Hela nummer 3

Lean eller Broad?

Att förhålla sig till slutresultatet är klokt. Om man ser det. Om inte måste man hitta en annan väg framåt.
CC by Jack Dorsey

CC by Jack Dorsey

I jakten på kvalitet, resurshushållning och effektivitet finns det en rad mer eller mindre uttalade metoder att använda sig av. En som har många bevisligen framgångsrika år på nacken är Lean. Med rötter i Taylor, Ford och så småningom också en japansk ingenjör vid namn Taiichi Ohno är det ett tankesätt som burits genom industrihistorien ända från dess början.

De som slutligen fått äran av att ha myntat begreppet ”lean production”, alltså ”snål (eller mager) produktion” är James Womack, Daniel Jones och Daniel Roos som skrev boken ”The machine that changed the world”. Nu används konceptet från industriproduktion till sjukvård.

Oavsett bransch så innefattar tänkandet några hörnstenar.

  • Onödiga aktiviteter skall tas bort
  • Ständiga förbättringar skall öka kvaliteten för slutkund/slutmottagare
  • Arbetsmoment och processteg skall standardiseras
  • Bara väl beprövade och pålitliga arbetsmetoder skall införas i produktionen
  • Varje delsteg skall förstås och utvärderas utifrån sin roll i helheten

Gemensamt för alla de här punkterna, och för övriga grunder i Lean-tanken, är att man skall undvika slöseri och onödig resursförbrukning. Genom att ha slutresultatet för ögonen, och en god förståelse för vad som är ett bra slutresultat, skall varje medarbetare och varje funktion försöka bli av med sådant som inte bidrar.

Det är lite försåtligt. Vi antar alltså att alla som arbetar i processen kan relatera det de gör till ett i förväg känt slutresultat. Men det sätter också en gräns för vårt universum. Den som bygger en bil kan självklart relatera till den färdiga bilen. Kanske också till det värde bilen har i sin kommande värdfamilj. Möjligen till och med till någon form av livscykelanalys. Men kan den som monterar hjulupphängning se sin del i trafikolyckor och ambulanstransporter? Eller i bilismen som helhet? Eller rent av sin del i ett eventuellt klimathot?

Nej, förmodligen inte. Det skulle leda till absurda konsekvenser. Alltså måste bilbyggaren anta någon form av leveranspunkt och någon form av avgränsning. Bilbyggaren skall sikta mot en bra billeverans och måste helt enkelt bortse ifrån sin påverkan på klimatet och sin påverkan på det lokala näringslivet.

På samma sätt måste vårdteamet bortse ifrån de långsiktiga folkhälsoeffekterna av såväl medicinering som arbetspendlingen in till sjukhuset.

Och det har ju varit ett rimligt synsätt. Tills alldeles nyss.

Globalisering betyder inte bara att den geografiska världen blir sammankopplad. Det betyder också att alla lokala världar blir det.

Bilbyggeri påverkar fastighetspriser. Ortopedi påverkar CO2-utsläppen och livsmedelsdistribution påverkar vår uppfattning om rättvisa. Det blir fullständigt omöjligt för var och en av oss att verkligen veta hur vår insats påverkar slutresultatet.

Då återstår två vägar framåt. Antingen behåller vi det smala, och lite hipp-som-happ-iga perspektivet på slutresultat och struntar i det som ligger längre bort eller vid sidan av. Eller också ser vi till att ha ett så brett perspektiv som möjligt, men bara för min ganska omedelbara påverkan. Ibland skulle vi kanske etablera ett nytt managementkoncept. Låt oss kalla det Broad. Det går ut på att förstå så mycket som du överhuvudtaget kan av vilka omedelbara effekter på din omedelbara omgivning du resulterar i. Och sedan får vi anta att många mycket små fiskar, som bara reagerar på sin omedelbara omgivning, ändå leder till ett fiskstim som är väldigt mycket snabbare, vettigare och överlevnadsdugligt än en aldrig så smal val.

Troed Troedson

Hur styrs myndigheterna egentligen?

