Hela nummer 4

Ett stabilt flöde även när inflödet är instabilt

Energibranschen står inför sin största omvälvning på mycket länge. Det handlar inte om övergången till förnyelsebar energi utan om hur den förnyelsebara energin kommer in i systemet.

Solar Power Generator CC BY Grumcajsz
Solar Power Generator CC BY Grumcajsz

Vi står inför ett nytt energisystem där fossila bränslen kommer att ersättas med förnyelsebar energi. Den resan är nog de flesta av oss (i Norden) överens om. Vad vi inte är överens om är hur länge vi ska färdas och i vilken riktning. Varje land utnyttjar sina fördelar och Danmark med sina vindpiskade stränder drar således nytta av sitt blåsiga läge. Sverige och Finland som översköljs av vattenmängderna i älvarna drar nytta av det flödet. Norge, som ju hittade det svarta guldet, har till skillnad från de övriga Nordiska länderna minskat sin användning av förnyelsebar energi.

Det nordiska elnätet är som bekant inte solitärt utan är sammanlänkat med det europeiska där omställningen inte har nått lika långt. En stor del av energin som produceras i Europa kommer fortfarande från kärn- och kolkraft. De olika energikällorna växelverkar dock tillsammans och bildar ett komplext system.

Energidistribution är komplex. Energi kan inte förstöras och inte lagras (i någon större utsträckning). Elproduktionen måste alltså vara lika stor som elanvändningen annars slutar systemet fungera. Enklare uttryckt;  proppen går.

Balans i detta komplexa system är en av de viktigaste fundamenten i ett modernt samhälle. Energisystemen balanseras på två sätt:

  • Genom att anpassa produktionen av energi till hur stora behov vi har. (Öka på vintern. Minska på natten)
  • Genom att exportera eller importera energi till andra länder.

En utmaning när vi går över till förnyelsebar energi är att konsumenter kan behöva anpassa sina behov efter tillgång på energi och inte, som det är nu, tvärtom.  Det kan innebära att konsumenter kan tvingas bli mer aktiva och integrerade i det komplexa energisystemet och på det sättet, genom att styra sin konsumtion, balansera ett instabilt flöde. Anpassning av produktionen eller anpassning av behoven är således två olika sätt att balansera ett system.

Den riktigt stora utmaningen som energibranschen står inför handlar faktiskt om en helt annan balans. Nämligen att våra energisystem är gjorda för att distribuera ut energi från enstaka stora källor till många små konsumenter. De är inte konstruerade för att ta in energi från många olika håll och källor. Men just den omvända distributionslogiken är en av konsekvenserna när vi går över till förnyelsebar energi i stor skala.

FRÅN ”en till många” TILL ”många till många”.

Att balansera ett system när det är svårt att förutse och kontrollera inflödet är en besvärlig uppgift. Att justera effekten på ett kärnkraftverk är lättare att hantera än 1 miljon solcellsabonnenter som tillför energi i systemet, var och en i väldigt små kvantiteter. Att låta konsumenter anpassa sina behov efter tillgänglighet är lätt när inflödet är stabilt. Men hur balanserar vi nätet om det plötsligt slutar blåsa eller solen slutar skina?

Naturskyddsföreningen menar att problemet inte är så stort – solen skiner ju alltid någonstans i Europa!

De nordiska energibolagen som träffades på ett seminarium för ett tag sedan vågar däremot inte räkna med att solen skiner någonstans utan arbetar febrilt med att försöka ställa om till ett förändrat energisystem. För att på allvar kunna ersätta fossila bränslen med förnyelsebar energi måste vi hantera en ny distributionslogik. Ett i det närmaste oändligt antal små energikällor som utan förvarning kommer att slå på, och slå av, sin energiproduktion helt oberoende av vad samhället behöver och vad energibolaget har för planer.

Camilla Hending

Heltäckande IT-system klarar inte kraven

Fiasko och frustration. IT-system med ambition att täcka hela verksamheter är inte bara otympliga och dyra att upphandla och driva – de kostar också jättebelopp att avveckla när de inte fungerar.

labyrinthine circuit board lines CC BY Karl-Ludwig G. Poggemann
labyrinthine circuit board lines CC BY Karl-Ludwig G. Poggemann

Polisen, skolan, sjukvården – alla har de inrättat IT-system som kostar gigantiska belopp, men ändå inte håller måttet. De är dyra att driva och dyra att avveckla.

