan tänkas växa om och när det märks och uppfattas att samhället gör rätt saker. Och ja, att lösa samhälleliga utmaningar tar olika lång tid att komma tillrätta med och det vet alla. Jag vill nu inte fastna i ett resonemang om hur lång tid olika saker tar att ordna upp eller skapa noggranna distinktioner mellan akut, kort och lång sikt eller mellan operativa eller strategiska åtgärder. Det får jag göra en annan gång.

Vi ser det i stadsdelarna i Stockholm nu. Vi såg det i Malmö. I London. Paris. Hur stort är mitt misslyckande när den unga mannen inte berättar? En klok person som jag träffar ibland sa om just hans tystnad, att vi borde tillsätta en haverikommission för att finna orsakerna till hur det kunde bli så. En kommission med uppdrag att rannsaka. Ska vi tillsätta en haverikommission? Vilka frågor är det ens vi ska ställa? Vem, förutom den tysta pojken vet vilka frågor som behöver besvaras? Vem är vi att be om frågorna? Vem har förtroendet till vardags?

Jag tror att det finns aktörer som har det förtroendet. Aktörer som inte har ansvaret för hur det ser ut som helhet, men som sedan länge påtalat svårigheterna och som organiserat sig självmant för att försöka lösa eller lindra eller protestera. Som finns för att tilliten brister. Som ser bristerna och som träffar våra invånare varje dag. Som bygger upp samhället inifrån. Det är en hel värld. Civilsamhällets aktörer. Som har engagerat sig i en eller flera frågor, ur en eller flera människors eller gruppers behov och möjligheter. Som bygger på att lyssna, göra och förändra. Som på ett självklart sätt bygger på vardagsrelationernas kraft och normer eller åtaganden eller förväntningar och som klarar att bära det akuta, de svåra händelserna när frustrationen rinner över. Samhällets representanter (jag) behöver lyssna på dess aktörer. Ta dem på allvar. Inte styra dem. Lära mig följa dem och se dem som avgörande i arbetet med att börja förändra inifrån och för mig innebär det att på riktigt försöka skapa förutsättningar för civilsamhällets kraft. Inte genom att avsäga mig ansvaret, som är obestridligt men för att lära mig förstå en helt annan slags känsla av sammanhang, kollektiv styrka och närdemokrati på områdesnivå, som bygger på helt egen kraft. Och kanske kan samhällskontraktet 2.0 genom dem formuleras. Om jag vågar släppa kontrollen. Så tar jag ett fotografi över mina tankar här och nu och tycker illa om det för tanken har liksom redan gett sig iväg någon annanstans, till de tysta självskadande unga kvinnorna och till de människor som i tidningarna kallas för EU-migranter kanske, för att se om samhällskontraktet 2.0 och ansvaret för haverier går att använda även för dem.

Regionala nyheter

Nyheter i kort.

CC BY roshan1286
Fiber Optic Cable

Nationell portal för öppna data lanseras

I VINNOVAs tredje utlysning inom Öppna datakällor får 20 projekt finansiering. Det handlar bland annat om projekt som ska bidra till öppna språkresurser, till att information om alla svenska läkemedel görs tillgänglig och till att mätdata om buller, grundvatten, väder och miljö publiceras.

Mer järnväg förstorar en region

Kortare restid innebär att människor kan tänka sig att pendla längre.
Med hjälp av statistik över var folk bor och arbetar, och hur lång tid
det tar att resa mellan olika orter, har forskare visat att över 12 000
nya jobb kan skapas i regionerna omkring Norrköping, Linköping,
Jönköping och Borås.

Ny nationell strategi för hantering och överföring av information i elektroniska kommunikationsnät och it-system.

En särskild utredare ges i uppdrag att föreslå strategi och mål för hantering och överföring av information i elektroniska kommunikationsnät och it-system. Utredaren ska då föreslå övergripande mål för samhällets informationssäkerhetsarbete, och hur Sverige ska upprätthålla säkerhet och integritet i samhällsviktig it-infrastruktur, klargöra begrepp som används inom informationssäkerhetsområdet och vid behov föreslå förtydligande eller alternativa benämningar och definitioner.