Regeringen saknar strategi för hur statens myndigheter ska ledas. Regeringen använder inte heller den kapacitet som finns i myndigheternas styrelser, konstaterar Statskontoret i en ny rapport.
398. Big Wheel: Gloucester Statue CC BY InAweofGod'sCreation

398. Big Wheel: Gloucester Statue CC BY InAweofGod’sCreation

Styrelse, nämnd eller ensam myndighetschef? Det är de tre sätt att leda verksamheten som finns listade i myndighetsförordningen från 1 januari 2008. När Statskontoret i fredags publicerade rapporten Myndigheternas ledningsformer – en kartläggning och analys pekade utredaren på en hel del brister i hur regeringen ser på ledarskapet.

Om regeringen väljer att inrätta en styrelse ska den ha en idé om vad styrelsen ska vara till för och vara tydlig med hur den ska tillämpas

säger Peter Ehn, utredare på Statskontoret. Finns det en styrelse är den formellt sett den högsta beslutande ledningen. Ändå har den vanligaste formen av ledning blivit enrådighet, det vill säga att regeringen styr gentemot generaldirektören (myndighetschefen).

I praktiken är det ofta naturligast att kommunicera med myndighetschefen, som ju hela tiden finns på plats.

Peter Ehn tar Arbetsförmedlingen som exempel på att omvärldens fokus ofta hamnar på myndighetschefen. I förra veckan blev det stora rubriker när myndigheten fick en ny generaldirektör, men att regeringen samtidigt utsåg en ny styrelseordförande väckte mycket liten uppmärksamhet.

Regeringen utnyttjar inte heller alltid den kapacitet som finns i styrelser.

Fler ledningsformer

Statskontorets kartläggning visar att antalet ledningsformer är betydligt fler än tre. Av 370 myndigheter som rapporten synat är det endast 218 som faller in under någon av de tre formerna i myndighetsförordningen. Till de övriga hör högskolor och universitet som regleras i högskoleförordningen, och domstolarna som regleras i regeringsformen. Polisen har fortfarande kvar en gammal styrelseform med lekmän med begränsat ansvar. Även AP-fonderna har en särskild ordning.

Vi ser det inte som ett problem att alla inte regleras i myndighetsförordningen, vi bara konstaterar så inte är fallet.

Den vanligaste ledningsformen är myndighetschef i kombination med ett insynsråd utan beslutskompetens. Bland de 218 myndigheterna som omfattas av förordningens bestämmelser leds 131 av en ensam myndighetschef. I 93 av dessa myndigheter har regeringen inrättat ett insynsråd. Dessutom finns 32 styrelsemyndigheter och 55 nämndmyndigheter. I styrelsemyndigheter är det styrelsen som formellt har ansvaret för myndighetens verksamhet inför regeringen, i nämndmyndigheter utgör nämnden som kollektiv myndighetens ledning.

Även om regeringen sällan använder de olika ledningsformerna som strategiska styrinstrument, kan valet av form ha stor betydelse inom myndigheterna. En styrelse kan till exempel spela en viktig roll i att granska förvaltningen av myndigheten, eller i samband med svåra eller obekväma myndighetsbeslut.

Internt kan en styrelse skärpa upp organisationen och till exempel bidra till bättre kontroll över ekonomin.

Oklar roll

Samtidigt finns det en betydande osäkerhet kring vilken roll såväl styrelser som insynsråd egentligen ska spela.

Det måste bli tydligare att en myndighetsstyrelse är något annat än en bolagsstyrelse och att myndighetsstyrelsen har betydligt mindre beslutskompetens. När vi talar med folk i myndighetsvärlden märker vi fortfarande frustration över att man i styrelsen till exempel inte kan anställa och avskeda generaldirektören

säger Peter Ehn. Myndighetens långsiktiga mål ligger också i regel utanför styrelsens kontroll, liksom stora delar av ekonomin.

Det här måste man ha klart för sig när man går in i ett styrelsearbete. Feluppfattningen är särkilt vanlig bland ledamöter som kommer från näringslivet.

I de insynsråd som knappt hundra myndigheter inrättat sitter en hel del politiker. I synnerhet riksdagsledamöternas närvaro är ofta kontroversiell, konstaterar Statskontoret. Departementen har inte några problem med att det sitter riksdagspolitiker i insynsråden och regeringen ser det närmast som en fördel. Men företrädare från myndigheterna har framfört att det kan göra det knepigt för myndighetschefen att ta upp vissa frågor av rädsla för att bli en del i ett politiskt spel.