Efter omfattande kritik, inte minst från polisens egna IT-chefer, beslöt rikspolischefen Bengt Svenson för en månad sedan att avveckla Pust Siebel. Polisens IT-system för rapportering av trafikbrott och vissa enklare brott har aldrig fungerat som det var tänkt.

Jag har länge förstått att det finns en stor frustration med systemet och den senaste tiden har det förstärkts ytterligare

sa rikspolischef Bengt Svenson i en kommentar till beslutet. Pust-projektet har pågått sedan 2009, med målet att poliserna ska kunna sköta sina avrapporteringar direkt från fältet. När uppgifterna i ett ärende rapporterats ska de omgående skickas vidare i rättsväsendet.

Men systemet har haltat ända sedan det togs i bruk på allvar för ett par år sedan. Poliser har slagit larm om att det tar flera timmar att rapportera in ett enkelt ärende och i flera fall har missnöjet lett till arbetsmiljöanmälningar. Varken utbildningar eller försök att rätta till bristerna har hjälpt.

Kostnaderna har rusat iväg och Rikspolisstyrelsen beräknar själv notan för Pust Siebel, den senaste av de tekniska plattformar man använt i projektet, till cirka 145 miljoner kronor. Inte förrän avvecklingen av systemet är genomförd i slutet av året kan den slutliga kostnaden beräknas.

Tiden springer ifrån

Polisen är långt ifrån ensam om att handla upp heltäckande IT-system och på det sättet låsa in sig för lång tid framåt. Kostnaden att upphandla, inrätta och driva stora system, motsvaras också av jättebelopp för att avveckla och byta IT-lösning. Med så omfattande system har tiden ofta sprungit ifrån när de väl är på plats. Den myndighet eller annan organisation eller företag som inrättat systemet kan ha bytt arbetssätt eller genomfört en stor omorganisation.

Sjukvården med sin allt mer högteknologiska verksamhet har både inkörningsproblem och bekymmer med driften av sina IT-lösningar. I höstas skrev Dagens Nyheter att Stockholms läns landsting och Karolinska universitetssjukhuset upptäckt spår av intrång och en allvarlig säkerhetslucka i den server som förvarar miljoner svenskars patientjournaler. Bristerna upptäcktes i samband med flera haverier i Take-care, det IT-system som gör det möjligt för vårdpersonal på sjukhus och vårdcentraler i Stockholms län och på Gotland att plocka fram journaler. Säkerhetsluckan täpptes till i mitten av juni och följdes av en intern utredning.

Fortsätter trots fiasko

Stockholms stads bespottade IT-system för skolan är ett exempel på hur svårt det är att kliva av en dyr lösning. Trots svidande kritik från lärare, rektorer och elever förlängde staden förra året avtalet med Volvo IT. Oppositionen röstade nej när kommunfullmäktige avgjorde frågan i slutet av maj, men den borgerliga majoriteten med skolborgarrådet Lotta Edholm (FP) i spetsen ansåg att det skulle bli för dyrt och tidskrävande att dra igång en ny stor upphandling.

Ändå hade utbildningsförvaltningen i en rapport konstaterat att avtalet, som är värt minst fem miljarder kronor, haft en övervägande negativ effekt på IT-användningen i skolorna. Intervjuer med ett 50-tal medarbetare ute på skolorna och i den centrala förvaltningen visade att IT-användningen på en del skolor minskat avsevärt under de år systemet varit i drift.

När avtalet skrevs 2009 och Volvo IT tog över hela den kommunala IT-driften i Stockholms stad var det den dittills största offentliga IT-upphandlingen i Sverige. Nu har kontraktet förlängts till den sista december 2016.

De nästan 300 mejl som olika medarbetare skickade till förvaltningens utredare avslöjade en rad brister, bland annat att en stor del av lektionen ofta hinner gå innan alla elever är inloggade. Ett annat bekymmer är att uppdateringar av systemet tar så lång tid att de inte hinner genomföras. De datorer eleverna har tillgång till har begränsad batterikapacitet och måste laddas mellan olika användare, något som är svårt att hinna med mellan lektionerna.

Problemen gör att lärarna ofta avstår från att använda datorerna under lektionerna.

Situationen ljusnade något i höstas när fler gymnasieelever fick tillgång till egen dator och därmed bara behöver logga in en gång om dagen, men kritiken mot systemet fortsätter.