Uppsala län först med regional agenda för digital utveckling

Den digitala agendan för Uppsala län ska medverka till att länet blir Europas mest attraktiva kunskapsregion. Målen är bland annat utökad bredbandsutbyggnad, användarvänliga e-tjänster och en inkluderande digitaliseringsprocess. Som första län i landet tar nu Uppsalaregionen steget vidare för att förankra och genomföra åtgärder med sikte på 2020.

Vid årsskiftet träder EUs nya civilskyddslagstiftning i kraft.

Syftet är ett stärkt civilskydd genom snabbare och effektiva insatser vid katastrofer men också ökade satsningar på katastrofförebyggande åtgärder och riskhantering.

Sverige har genom Försvarsdepartementet deltagit i de nästan två år långa förhandlingarna av lagstiftningen. Den nya rättsakten har ingen påverkan på svensk lagstiftning.

Gör engagemang och kommunikation skillnad för tryggheten?

Allt som händer, händer i en kommun. De flesta kommuner har en mer eller mindre uttalad målsättning att kunna erbjuda sina invånare och övriga som vistas där en trygg och säker vistelse. Investeringar i teknik, t ex i form av larm och kameraövervakning, kan bidra till ökad trygghet, men räcker det? Och finns det andra sätt

24/7

Alla kommuner vill få ned skadegörelsen av kommunala objekt då skadegörelse och brottslighet inte bara leder till kostnader och på sikt även högre försäkringspremier utan även till en känsla av otrygghet hos de som bor och vistas där. Många kommuner har som övergripande målsättning att kommunen ska upplevas som trygg och säker, man strävar kanske efter att få bättre resultat på trygghetsmätningar eller att få rätsida på något problem som upplevs som oroande eller otryggt.

Att arbeta med teknik, dvs. med kameraövervakning, värmekameror, larm och andra tekniska produkter i kombination med väktare är naturligtvis ett sätt att komma åt problematiken. Jag tror emellertid att den kommunala tryggheten måste bli något som alla har ett ansvar för. Jag tror att det måste skapas ett engagemang hos allmänheten, det måste skapas tydliga kommunikationsvägar för vart gemene man kan förmedla information om saker som kan KOMMA att hända och inte bara sådant som redan har hänt. Och jag tror att det är kommunen tillsammans med polisen som måste ta på sig ledarmössan och hålla i taktpinnen inom ramen för sin lokala samverkan.

Det är vi som kan göra skillnad

Tillsammans med stationschefen för polisen träffar jag årligen samtliga elever i årskurs 8 och pratar om skadegörelse, annan brottslighet, otrygghet och konsekvenser. När vi frågar eleverna vem eller vilka de tror kan göra skillnad när det gäller tryggheten i kommunen, så skulle man kunna tro att de skulle svara ”polisen”.

Det gör de emellertid inte. De svarar ”vi”.

I mitt arbete som säkerhetschef får jag relativt ofta på olika sätt tips från allmänheten om att ett larm står och tjuter på en skola, att en entrédörr står öppen eller att något fönster har blåst upp i någon kommunal byggnad. Och den allmänhet som hör av sig, via Facebook, via sms till en lärare som ringer vidare till mig eller via mail direkt till mig, är som regel under 18 år.

Hur kan det komma sig?

Ja, det finns två förklaringar. Den ena är att det som regel är ungdomar under 18 år som rör sig eller ”hänger” ute i de lokala kommundelarna om kvällarna och helgerna.  Det är de som ser vad som händer.

Den andra förklaringen är att när jag och polisen träffar eleverna i årskurs 8, så förklarar vi vikten av att alla måste hjälpa till och ta ansvar för tryggheten. Vi betonar hur särskilt viktiga just de är, just för att de rör sig utomhus på andra tider än övriga vuxna i kommunen. Dessutom ger vi dem plastkort med kontaktvägar för olika typer av händelser.

Skapa engagemang

Det räcker dock inte att en säkerhetschef och polis visar sig en gång för elever i årskurs 8 för att engagemang ska skapas, självklart inte. Det gäller att representanter från kommunen och polisen är synliga även i andra sammanhang, att de pratar med olika grupperingar i olika åldrar, att de är nåbara och att de ger uppmärksamhet och beröm till den eller de som gör något bra. På ett sätt som gör att informationen kommer fram, både till den som är den direkta mottagaren och till indirekta mottagare.  Och berömmet ska komma från hjärtat.