Politikernas närvaro kan hämma diskussionen. Vi förstår att det är värdefullt få insynen, men samtidigt ställer vi oss frågan om insynsråden är den lämpliga.

Ökad demokrati

Under andra halvan av 1900-talet var lekmannastyrelserna den dominerande ledningsformen. Deras viktigaste uppgift var att utöva insyn i verksamheten, tillföra sakkunskap och som det uttrycktes ”medborgerligt omdöme”.  Lekmannastyrelserna hade vissa begränsade beslutsbefogenheter, men det var inte huvuduppgiften.

Motivet för att förse myndigheterna med styrelser var ökad demokrati – de professionella tjänstemännens makt behövde balanseras genom att företrädare för medborgare och intressegrupper fick ett direkt inflytande.

Men lekmannastyrelserna var inte oomtvistade. Från mitten av 1980-talet kom de att ifrågasättas av flera offentliga utredningar. Ett återkommande argument var att styrelseformen ledde till oklara ansvarsförhållanden och att regeringens styrning måste bli tydligare. Myndigheterna borde istället ledas av antingen styrelser med fullt ansvar eller en myndighetschef. Det skulle både skapa starkare ledning och öka möjligheterna att kräva ut ansvar.

Debatten om hur statens myndigheter skulle styras ledde så småningom fram till den nya myndighetsförordningen som trädde i kraft den 1 januari 2008. I den slås det fast vilket ansvar myndighetens ledning har inför regeringen och vilka uppgifter som är myndighetsledningens ansvar. I ledningsansvaret ingår att besluta en arbetsordning, besluta om verksamhetsplan, avgöra viktiga principiella ärenden och säkerställa att myndighetens interna styrning och kontroll fungerar betryggande.

Det tydligare ansvarsförhållande som regeringen hoppades att den nya myndighetsförordningen skulle leda till har inte uppstått, framhåller Peter Ehn. Ambitionen att renodla har inte lyckats. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att regeringen har andra sätt att styra sina myndigheter än genom valet av ledningsform. Till de flitigt använda hör lagstiftning, anslagstilldelning, regleringsbrev och utnämningar.

Vilken ledningsform regeringen än väljer är systemet helt beroende av förtroende mellan de ledande aktörerna, konstaterar Statskontoret i sin rapport. Regeringen måste kunna lita på att myndighetsledningen arbetar enligt riksdagens och regeringens intentioner.

Det här är en förtroendebransch. Men förtroende kan inte regleras, det får man förtjäna

Torbjörn Tenfält

Kommunsammanslagning ny nordisk trend

Antalet kommuner minskar i de nordiska länderna. Nu går Norge snart samma väg som Finland och Danmark. Det är bara Sverige som inte ritar om sin kommunala karta.
CC BY Ahinsajain

Norge följer Danmarks och Finlands exempel och driver på för att få färre och större kommuner. Det livliga samarbetet mellan småkommunerna har blivit ett demokratiskt problem, anser den norska regeringen.

I slutet av mars tar den nya högerregeringen första steget i förberedelserna av en kommunreform i Norge. Då ska en grupp experter redovisa några av de förutsättningar som gäller för en ny kommunindelning. I mitten av maj tänker regeringen presentera planerna i sin helhet i en proposition till Stortinget.

– Då blir konturerna tydligare. Då kommer regeringen redogöra för reformens mål och visa en plan för hur den ska genomföras säger Erna Øren, avdelningschef på kommunal- och moderniseringsdepartementetoch ansvarig för förberedelserna av kommunreformen.

Än så länge har regeringen inte sagt något om hur många kommuner man vill minska antalet med, från nuvarande 428, eller vilka uppgifter de ska få efter en reform. Några av motiven för att lägga samman kommuner anger kommunal- och moderniseringsminister Jan Tore Sanner i ett uttalande på regeringens hemsida:

Vi behöver större och mer robusta kommuner. Det är nödvändigt både för att säkra medborgarnas behov av service och för att stärka lokaldemokratin.

