Hela nummer 4

Makt på många händer

Vi är vana vid att makten har varit koncentrerad till ett relativt fåtal organisationer och människor. Vad vi ser nu är en historisk förflyttning av makt och inflytande från relativt få till oerhört många. Det får stora konsekvenser på stort och smått.

 

En verklig samlingsregering

Ett samhälle är väl, per definition, något som hålls samman. Det är inte nytt. Vad som håller samman samhället är olika typer av relationer eller egentligen kommunikationsmönster.
CC by lynnmwillis
CC by lynnmwillis

Alltså är ett samhälles storlek och täthet beroende av kommunikationsmöjligheterna.  Med ökande förmåga till kommunikation ökar också vår uppfattning om vad som är ”vårt” samhälle.  Vad är det då som kommuniceras? Vi pratar ofta om flöden och i samhällsbygget är det kanske flödet av information, kapital och tjänster som är viktigast. Information flödar genom skolsystemet, sjukvården, massmedia och folkbildning. Kapital flödar genom banker, riskkapitalister, skattesystem och handel. Tjänster flödar genom att vi specialiserar oss och byter elektrikerns tjänster mot sjuksköterskans (ofta med ett tillfälligt hopp ner i kapitalflödet). Gemensamt för alla de här tre flödena är att de är väl strukturerade och väldigt koncentrerade. Skolan, förlaget, banken, skatteverket, riksdagen och de tjänsteproducerande företagen är noder i ett väldigt grovmaskigt distributionsnät. Ungefär som järnvägsnätet skapar en grov struktur för transport av gods och människor. Järnvägsnätet skapade också väldigt välstånd för de som fanns nära stationerna, knutpunkterna. På samma sätt har samhällsnoderna skapat välstånd för de som finns i, eller nära, banker, förlag, departement eller konsultföretag.

När kommunikationsmöjligheterna radikalt förändras kommer också de här knutpunkterna att förlora i betydelse. Bilen och bilismen gjorde det fysiska kommunikationsnätet väldigt mycket mer finmaskigt. Det var början till slutet för Eslöv, Laxå, Hallsberg och Krylbo. På samma sätt kommer digital kommunikation att riva sönder förutsättningarna för våra nuvarande noder, alltså de för kapital, tjänster och information.

Det gemensamma begreppet för de allra första och rudimentära tecknen på en sådan ny småskalig struktur är kanske det vi kallar crowdsourcing. Låt oss titta på de några exempel. Jag kommer från och med nu att använda begreppet ”grovmaskigt” om det samhälle vi hittills känner och ”finmaskigt” om det vi är på väg att erövra.

I det grovmaskiga samhället samlas miljoner sparares småslantar i en eller några banker. För att starta bank krävs oktroj, d v s ett särskilt tillstånd från staten, och banken kan i sin tur låna ut pengar till den som behöver öka sin likviditet. Banken är alltså en ganska ovanlig mittpunkt i ett nät med en trattformad struktur på båda sidor. Många långivare, en bank, många låntagare.

Med strukturer som Funded by me, Kiva mikrolån, Kickstarter eller Mikrofinansinstititutet kopplar man ihop små långivare direkt med små låntagare. Det är inte längre två trattar med en smal kanal i mitten utan ett nät där många punkter på ena sidan hänger ihop med många punkter på andra sidan.

När det gäller tjänster ser vi exakt samma, om än långsammare, utveckling. Det finns en rad forskningsprojekt som bygger på finmaskighet. Ett som verkligen fångade mitt intresse var ett som sjösattes (!) av NOAA, USAs motsvarighet till SMHI. Amerikanska och brittiska flottan har i flera hundra år antecknat väderdata ombord på sina fartyg. Anteckningarna är detaljerade, timme för timme och väldigt omfattande. Men – de är skrivna för hand i fartygens loggböcker och därför helt oanvändbara för forskningen. Genom att lägga ut bilder av loggböckerna och be allmänheten skriva av observationerna i ett formulär blir alla siffror digitaliserade. Nästan 17.000 frivilliga har skrivit av 1.600.000 observationer. Siffror som alltså gör vädret analyserbart  från 1850 fram till andra världskriget. Arbetsinsatsen är oerhört och helt utanför någonting som skulle vara rimligt om det gjordes inom meteorologiska institutet eller inom något universitet med aldrig så extensiv forskningsbudget. På samma sätt ser vi ett antal projekt växa fram där vi helt enkelt använder varandra för att få tjänster utförda på ett sätt, och med en prislapp, som vi inte kan komma i närheten av i det grovmaskiga nätet.