Datorhyran och alla tillkommande kostnader som drabbar skolorna har blivit en ekonomisk gökunge som äter upp alldeles för mycket av skolornas pengar, pengar som istället borde användas till fler lärare, mindre klasser och ett IT-stöd som faktiskt tillför eleverna något i undervisningen

konstaterar Ragnar Sjölander, ordförande för Lärarnas Riksförbund i Stockholms stad.

Administrativt moras

Göteborgs universitet har ett faktureringssystem som väckt statsvetaren Bo Rothsteins ilska. I ett inlägg på universitets interna webb beskriver han situationen så här:

Som ansvarig för ett antal forskningsprojekt har jag att attestera många fakturor. Det tar nu åtta! gånger så mycket tid per attest jämfört med tidigare. Att beställa resor och varor är oändligt mycket mer komplicerat nu än tidigare, liksom att göra reseräkningar. De webbsidor som GU har för detta är närmast monstruöst opedagogiska, långsamma och svårnavigerade.

Bo Rothstein menar att lärosätet befinner sig i ett administrativt moras och understryker att förvaltningen ska vara till för verksamheten och inte tvärtom. Han ger flera förslag till förbättringar:

  • Gör de internetbaserade datorsystemen användarvänliga.
    • Samla regelsystemet i ett antal lättanvända manualer som kontinuerligt uppdateras.
    • Inrätta ett pris till den administratör som under året inkommit med bästa förslag för att underlätta arbetet för forskare och lärare.

Kanske är lösningen på problemen med de stora IT-systemen helt enkel att hitta mindre och mer skräddarsydda lösningar. I mitten av mars gavs prov på hur sådana kan se ut när lagtävlingen Hack for Swedengenomfördes i Stockholm. Tretton myndigheter och organisationer öppnade sina databaser för att ge innovatörer, programmerare och studenter chansen att utveckla nya och innovativa tjänster och produkter med hjälp av deras data.

Det främsta priset, Hack for Sweden Award, gick till ett lag som kunde simulera och visualisera konsekvenserna av giftiga utsläpp. Ett annat lag prisades för sin app ”Hitta skyddsrum” som visar användaren var närmaste skyddsrum och akutintag ligger.

Gripen för ”säteri”

Med IT-lösningar som inte gapar över hela verksamheter går det förhoppningsvis att öka träffsäkerheten på flera plan. Nättidningen Blåljus, som drivs av Polisförbundets avdelning i Stockholms län, visade för en tid sedan resultatet av en enkel avrapportering i Pust Siebel. Den originaltext som en polisman skrev in systemet följs av den version som datorn levererade (kursiv text) efter att ha bearbetat texten med systemets rättstavningsprogram:

Patrull 35-9210 med polisinspektör XX samt polisassistent XY blev av länskommunikationscentralen i Stockholms län beordrade till ICA Maxi i Arlanda stad med anledning av att en person gripits för snatteri.

Patrull 35-9210 med polisens Citroner Anfall samt polismans Sjöar Åkrarna blev av inkommne i Stockholms län beordrade till CA Maxi i Arlanda stad med anledning av att en person gripits för säteri.

Torbjörn Tenfält

Bygga hus i Japan och i Sverige – kort & långt

Det är ganska intressant att titta på hur man bygger hus i Japan jämfört med hur ett sådant byggprojekt sker i Sverige. För medan vi i vårt land bygger hus som är tänkta att stå i minst 100 år, satsar man i Japan på hus vars livslängd är max 30 år. Vad kan vi lära av japanerna om stabila husbyggen? Finns det några likheter eller bara skillnader?

Bits are Falling CC BY Jocey Kingh
Bits are Falling CC BY Jocey Kingh

Japan har kommit att bli en helt ny marknad för den svenska husbyggarbranschen. Behovet av nya bostäder i Soluppgångens land, som Japan brukar kallas ibland, verkar vara till synes omättligt vilket har fått svenska entreprenörer att vädra ny morgonluft. Men att anpassa svenskproducerade huskroppar till japansk standard är de facto lättare sagt än gjort. Det finns nämligen en ganska fundamental skillnad i sättet att se på det här med huskonstruktion i Japan respektive Sverige.

Medan vi i Sverige bygger hus som klarar av konststycket att stå pall i åtminstone 100 år, bygger man hus i Japan som man sedan river efter max 30 år. Japanerna bygger helt enkelt sina hus på ett sätt som är anpassat efter hur människor i grund och botten vill bo; det vill säga inte alltför länge. Den jämförelsevis korta livslängden hos japanska hus beror till största del på att japanerna vill bo nytt.