Samarbete skymmer sikten

Erna Øren utvecklar skälen till att det behövs en reformering av kommunindelningen:

Idag pågår mycket samarbete mellan kommuner, inte minst på välfärdsområdet. Regeringen anser att det är ett demokratiskt problem. Många kommuners verksamhet har vuxit in i varandra, gränserna blir oklara och det blir svårt för medborgarna att se vem som har ansvaret och fattar beslut.

Ekonomin har inte i sig varit ett argument i reformplanerna. Oljemiljarderna gör Norge till ett av de rikaste länderna i världen, men för att klara sina uppgifter på sikt behöver kommunerna bli resursstarkare.

Även det norska kommunförbundet KS är öppet för en reform, förutsatt att det sker på frivillig väg.

– Det vi sagt är att om Stortinget beslutar att man kan genomföra en kommunreform är kommunsektorn beredd, säger Kjell-Torgeir Skjetne, chef för avdelningen Lokaldemokrati och kommunekonomi på KS.

Dött lopp i folkomröstning

Nyligen hölls en folkomröstning i två kommuner på västkusten, några mil nordväst om Trondheim. Politikerna i Bjugn och Ørland har länge diskuterat ett samgående för att lättare klara servicen till sammanlagt cirka 10 000 invånarna i de två grannkommunerna på halvön Fosen. Men omröstningen slutade i svårast möjliga resultat.

I Ørland röstade 63 procent av invånarna för en kommunsammanläggning, i Bjugn sa lika många nej. Nu blir det politikernas sak att bestämma om den fortsatta färdplanen.

– Vi har ju sagt att vi ska lyssna till medborgarna i båda kommunerna och då blir det svårt att gå vidare, säger Hallgeir Grøntved (Sp), kommunstyrelseordförande i Ørland.

Under veckorna före omröstningen växte kritiken mot att en majoritet av ledamöterna i den styrgrupp som ledde arbetet, på ett tidigt stadium slog fast att Brekstad i Ørlands kommun bör bli administrativt centrum i den nya sammanslagna kommunen.

Brekstad är med sina knappt 2 000 invånare det största samhället på den del av halvön där de båda kommunerna ligger. I Brekstad finns ett brett utbud av offentliga och privata serviceinrättningar. Tingsrätten har lokaler i samhället, den lokala flygplatsen ligger i närheten och i hamnen finns en snabbåtsförbindelse med Trondheim.

– Det är mycket som kommer i spinn vid folkomröstningar, konstaterar Kjell-Torgeir Skjetne.

Några andra folkomröstningar i Norge med kommunsammanslagning som tema är för närvarande inte planerade. Men frågan utreds på några ställen, bland annat av en grupp kommuner norr om Bergen. I regionen runt Lofoten pågår också utredningar och i södra Norge funderar politikerna i Tönsberg och ett par grannkommuner över om det finns vinster i att gå samman.

På allvar

Även om många kommuner redan börjat diskutera samgående anser Kjell-Torgeir Skjetne att det är rimligt att först få veta vad regeringen ser för kriterier och incitament för sammanslagningar.

Kommunerna tänker att den här gången är det allvar. Men först vill de ha ett positivt besked om vilka fördelarna är. Vi vet att det kan bli svåra diskussioner om gränsdragningar

Regeringen trycker på med argumentet att kraven på den framtida välfärdsservicen förutsätter stora insatser från kommunerna.

Ministern säger ju relativt tydligt att om kommunerna inte blir mer robusta kanske staten i högre grad än nu måste gå in och ta över uppgifter. Och det är naturligtvis ett hot.

Vad det skulle vara för uppgifter har regeringen inte sagt något om, men Kjell-Torgeir Skjetne tror att det till exempel kan handla om stödet till barn med särskilda behov.

– Det är en högt specialiserad uppgift som behöver högt specialiserad personal.

Inför stortingsvalet i höstas märktes att flera av de politiska partierna intog en positivare inställning än tidigare till att den norska kommunala kartan ritas om.

– Vi ser en utveckling i den politiska miljön mot ett öka intresse för en kommunreform. Men det är kommunerna själva som måste fatta besluten, sammanslagningar förutsätter frivillighet, säger Kjell-Torgeir Skjetne.