De här två exemplen är intressanta ur en tredje synvinkel. I det grovmaskiga nätet fanns ingen överföring av åsikter och preferenser från långivare till låntagare. Jag, som sparar pengar i banken, har ingen påverkan på vilka låntagare banken i sin tur bestämmer sig för att betjäna. Den som säljer sina tjänster till SMHI har normalt ingen, eller nästan ingen, påverkan på vilka uppdrag SMHI vill prioritera eller inte prioritera. När nätet blir finmaskigt slinker inte bara kapital och tjänster igenom utan också information. Mikrolån kommer alltså att ske bara om de verkliga långivarna, d v s spararna, tycker att låntagarna är värda lån. De tusentals människor som läser väderobservationer kommer bara att göra det om de, en och en, tycker att projektet i sig är meningsfullt. Vi för alltså för första gången information igenom nätet – i exakt samma kanaler som kapitalet och tjänsterna.

Det går knappast att överskatta den betydelse det får om information om preferenser verkligen kanaliseras i samma nät, och samtidigt som, kapital och tjänster.  Ändå kvarstår frågan om den logistik som bara handlar om just information. Facebook, Twitter, Youtube och andra sociala media är på väg att göra med tidningshus, skola och riksdag vad Fundedbyme gör med bankväsendet. Det grovmaskiga nätet kortsluts av det finmaskiga. Vare sig vi vill eller inte kommer beslutsfattande och resursallokering i samhället att gradvis, men säkert, flytta från systemet med två trattar och en smal mittpunkt till ett många-till-många nätverk.

Det finns två förlorare på den resan. Den ena är alla de som sitter på knutpunkterna. En fastighet i Laxå tappade i värde när bilen kom. Bankens chefspositioner löper samma risk just nu. Den andre förloraren är de som kontrollerar samhället. Att införa amorteringskrav, informationskampanjer eller riktade ekonomiska stöd för vissa tjänster fungerar bara om det finns en eller några kontrollerbara noder. KIVA-lån kan helt enkelt inte styras med lånetak eller amorteringskrav. Twitterstormar kan vare sig skapas eller dämpas med spindoktorer. Det finmaskiga nätet kräver helt andra mekanismer för att hantera obalanser och oönskade effekter. Det måste vi lära oss ganska snabbt.

Maktskifte i etern

Medan tv-bolagen krigar om tv-tittarna så vittnar konflikten i själva verket om något mycket större och som lär omdefiniera inte bara tv-världen utan även myndigheter och synen på medborgarna.

CC by noid2001
CC by noid2001

Det pågår en dragkamp mellan ”gamla” medier och ”nya” medier. Striden handlar inte i första hand om tittarna även om det kan synas så. Den underliggande konflikten finns i stället i hur de definierar sig själva och sina kunder.

Det är många nya aktörer som erbjuder biblioteks- och navigationstjänster. Jag tror att 2013 är ett ödesår för dem

Så uttryckte sig Annie Wegelius, programdirektör på SVT, i Computer Sweden den 7 mars angående Netflix[1] framfart på den svenska marknaden. Netflix lanserades i Norden under hösten 2012 och är en ny typ av tv-leverantör på marknaden i och med att de sänder via internet. Som medlem går det att se hur mycket film och tv-serier som helst, var som helst och på alla typer av skärmar, inklusive mobiler. Att kategorisera Netflix som en bibliotekstjänst för filmer och tv-serier som Wegelius gör visar på den konflikt som finns mellan de professionella aktörerna och de ”amatöristiska” (eller nya). Konflikten handlar i grunden om vem som äger rätten att sända tv och alltså vem som bestämmer vad som är sevärt (vilken tv-tid ett program får).

Förr var det enklare, när det endast fanns ett fåtal aktörer på marknaden som kunde sända tv. Nu finns det inte bara ett stort antal olika leverantörer utan också många olika sätt att sända på vilket inte minst komplicerat frågan om tv-licensavgiften. Det har också förändrat kostnadsbilden. traditionellt har t ex direktsändningar varit förenligt med stora produktionskostnader vilket gjort att tv-bolagen var tvungna att sända det som kunde antas attrahera flest tittare. När kostnaderna är nere på en helt annan nivå och (nästan) alla kan direktsända har vi en situation som är den omvända. Bambusers stora genomslag i och med den arabiska våren visade världen att vanliga människor via sin mobiltelefon kan sända nyheter som är intressanta för många (även för de etablerade tv-kanalerna). Teknologin har demokratiserat både sig själv och utbudet i och med att folk får möjlighet att såväl välja vad de ska titta på som vad de väljer att sända.