Dessutom lägger man inte så mycket krut på det här med värmeisolering av de nybyggda husen i Japan, som vi gör i vårt land. De höga elpriserna i Japan gör nämligen att man sällan värmer upp husen när den stränga japanska vintern slår till med full kraft. Som ett resultat av detta så bryr man sig därför inte heller om att isolera husen som därför blir väldigt kalla och dragiga på vintern.

Att som svensk entreprenör etablera sig på den japanska marknaden är dock lättare sagt än gjort. Det har många fått erfara. Bästa sättet att skapa sig ingång i Japan är att göra det i nära samarbete med en japansk allierad.

En fördel med svenskproducerade hus, som varje hugad husbyggarentreprenör kan dra nytta av i sin japanska marknadsföring, är att de ofta har tjockare väggar än japanska dito. De är utrustade med rejäla treglasfönster och är ordentligt isolerade som gör att de klarar av både värme och kyla på ett bra sätt. Svenska hus borde med andra ord vara en riktig brottarhit i Japan – om Japanerna kan tänkas bo i hus som någon annan bott i förut.

Några som har anammat det här med kort livslängd på hus är Fransmännen. Detta koncept som går under namnet Pop-Up Houses borde utan minsta tvivel vara som klippt och skuren för den japanska marknaden. Innovationen som har tagits fram av ett gäng husbyggare i Frankrike sprids nu över hela världen, går ut på att man med väldigt enkla medel bygger huset från grund till tak väldigt snabbt, till en i sammanhanget låg kostnad och med material som är hundraprocentigt återanvändningsbart.

En annan tongivande trend inom husbyggande av idag är att bygga så kallade nollenergihus, eller passivhus som de också brukar kallas. Det handlar om utnyttjandet av en teknik där man bygger energisnålt genom att ta vara på den värme som redan finns i huset. För japanerna med sina höga uppvärmningskostnader torde passivhus vara efterfrågade. Nu är det inte bara svensken som kan bygga dessa utan även Pop-Up Houses är lika energisnåla.

En skillnad mellan europeiskt husbyggande och japanskt är att det finns krav på att husen som byggs där ska vara jordbävningssäkra. Att så inte alltid är fallet, visade förödelsen efter jordbävningen och den efterföljande tsunamin som slog sönder stora delar av landet i mars 2011. Den åtta meter höga flodvågen som vräkte sig in mot de japanska öarna krossade allt som stod i dess väg, inklusive hus och byggnader som bokstavligt talat sveptes ut i havet och gjorde tiotusentals japaner hemlösa. Behovet av nya hus blev därmed skriande akut.

Att anpassa och bygga hus för andra marknader än hemmamarknaden kan ibland visa sig vara svåra med olika förutsättningar, regelverk och synsätt. De svåraste och mest utmanande är kanske ändå de kulturella skillnaderna – som att japanerna vill bo nytt. Krockar starkt med våra nordiska traditioner.

Göran Jacobson

Mats Böllner tolkar

Mats Böllner tolkar

 

Instabil + instabil = stabil

Vill man ha en stabil arbetsmarknad kräver detta numera en maximalt o-stabil arbetskraft, eftersom efterfrågan på arbetskraft är allt annat än stabil.

Round & Round at the Vatican CC BY Andrew E. Larsen
Round & Round at the Vatican CC BY Andrew E. Larsen

En stabil arbetsmarknad definieras som en arbetsmarknad där utbud av arbetskraft matchar efterfrågan på arbetskraft. Samhället gör sitt bästa för att uppnå denna önskade stabilitet. Men utan maximal rörlighet på utbudssidan blir balansgången omöjlig att uppnå.

För att hjälpa utbudssidan – våra ungdomar – att möta efterfrågans ganska svårförutsägbara önskemål, rycker till exempel både Saco och SCB in.
Båda har gjort prognoser över vilka yrken som kommer att falla under kategorin efterfrågan i framtiden, närmare bestämt fem, respektive tre år framåt. Så ska ungdomarna hjälpas att välja rätt utbildning.

Satsa sålunda inte på att bli samhällsvetare, biolog eller veterinär – där blir konkurrensen alltför hög om fem år och därmed, förklarar Saco, kommer den investering som det innebär att skaffa sig en akademisk utbildning, ge för dålig avkastning. Välj istället grundskolelärare eller rörmokare, tipsar SCB.