Hur Norges 19 fylken (motsvarande svenska län) påverkas av en kommunreform är än så länge oklart. Regeringen vill först se över kommunernas gränser och uppgifter. Nästa steg blir att fundera över om fylkesindelningen ska ersättas av en folkvald regional nivå.

Nordisk trend

Om den norska regeringen fullföljer sina planer är Norge det tredje landet i Norden som på kort tid ändrar kommunindelningen. Finland är mitt upp i en process där antalet kommuner ska bli betydligt färre än nuvarande 320.

Den finska kommunreformen utgår från starka baskommuner, som ska svara för den grundläggande servicen, förutom specialsjukvården och avancerade socialvårdstjänster.

Kommunstrukturlagen trädde i kraft 1 juli 2013 och före årsskiftet hade de flesta kommuner meddelat med vilken eller vilka grannar de ämnade utreda en sammanslagning. Men alla är inte så pigga på att ändra sina gränser. För några veckor sedan föreslog regeringen därför att den i stadsregionerna ska kunna besluta om sammanslagningar, även om det är mot kommunfullmäktiges vilja.

Danmark bantade 2007 antalet kommuner från 270 till 98, samtidigt som 13 amt omvandlades till fem regioner. Den genomgripande reformen drevs igenom med tämligen fast hand av den danska regeringen.

I Sverige har de nya kommunala gränsdragningar som gjorts de senaste decennierna har snarare handlat om kommundelningar. Nu ställer behoven av välfärdstjänster allt hårdare krav kommunerna och röster höjs för att även en del svenska kommuner behöver stärka sina muskler genom att gå samman.

Men när valdagen närmar sig är det få som väcker frågor om fusioner. På riksplanet har inget parti meddelat att det kommer att gå till val på kommunala strukturförändringar.

Torbjörn Tenfält

Staten inte kapabel att utvärdera högskoleutbildningar

Sverige har blivit uteslutet ur det europeiska nätverket för kvalitetsgranskning av högskoleutbildningar, European Association for Quality Assurance in Higher Education (ENQA). Bristerna i utvärderingssystemet har varit så pass omfattande att Sverige nu ställs utanför samarbetet. Ett nätverk som Sverige var med och startade år 2000.Den högre utbildningen i Europa står inför stora utmaningar framöver. Undervisningen och lärandet behöver anpassas efter de behov som samhället och arbetsmarknaden ställer. Globaliseringen har inneburit förändringar på de flesta arenor varav högskolan är en. Tidigare hade Europa en särställning som världsledande inom högre utbildning. Nu finns välrenommerade universitet över hela världen som utmanar och konkurrerar både om utbildningar och om studenter. EU inser problematiken och pekar på vikten av att höja kvalitén i utbildningsväsendet.

Det europeiska nätverket för kvalitetssäkring inom den högre utbildningen ENQA har syftar till att främja samarbetet kring frågorna på EU-nivå. ENQA är ett externt organ som utvärderar och jämför utbildningsanstalter och deras program. Två tredjedelar av alla Europas länder är medlemmar i organisationen. Medlemskapet är ett bevis på att de uppfyller de europeiska standarderna och riktlinjerna för kvalitetssäkring. De högre utbildningsanstalterna ansvarar dock själva internt för att kvalitetssäkra sin verksamhet och de offentliga myndigheterna har skyldighet att se till att systemen är tillräckligt goda för att säkerställa en bra utbildning.

Det svenska utvärderingssystemet för högre utbildning inrättades 2011 trots massiva protester från universiteteten och högskolorna. Universitetskanslern Anders Flodström förklarade det nya systemet så undermåligt att han avgick i protest.

Även ENQA kritiserade Sveriges utvärderingssystem som de menade brast i både utformning och inriktning. Redan 2012 påpekade de att fokus i för hög utsträckning låg på studenternas resultat snarare än på deras lärande. Ytterligare anmärkningar handlade om otillräckligt fokus på det interna kvalitetsarbetet och om en allt för starkt politisk styrningen.

Peter Honeth, statssekreterare i Utbildningsdepartementet, försvarade sig och menade att systemet snarare främjade den akademiska friheten än begränsade den. Utbildningsminister Jan Björklund uttryckte också sitt förtroende och slätade över ENQAs kritik.