När det är enklare (och billigare) att titta på en fotbollsmatch från dotterns 11-års match på Bambuser än på en allsvensk match i de traditionella kanalerna är gränsen mellan professionell och amatör uppluckrad och faktiskt för tittaren oväsentlig.

Måns Adler, grundare av Bambuser, menar att:

För första gången får människor, istället för media, sätta agendan. Det finns en anledning till varför det går bra för Facebook; det är betydligt mer meningsfullt för dig och mig att läsa om vad våra vänner har gjort i helgen än vad kändisar har gjort vilket traditionell media har skrivit om. Och vi vill hellre läsa det som är meningsfullt för oss.

Bambuser ger oss möjlighet att i direktsändning följa vad som händer i Syrien. Vem som står bakom sändningen tycks nästan irrelevant. På vilket sätt det sänds, via kabel-tv, satellit eller streaming tycks inte heller vara avgörande för intresset för innehållet. Men innehållet spelar roll för vilken kanal eller tv-bolag vi väljer. När varenda tv-leverantör sänder Desperate Housewifes och tror att det lockar kunder har de bortsett ifrån att alla andra också sänder just den serien. Ingen har råd att köpa exklusivitet. I stället kan man producera själv vilket också Netflix har gjort.

I februari i år släppte Netflix nämligen sin första egenproducerade serie; House of Cards som lär ha kostat uppemot 100 miljoner dollar. Antagonisterna hävdar att det är bara ett sätt att locka kunder till att teckna medlemskap och att de efter att ha sett serien kommer att avsäga sig abonnemanget. Därav diskussionen om ödesåret. De mer optimistiskt lagda menar att tittarna kan komma att resonera så här; Netflix verkar vara det ställe som satsar på nya saker och som gör det oväntade. Bland annat genom att släppa samtliga 13 avsnitt av House of Cards på en gång. Det är ju ett totalt brott mot den traditionella synen på tv-tablåer och placering.

Annie Wegelius beskriver skillnaden när hon svarar på frågan om hon tycker det spelar någon roll när folk ser på program på SVT;

Ja, i någon mening är det så. I broadcastvärlden har vi 50 års erfarenhet av hur man hanterar både publikens förväntan och vårt eget publiceringsflöde. Vilken logik som fungerar på webben har vi inte lärt oss än.

Gott så. Det finns en publik för det traditionella tv-tittandet. Men den är åldrande. Danska Radions 21-nyheter har en medelålder på 60 år. Eftersom befolkningen blir äldre finns det en relativt stor publik som efterfrågar en sammanfattande nyhetsrapportering. De flesta yrkesverksamma människor har dock redan klockan 18 konsumerat dagens flöde (och ofta inte genom de traditionella tv-kanalerna utan på Internet) och ser således inte ett större behov att få samma nyheter återgivna igen.  Frågan är om en public-service kanal ska rikta sig till en publik som är van att nyheter sänds vid en viss tid eller om de ska försöka förstå hur de som är yngre än 60 konsumerar nyheter. Det är ju som Annie själv säger; en annan logik som fungerar på webben.

Logiken handlar om synen på vem som är objekt och vem som är subjekt. Netflix logik går tvärtemot den klassiska broadcastkulturen som baseras på en tv-tablå. Netflix visar att tittaren gärna får se alla avsnitten av en serie efter varandra och inte en gång i veckan som traditionellt varit gängse. I de traditionella mediehusen vill man inte gärna att 50 års erfarenheter ska vara obetydliga så därför sänder man prime-time tv klockan 9. Vi är på väg att få facit. I själva verket visar det sig att många människor faktiskt vill se en hel TV-serie under en och samma kväll.

Den stora resan handlar om att både när, var och hur vi konsumerar tv har förändrats – för alltid. Från att tv-tablån har styrt innehållet och tekniken avgjort hur och var du kunnat se olika program så går vi in i en värld där vi kan titta på TV alltid och överallt.