Det räcker inte heller att bara finnas på plats i kommunen på kontorstid. Vill man ha ett aktivt säkerhetsarbete med ett engagemang hos allmänheten, måste engagemanget hänga med även på kvällar, nätter och helger.

Att samverka, kommun och polis, är inte ett kontorstidsarbete.  Det handlar om att knyta kontakter, att förmedla budskap, att stadigt stå kvar när det blåser, att erbjuda kontinuitet, engagemang och hjärta.

Det tror jag är framgångsfaktorerna vid sidan av tekniken.

Marie Louise Arendt
Säkerhetschef Vellinge kommun och säkerhetsrådgivare Kommunassurans Syd Försäkrings AB

Marielouise Arendt

Marie Louise Arendt, säkerhetschef i Vellinge kommun, säkerhetsrådgivare på Kommunassurans Försäkrings AB och ordförande i föreningen OffSÄK. Arbetar för att medverka till ett tryggare samhälle genom engagemang, kommunikation och samverkan, på alla håll och över alla gränser.

 

Alla måste lära sig ordet ”kaskadfel”

Genom att minska sårbarheten i samhällets delsystem kan vi – om vi har otur – öka den i samhället som helhet.

CC BY Barry Skeates
CC BY Barry Skeates

De senaste åren har visat att komplexa och sammansatta strukturer kan uppvisa beteenden vi inte riktigt tänkt oss. Ibland blir det faktiskt tvärtom mot vad som var vår avsikt. Ett sådant exempel är elnäten. Vi har byggt dem så att de skall vara redundanta, d v s om en del slutar fungera så skall vi kunna kompensera det genom att lotsa strömförbrukningen över en annan del av nätet. Vi flyttar alltså kapacitet från en del till en annan.

Men just den mekanism som flyttar kapacitet flyttar också överbelastning. Om en del blir överbelastad så flyttas lasten till en annan sektion. Då blir den överbelastad och sedan flyttas båda de två mörka sektionernas behov till en tredje som omedelbart slås ut. För varje steg i kedjan blir den kvarvarande kapaciteten allt mindre jämfört med den belastning som skall lösas och snart har hela elnätet slagits ut – trots att den ursprungliga överbelastningen var väldigt beskedlig.

Detta kallar man för ett ”kaskadfel”. Den lite oväntade lösningen i det här fallet är att faktiskt låta bli att lösa det första lilla problemet. Åtminstone får det inte lösas genom att det flyttas till en annan sektor. I grunden ligger problemet naturligtvis i att problemlösning är lokal. När varje elområde för sig skaffat en vettig backup betraktas alla områdena som lösta trots att systemet, som helhet, blivit mera sårbart än någonsin.

Detta har vi förstått relativt väl och det finns, på många universitet i världen, otaliga forskningsprojekt kring fenomenet. Men ändå riskerar vi att drabbas av det. Beredskapsplanering och säkerhetstänkande är väldigt ofta specialiserat. Regeringen har, bara de senaste åren, tillsatt utredningar för att se över sårbarheten vad gäller elförsörjning, vattenförsörjning, informationstekniksystem, järnväg, utbildningsväsende, kriminalitet, naturkatastrofer och pandemier.

Det som behövs, förutom de här insatserna, är kraftfulla beskrivningar av samhällets risker för kaskadfel. Under vilka förutsättningar kan problem i infrastrukturen leda till sammanbrott i sjukvården som i sin tur leder till brister utbildningsväsendet som i sin tur överlastar rättsapparaten? De här övergripande riskerna för systemkollaps minskar inte genom ökande sårbarhetstänk i vart och ett av delsystemen. Tvärtom kan de mycket väl vara själva konsekvensen av lyckat beredskapsarbete i vart och ett av dem. Utan en djup förståelse av begreppet ”kaskadfel” kommer vi att få lära oss det den hårda vägen. Förr eller senare.

Lämna en kommentar