ENQA, den europeiska organisationen, har haft synpunkter på det svenska utvärderingssystemet, och vi för en dialog. Det kommer att bli godkänt, det är jag helt övertygad om.

ENQA gav Sverige två år på sig att rätta till problemen och anpassa systemet efter de riktlinjer som övriga Europa ställde sig bakom om Sverige ville fortsätta vara medlem. Nu tog inte Björklund varningssignalerna på allvar vilket innebär att Sverige i höst står utanför samarbetet. Tidigast 2015 kan Sverige ansöka om medlemskap igen.

När det blev känt att Sverige skulle bli uteslutet ur ENQA skrev Universitetskanslerämbetet (UKÄ), som numera är den myndighet som har till uppgift att utvärdera all högre utbildning i landet, att Sverige inte alls hade blivit utslängda men att de däremot inte valt att fullfölja ansökan om medlemskap i organisationen. UKÄ skrev på sin hemsida att Sverige nu var ”affiliated member” i ENQA. Nu visade sig det inte finnas något ”affiliated” medlemskap i ENQA och texten ändrades senare under dagen. Det finns alltså medlemmar och icke-medlemmar och Sverige tillhör den senare kategorin.

Nu är det ju inte nödvändigt att delta i samarbetet. Peter Honeth, statssekreterare i Utbildningsdepartementet menade (2012) att alla länder inte behöver ha samma system för kvalitetsutvärdering. Hans bedömning var att Sverige skulle klara sig utan att ingå i ENQA.

Peter Honeth har rätt. Sverige är faktiskt inte ensamma om att stå utanför. Sverige har sällskap av Cypern, Grekland, Italien, Portugal, Lettland, Slovenien och Slovakien…

Just ett ensidigt fokus på resultat och starkare politiskt styrning är ju huvudingredienserna också när det gäller utveckling av lägre utbildning enligt Jan Björklund och regeringen. Det skall bli spännande att se om den politik som leder till uteslutning ur Europeiska samarbeten och politisk kris i universitetssammanhang ändå kan framställas som framgångsrecept om eleverna är några år yngre.

Camilla Hending

Pisa ingen indikation på framgång

”Om någon kom in och sa att zombies har startat ett uppror här utanför, vad gör du då?” Det låter som det slags diskussion ett gäng 14-åringar kan tänkas ägna sig åt men ingår i anställningsintervjun för en av de mer eftertraktade arbetsplatserna just nu. Förbereder vi våra ungdomar på detta?
Leaning Tower of Pisa CC BY Andy Hay

Leaning Tower of Pisa CC BY Andy Hay

Pisa-resultaten har skakat om svenska politiker som kastat sig ut i nya utredningar för att reformera skolan. Igen.
Behövs det?

Ett sätt att bedöma detta vore att undersöka om vi med hjälp av Pisa-testets resultat kan förutsäga vilka barn som det kommer att gå bra för
barn och vilka som det riskerar att gå illa för i vuxenlivet. I så fall är Pisa relevant och rätt underlag att bygga på när vi överväger att
reformera skolan.

Vi har alla läst intervjuer med framgångsrika personer som avslöjar att de inte klarade sig alls i skolan, ibland varken klarade läsning eller räkning.
Istället hade de tydligen en ihärdighet och oräddhet som inte betytt något i skolan men desto mer i samhället.

Vad säger akademisk forskning om saken? Den amerikanske Nobelpristagaren i ekonomi, James Heckman vid Chicago-universitetet,hävdar i flera studier att Pisa blir missvisande eftersom den inte ser de icke-kognitiva egenskaper hos elever som visat sig avgörande för framgång i arbetslivet.

Professor Henry Levin från Columbiauniversitetet la 2012 fram för svenska Skolverket sin genomgång av forskning på området som pekar på att förmågor som koncentration, ihärdighet och samarbete ger en säkrare
fingervisning om vilka barn som kommer att klara sig bra som vuxna – vilka som kommer att skaffa sig en högre utbildning, ett välbetalt jobb och bli socialt framgångsrika.

Egenskaper som förmåga att fokusera och att hålla ut ger framgång medan inlärda resultat säger ganska lite.