Det här resonemanget handlar visserligen om tv och ett förändrat medielandskap men det går lika bra att byta ut TV och broadcast mot myndigheter, tittare mot medborgare. Kompassen pekar mot samma håll. Kanske är 2013 verkligen ett ödesår för enskilda aktörer som Netflix. Resultatet av den stora samhällskonflikten mellan etablerade, erfarna och professionella gäng på ena sidan och ett amatöristiska och omdefinierande på den andra lär få större effekter än vinst eller förlust i mediabolagen. I botten ligger synen på vem som är objekt och vem som är subjekt. Detta oavsett om du är tv-tittare eller mörkhyad i tunnelbanan.



[1] Netflix startade i USA 1997 och har 33 miljoner streamingmedlemmar i 40 länder.

Entreprenörskap och forskning i samhällets intresse

Den 14:e mars anordnade Linneuniversitetet ett seminarium med syfte att dels belysa forskning kring sociala företag och samhällsentreprenörskap och dels diskutera universitetets (samhälls)entreprenöriella roll i samverkan med civilsamhället. Gränsbrytning var på plats under hela dagen för att undersöka samhällsentreprenörskapets möjligheter, förutsättningar och behov.

Seminarium vid Linnéuniversitetet i Växjö
Seminarium vid Linnéuniversitetet i Växjö

Sociala företag och samhällsentreprenörskap

Dagens samhälle med dess snabba förändringar och stora utmaningar kräver innovativa sätt att mobilisera och organisera människor och resurser. Bara så kan nya mångskiftande sociala behov tillgodoses. Den offentliga sektorn och de traditionella företagen räcker då inte själva till. Dessutom behövs sociala företag och samhällsentreprenörskap som också engagerar ideella krafter. Detta har inte minst märkts i Växjö där idag ett stort antal sociala företag och kooperativ kompletterar offentlig och privat verksamhet.

Så stod det i inbjudan till seminariet och centralt för den forskning som presenterades under dagen var medskapande där forskning bedrivits tillsammans med de sociala företag och samhällsentreprenörer som varit studieobjekt och det uttalade syftet med forskningen har varit att återinvestera ny kunskap i samhället och de sociala företagen. På så sätt sker samverkan redan på forskningsstadiet. Professorn, tillika seminarieledaren Bengt Johannisson inledde dagen med att kort diskutera de olika bilder som florerar av samhällsentreprenörskap och sociala företag;

En bild av Samhällentreprenörskap och sociala företag är att det är en restpost i den egentliga ekonomin. […-…] En annan bild är som; möjliggörare för valhänta företag och offentliga verksamheter, ett kreativt sätt att mobilisera och organisera de många över sektorsgränser, ett medel för att i handling omsätta demokrati.

Han sammanfattande sitt resonemang med att konstatera att oavsett definition, så krävs dessa fenomen för att göra det svenska samhället komplettDenna inledande begreppsdiskussion, som visar på diversiteten i begreppen, visade sig också ha en klar korrelation med det efterföljande seminariet och samtalen där forskare, politiker och praktiker dels visade på exempel på skiftande uppfattning om sociala företag och dels presentera forskning som bedrivits i och om sociala företag och samhällsentreprenörer och som påvisade den mångfald som ryms i begreppen. Den allra viktigaste insikten under dagen kom dock att handla om den praktiska verksamheten, om förutsättningar för medskapande mellan olika sektorer och behovet av gränsöverskridande samverkan. I exempel som presenterades under dagen möter den snabba och föränderliga atmosfär som präglar företag inom den sociala ekonomin den mer trögflytande och långsamma forskning som präglar universitetet, ett möte som inte är helt utan friktion.

Gränsöverskridande samverkan

Ett sådant exempel är Erik Rosells företagsekonomiska avhandlingEntreprenörskap som kommunikativ handling som han disputerade på under dagen och som bygger på forskning kring Nätverket SIP(Samhällsförändring i Praktiken), från början ett ideellt kompisinitiativ, som nu är ett kluster av olika sociala företag och föreningar med verksamhet inom en rad olika områden, exempelvis hjälpmedel för funktionshindrade, medborgerligt engagemang i lokalsamhället och sociala medier. Avhandlingen är i sig själv ett friskt bidrag till den växande kunskapen om sociala företag och behovet av samverkan mellan olika sektorer och aktörer i samhället för att lösa och bemöta de snabba förändringar och stora utmaningar som det moderna samhället ställs inför. Än mer intressant är själva forskningsprocess, realiserad med medel från KK-stiftelsens OSIS-program (Organizing Societal Initiatives in Sweden), som utgår från att analysera de processer som händer i mötet och samverkan mellan akademi och civilsamhälle genom. Sofie Sjöstrand, verksamhetsledare för nätverket SIP, berättade under seminariet att de redan i början av forskningsprojektet uttryckt att de inte ville bli forskade på, utan ville kunna använda forskningen och dessutom att de ville ha en samproduktion. Rosells avhandling handlar således om Nätverket SIP, men utgår från forskaren och organisationens möte och deras fortsatta medproduktion av kunskap som i sin tur omsätts till utbildningar, artiklar, och ett breddat och omdefinierat begrepp om vad entreprenörskap innebär. I avhandlingen slår en av nätverkets grundare fast;