Sacos och SCB:s hjälpsamma råd motsägs av ett annat fenomen som är så vanligt numera att det har fått en egen term: Yrkesspridning. Spridningen består i att, bland dem som tillsammans studerar samma inriktning på en högskola i Sverige, kommer bara 20-25 procent hamna i samma yrke.[1]
En samhällsvetare kan till exempel några år senare återfinnas på regeringskansliet, i försvaret, arbeta som journalist, omvärldsanalytiker, på en reklambyrå eller arbeta som statistiker.

Det blir då en högst svårbedömd fråga, om det lönar sig att ta en utbildning till samhällsvetare eller inte.

Fel blir rätt

Naturligt nog frånråder SCB och Saco från att välja yrken där antalet anställda krymper av olika orsaker. De bortser då från ett annat fenomen; att det ofta uppstår nya kategorier för yrken som inte längre efterfrågas lika mycket.

För bibliotekarier har till exempel samhällets nya förtjusning i att dokumentera precis allt, gett oanade jobbchanser. För poliser har säkerhetsbranschen blivit ett lönsamt alternativ. Journalister utbildas i överflöd till krympande redaktioner, det vill säga arbetslöshet men istället har jobben skapats inom det nya yrket ”pressansvarig” eller informatör. Dessa har gått från att vara en handfull till tiotusentals på några decennier.

Journalistutbildade hittar man också i ett annat relativt nytt yrke – politiker. Detta är inte längre ett uppdrag under en begränsad tid utan en livstidssysselsättning.

SvD granskade nyligen regeringen och fann att ministrarna varken har särskilt hög utbildning eller längre erfarenhet av arbetslivet. I genomsnitt har ministrarna pluggat i mindre än fyra år, arbetat i sju och varit betalda politiker i 17,5 år. En minister drar upp genomsnittssiffrorna, Peter Norman, som hämtades direkt från arbetslivet.

Denna relativt trygga verksamhetsgren har yrkesrådgivarna hittills missat att tipsa ungdomar om  När det politiska uppdraget upphör, väntar som bekant pension (oavsett ålder) eller andra uppdrag som varken kräver utbildning eller yrkeserfarenhet: Generaldirektör, landshövding, chef för institut eller styrelseledamot.

Se med nya ögon

Det normala sättet att identifiera kloka karriärval är att luta sig mot statistik. Men gamla statistiska formler ”ser” inte nya branscher och blir därför ett svagt grundlag för framtidsförutsägelser.

Ett exempel: Musikbranschen omsatte 2012 officiellt 7,4 miljarder kronor. Offentliga rapporter bedömer att 9 000 svenskar är sysselsatta inom musikbranschen. Siffrorna är troligen rejält i underkant. 100 000 svenskar medlemmar i någon av de tre mest tongivande yrkesorganisationerna i musikbranschen.[2]

Det året tjänade Swedish House Mafia (enligt pressuppgifter) 400 Mkr enbart på sin avskedskonsert och låtskrivaren Johan Schuster 500 Mkr i royalties från sina hits.

De stora pengarna hamnar naturligtvis alltid bara hos ett fåtal. Men deras framgångar kräver många kringliggande arbetsinsatser innan pengarna rullar in. Trots det råder ingen svenska ungdomar att slå sig på musik.

Modeindustrin imponerar med 206 miljarder i omsättning år 2011. Svensk turism växer så det knakar – omsatte över 275 miljarder 2012 och drar numera in mer pengar än svensk bilexport.

Matindustrin med lokala råvaror och hälsobranschen med dietister, personliga tränare och livscoacher är andra kategorier som ännu inte upptäckts av våra yrkesrådgivare.

Ingen mossa

Yrkesrådgivarna kan inte skylla på att de följer försiktighetsprincipen och väljer att bara föreslå på stabila jobb. På vår stabila arbetsmarknad utmärker sig inga jobb längre för stabilitet.

En intressant retorisk indikation på detta är att den korrekta termen för vad vi slarvigt kallar fastanställning är ”tillsvidareanställning”.

Stabilitet är inte heller en egenskap som uppskattas av arbetsgivare. Vad som efterfrågas är förstås flexibilitet, anpassningsbarhet och utvecklingsförmåga. Rörligheten ska vara maximal.