Lämnar vi forskningen och går ut i verkligheten, till rekryteringen av
medarbetare på dagens arbetsmarknad, verkar professorerna ha hittat rätt.
Min tonåriga dotter fick aldrig visa sina betyg när hon sökte ett sommarjobb nyligen, däremot blev hon ombedd att ange bästa och sin sämsta sida. Min kusin sökte ett jobb före jul och efter ett allmänt småprat kom frågan: Vilken är din största motgång i livet?

Vi ser alla direkt att det inte finns ett rätt eller ett fel svar på sådana
frågor. Arbetsgivaren vill höra ditt svar för att bedöma din personlighet. Har
du självinsikt? Är du medveten om dina brister (att vi alla har brister)?

De coolaste amerikanska arbetsgivarna har länge funnits i Silicon Valley.
Google gjorde sig tidigt känd för att vid anställningsintervjuer kasta ut frågor som: ”Hur många kor finns det i Kanada?”
Andra amerikanska storföretag har följt efter i samma stil: ”Om du var en kartong med flingor, vilken sort skulle du vara?”
Framgångsrika Dropbox driver just det hela till sin spets med: ”Om någon kom in just nu och sa att en rymdzombie-revolt har just startat utanför – vad skulle du göra då?”

Larvigt, kanske men vad företagen söker är en idé om vilken sorts person de har framför sig. Det handlar inte om goda betyg, de vill veta hur du fungerar.

Föregångaren på området rekrytering, Google, är numera en väldigt stor arbetsgivare som söker många medarbetare. De småtokiga frågorna var bra för att identifiera rätt folk till det lilla, kreativa företaget. Bolagsjätten ställer idag frågor i sitt anställningsformulär som: Har du någonsin tjänat pengar på att gå ut med en hund? Har du startat en icke-vinstgivande klubb eller organisation?

Google letar efter förmågor som ”spirande ledarskap” (en person som tar ledning när gruppen haltar men inte annars), läraktighet, ödmjukhet (framgångsrika människor slutar ifrågasätta sig själva) och ”ägarskap” (ansvar).

De senaste råden i den svenska rekryteringsbranschen är för övrigt att småprata istället för att bombardera en person med frågor – de kommer avslöja mer om sig själva. Av samma skäl tillråds företagen att inte fråga arbetssökanden: Hur skulle du lösa följande kris? Istället ber man personen beskriva hur de löste sin senaste kris. Deras berättelse säger mer om vem de är.

Och så ännu en trend i rekryteringsmetoderna; Google, liksom många andra arbetsgivare, låter de arbetssökanden intervjuas av sina blivande
arbetskamrater. Om arbetet ska löpa väl, ska det ju helst vara en person de kan fungera med.

Den goda nyheten här är förstås att företagen inte är ute efter en bestämd typ av personlighet och ratar alla som råkar ha ”fel” läggning. De söker en person som passar in i teamet.

Slutsatsen som forskarna har dragit så här långt (den akademiska striden om kognitiva eller icke-kognitiva förmågor är inte slutgiltigt avgjord) är inte
att barn kan slippa lära sig läsa, skriva och räkna. Däremot att skolan ska vara försiktig med att se de akademiska resultaten som enda testen på barnets förmåga.

I Storbritannien har en interparlamentarisk grupp tagit forskningsresultaten
som en anledning att söka metoder för att förstärka och utveckla dessa icke-kognitiva förmågor hos skolelever. Idén är förbättrade icke-kognitiva förmågor ska hjälpa eleverna med inlärningen.

Kanske skulle de börja med att göra ett studiebesök i svenska skolor.
Den svenska skolan tycks nämligen ha kommit något på spåren när den numera tränar våra mindre barn i att lösa konflikter, våra äldre barn att utöva demokrati i olika elevfora, våra högstadie-elever i det nya ämnet ”livskunskap” och ständigt envisas med att de ska grupparbeta.

För professor James Heckman är Pisa-resultaten ingenting att luta sig mot för att skapa en bra skola. Om Pisa blir underlag för en svensk skolreform, finns risken att vi spolar ut barnet med badvattnet.

Ylva Nilsson

Lämna en kommentar