Det är en framgångsfaktor att inte vara fast i en enda roll i en enda organisation utan att man kan samverka och samarbeta med allt och alla. Kan man röra sig fritt i i föreningsvärld, projektvärld, företagsvärlden, mellan olika myndigheter så kan man alltid hitta lösningar för det man vill göra

Dysfunktionella system, feltänk och behovet av en förändrad logik

Utifrån dessa tankegångar kan sektorsgränser starkt ifrågasättas, speciellt i en allt mer föränderlig och komplex värld. Samtidigt får entreprenörskap en vidare innebörd och delvis annan tolkning. I det samhällsentreprenöriella perspektiv som SIP använder sig av är det lösningsdrivna starkt influerat av traditionell entreprenörskapslogik, man ser ett problem som man sedan erbjuder en lösning på. Skillnaden är dock påtaglig, som AW Johansson, handledare till Erik Rosell, uttrycker det;

SIP byggs i grunden upp av ett kompisnätverk. Dess ursprung är inte kommersialism […-..] Samhället byggs inte upp av kommersialism och det måste vi som universitet förmedla

Det Johansson påvisar är i själva verket fundamentalt för samhällsentreprenörskapets framtid, något som flera av de representerade entreprenörerna och företagen vid seminariet vittnar om. Tomas Staaf vid det sociala kooperativet Macken i Växjö som bland annat arbetar med SFI-undervisning och yrkesutbildning, menar att det i många fall är hopplöst att få lån av banken om man inte äger ett hus som kan belånas. Samtidigt diskuterar han och flera andra kraven på affärsplaner, vinst och svårigheten i att ”anpassa” verksamhetsplaner för att få tillgång till utlysta pengar. Kravet på en fast plats och klara rutiner blir en paradox för företag som präglas av formlöshet och kreativitet. Ett flertal forskare är också inne på det feltänk som det rådande systemet genererar. Björn Bjerke, seniorprofessor i entreprenörskap och författare till boken Publikt entreprenörskap, menar att samhällsentreprenörer, eller som han kallar dem, publika entreprenörer inte kompenserar för brister i det offentliga utan snarare agerar i ett utrymme mellan det kommersiella och det sociala, vilket också medför ett behov av företagsmodeller för detta utrymme. Jan Alpenberg, tillsammans med flera av de praktiserande entreprenörerna, menar att det finns ett skriande behov av finansiering;

Bankerna gör inte sitt jobb idag, de har blivit så rädda för riska att de inte ens lånar ut pengar till sammanhang där det inte finns någon risk, det tyder på en dysfunktion på finanasmarknaden. Det behövs nya möjligheter att få tillgång till kapital

Framtida forskning inom området är bland annat inriktad på att undersöka nya finansieringsformer för sociala företag. I ett nytt projekt, finansierat av Ingvar Kampradstiftelsen, ska Alpenberg med flera dels göra en systematisk utvärdering av kreditgarantiföreningar, dels studera de interna processerna i sociala företag som Macken och slutligen utveckla en pilotmodell för hur socialt-, kunskaps-, och finansiellt kapital kan göras tillgängligt för landsbygdens marginaliserade företag och människor, vilket i sin tur kan leda till nya intitiativ på personlig-, organisatorisk- och regional nivå. Forskningen handlar alltså om att skapa utrymme för sociala företag och samhällsentreprenörskap snarare än att tvinga in dem i befintliga modeller och system, eller som Alpenberg uttrycker det och som bör prägla all samhällsutveckling;

Vi måste ifrågasätta de institutionella harmoniseringskraven, olikhet gör oss vitala

Att tro och att veta

Politikerföraktet växer, färre medborgare bryr sig och vår demokrati är illa ute – eller – demokratin är framgångsrik och fungerar utmärkt väl för att fånga upp samhällets samlade vilja. Vilket stämmer? Vi vet helt enkelt inte och forskarna kan än så länge inte hjälpa oss med svaren.
CC by Ken Zirkel