Ett nedslag som gjordes år 2003 demonstrerade sanningen i detta: Över 1 miljon svenskar bytte jobb under 12 månader. Folk flyttade rent geografiskt eller omplacerades efter en omorganisering, de gick från heltid till deltid, startade ett företag eller gick i konkurs, blev arbetslösa eller hittade ett jobb.

Ständig snurr

Siffrorna från 2003 avslöjar att vi kände oss rätt trygga på arbetsmarknaden det året. Generellt flyttar vi runt mindre i dåliga tider. 16 procent av oss tar steget att byta arbetsgivare under ett bra år, 8 procent i lågkonjunktur. Men oavsett de anställdas egna val utsätts alla för mer eller mindre önskad rörlighet: I genomsnitt omsätts 900 000 jobb varje år i Sverige.

Inte ens de av oss med en fast anställning som faktiskt väljer att stanna hos vår arbetsgivare, är särskilt orörliga. I en studie som gjordes i Väst-Sverige för tio år sedan fann forskare vid Göteborgs universitet att ungefär en tredjedel av oss inte utför vårt arbete vid samma punkt hela dagen utan måste förflytta oss rent fysiskt mellan olika platser under dagen för att kunna utföra vårt jobb.

Den lilla stillasittande grupp som blir över när vi räknat bort alla som rör på sig, de sitter inte heller still. De rör sig mentalt. Under 2012 deltog 72 procent av alla svenskar i arbetslivet i någon form av vidareutbildning.

Svenskarna lever alltså mycket väl upp till arbetsgivarnas krav på flexibilitet och anpassningsbarhet. Och just detta tycks göra den svenska arbetsmarknaden mer stabil.


[1] De stora undantagen är läkare, präst och polis.

[2] Stim, SAMI och Ifpi.

Ylva Nilsson

Stabila plattformar eller Iterativa projekt?

Hur förhåller vi oss till en värld där kraven på oss förändras i en allt snabbare takt? Den första frågan är naturligtvis – gör den det ? Det tycks faktiskt så.

vindskip-wind-ship (1)

Oavsett om vi mäter livslängden på ett system, genomsnittliga tiden i en anställning, hur länge vi äger soffan och bilen eller hur länge vi bor på samma ställe så får vi samma resultat. Omsättningshastigheten ökar. Detta kan man möta och hantera på två diametralt olika sätt. Antingen försöker man stabilisera sin värld och omvärld eller också försöker man följa med. De två resonemangen liknar det dilemma en båtbyggare ställs inför. Skall båten vara styv, d v s inte gunga och rulla med vågorna, eller skall den vara följsam, d v s rida ovanpå dyningar och vågor ?

I det första fallet får man en båt som är bekväm och som klarar också ganska grov sjö utan att man behöver surra allt löst ombord – men blir vädret tillräckligt uselt så kapsejsar den.

I det andra fallet får man en båt som gungar och kränger också för ganska små vågor men som å andra sidan kan rida ut den grövsta sjö utan att riskera att slå runt.

Vilken typ av båt man bygger beror på vad man vill uppnå och vilket väder man måste hantera.

Styva projekt

På samma sätt är det med våra stora system. Traditionellt utvecklingsarbete har syftat till att bygga styva och bekväma plattformar och applikationer. Egenskaperna för ett styvt projekt kan beskrivas så här:

Vi försöker skapa:

  • God planering med så många tänkta « typfall » och scenarier som möjligt
  • Heltäckande kravspecifikation
  • Långa avtal med leverantörer
  • Långa relationer med nyttjare och kunder
  • Stor genomtänkt utbildningsinsats i förväg som förutsätter att den utbildade sedan arbetar länge med systemet
  • Investeringar i framtida förväntade förändringar redan från början

Då får vi :

  • Goda möjligheter att möta framtida förändringar så länge de var förutsägbara
  • Låga kostnader för systemutveckling och inga obehagliga överraskningar
  • Stabila ekonomiska spelregler för både kund och leverantör
  • Låg kostnad för kunskaps- och informationsöverföring mel­lan intressenter under systemets livstid
  • Självgående användare som efter utbildningen kostar myck­et lite support och fortbildning

Nackdelarna är:

  • Allt för stora förändringar i omvärld eller verksamhet knäcker systemet
  • Kostnaden för att förändra något efter det att kravspecifikationen fastställts är mycket höga
  • Den goda ekonomin förutsätter lång avskrivningstid
  • Hög personalomsättning ställer stora och extraordinära krav på utbildningsverksamheten
  • Anställdas känsla för att « förändring är ett naturligt tillstånd » undergrävs

Styva projekt kan beskrivas som en resa med ett tåg där både resans längd, sträckning och tidtabell bestämts i förväg och där lokförarens roll är att se till att man håller planen. Kostnaden för transporterat gods är mycket liten men möjligheterna att byta riktning under resans gång är det också. Lokföraren behöver inte någon strategi, han har en plan.

Följsamma projekt

Alternativet innebär att man skapar ett system, eller snarare ett projekt, som är gjort för att fortlöpande anpassas till vad framtiden bär med sig oavsett vad det är. I sådana fall ser listan ut på det här sättet:

Vi försöker skapa:

  • Ett lärande system som bygger på att vi inte alls vet hur fram­tida krav kan se ut
  • En analys- och handlingsberedskap i stället för en krav­specifikation
  • Bred och flexibel kontaktyta mot många leverantörer med kort ”inställelsetid”
  • Kortsiktiga relationer med nyttjare och kunder där arbetet syftar till att ge omedelbar nytta
  • Lärande och utbildning ”on demand” med koppling till faktiskt behov just nu
  • En bra beslutsstruktur som fortlöpande kan hantera upp­komna behov av investeringar eller andra resurstillskott.

Då får vi:

  • Goda förutsättningar att möta också helt oväntade situationer och förändringar
  • Utvecklingskostnader bara för de insatser som svarar mot faktiska behov
  • Låga kostnader för initialutbildning
  • Användare som tar stort ansvar för sin egen, och systemets, utveckling

Nackdelarna är:

  • Utvecklingskostnaderna för en viss funktion blir högre
  • Om världen trots allt visar sig stabil blir hela systemet dyrare än om man valt den « styva » modellen
  • De ekonomiska spelreglerna blir inte kända och stabila för vare sig kund eller leverantör
  • Personal och användare utsätts för ständiga överrraskningar och krav på lärande och förändring

Följsamma projekt liknar en resa med lastbil i ett stort och komplicerat vägnät. Målet är beskrivet i förväg, däremot vare sig resans sträckning eller den tid det kommer att ta. Chaufförens uppgift är att i varje korsning försöka välja den bästa vägen med tanke på väglag, trafik, bilens skick, ekonomi o s v. Kostnaden för att transportera godset är relativt hög men å andra sidan kan man när som helst göra nya prioriteringar och till och med förändra målet för resan om det skulle behövas. Resan är iterativ[1], d v s de beslut chauffören fattar i nästa vecka kommer att bero på vad som hände den här veckan och i vilken situation han befinner sig. Han har inte en plan, han har en strategi.

Slutsats

Det finns naturligtvis inte något absolut svar på vilken av de två modellerna ovan som är « bäst ». Lika lite som det går att besvara frågan « Skall man äga sitt hus eller hyra en lägenhet ? »

Allt beror på hur man föreställer sig framtiden. En osäker framtid kräver flexibilitet men flexibilitet kostar å andra sidan pengar. Alltså blir det en avvägning och ingen situation är den andra lik. Det som däremot kan förvåna och bekymra är att vi faktiskt tror att vi, genom att välja väg, kan påverka stabiliteten i vår omvärld. Det tycks faktiskt som om vi tenderar att bygga fast oss mer än förut, inte för att vi tror att vår verksamhet är mer statisk än förut utan för att vi vill att den skall bli det !

Det är ungefär som om båtbyggaren bygger styva fartyg för att förbättra vädret…

Om man tror att de kommande tjugo åren blir mer turbulenta och icke-linjära än de gångna mäste slutsatsen bli att våra system skall bygga mer på iteration, kontinuerlig utveckling, lärande under processens gång och ständiga förändringar av produktionsmetoder, leverantörsrelationer, plattformsval och ekonomiska förutsättningar.

Om man tror att de kommande tjugo åren blir mer stabila än de gångna bör man dra den motsatta slutsatsen. Däremot är det oklokt att föreställa sig att « om jag väljer en stor, tung och långsiktig lösning kommer min verksamhet att bli stabil, varaktig och förutsägbar ».

Troed Troedson
 


[1] Iterativ utveckling innebär att man genomför en oplanerad resa mot känt mål snarare än en välplanerad resa mot okänt mål.

 

 

Lämna en kommentar