CC by Ken Zirkel

Årligen lägger EU-kommissionen i runda slängar ned 100 miljoner euro ut på att nå ut till medborgarna. EU lider, som bekant, av en bristande demokratisk legitimitet. Det ser vi bland annat genom den EU-skepsis som demonstreras i ett antal opinionsundersökningar runtom Europa.
Ett annat tecken är det låga valdeltagandet till Europaparlamentet – drygt 43 procent i genomsnitt i de 27 länderna men resultatet dras upp av att två länder gör det obligatoriskt att rösta (Belgien och Luxemburg).

EU-kommissionens svar på problemet är att genomföra kampanjer i samarbete med partners i EU-länderna, skicka ut sina 20 kommissionärer i offentliga samtal med medborgare och intressegrupper, finansiera debatter runtom i Europa, TV-och webbsändningar från EU-möten, lägga ut sina lagförslag och konsultera medborgare via Internet, utdela penningpriser till journalister som seriöst diskuterar EU, osv.
Det – och mycket mer – har man gjort i många år. Utan synliga resultat vad gäller tilltron, medborgarna svarar lika skeptiskt och misstroende när de blir uppringda av opinionsinstituten.

Kommunaldemokratin

Svenska kommuner är en annan del i vår demokrati som lider av politikerförakt och medborgarnas brist på förtroende.
Många kommuner landet runt experimenterar därför på ett otal sätt i hur man kan engagera medborgaren. Kommunfullmäktigemöten cirkuleras runt på mindre orter så att det ska vara lätt för medborgarna att komma in och lyssna på debatter, du erbjuds att träffa ”din” lokalpolitiker på torget eller att följa möten direkt på webben.
201 kommuner har infört ”medborgarförslag” så enskilda kan skicka in förslag på nya kommunbeslut.
Ansträngningarna har inte lett till någon explosiv aktivitet – det kommer inte in fler än ett tiotal förslag per kommun och år. Medborgarna flockas inte vid sammanträden – faktum är att det är rätt sällan någon kommer.

Forskarna på SOM-institutet vid Göteborgs universitet förstärker bilden av medborgarmisstro genom sina årliga utfrågningar där ”kommunstyrelser” får minussiffror (-3) när medborgare ska uttrycka sitt förtroende för olika samhällsföreteelser.
EU-parlamentet ligger ännu lägre (-22 procent).
Varför denna misstro och vad ska politikerna göra för att överbrygga den?

Forskarsvaren
Universitet över hela Europa och en lång bit utanför har länge ägnat sig åt att försöka utröna t ex varför européerna i så låg grad deltar i Europaparlamentsvalen. Väljare utfrågas och får kryssa i alternativ. Detsamma görs för väljare inom den kommunala sektorn.
Problemet, vilket forskarna mer och mer blivit medvetna om på senare år, är att svaren beror på hur man ställer frågan.
”Anser du att EU-beslut fattas långt borta från din vardag? Anser du att du har tillräcklig information om vad som görs i Europaparlamentet?”

Det finns gott om undersökningar där de tillfrågade svarat ja på frågorna ovan. Slutsatsen dras då att EU saknar legitimitet bland medborgarna.
Å andra sidan finns undersökningar som tyder på att medborgare tenderar att strunta i alla val där antingen kandidaterna inte skiljer sig märkbart åt, eller att ingen specifik fråga står på spel.
Kort sagt, vi vet egentligen inte varför valdeltagandet till Europaparlamentet är lågt, vi bara gissar.

Vi vet inte heller varför kommunmedborgare skickar in så få förslag till fullmäktige eller sällan kommer på öppna möten. I en enkät som gjordes bland svenska kommuninvånare 2001 stödde 56 procent en blandning av representativ lokal demokrati (val) och deltagardemokrati (t ex initiativ som ovan). Ändå utnyttjar de inte möjligheterna.

Förnuftet säger…
Det skulle kunna bero på att de flesta tror att kommunen ändå inte skulle bry sig om deras förslag. Det skulle kunna bero på att många anser att kommunen redan fungerar ganska väl.
Det kan också bero på att de misstror sin egna förmåga att uttrycka sig, att de inte känner till möjligheten att göra medborgarförslag, att de inte har tid i sin stressade vardag…
Att finna tydliga svar för att kunna avhjälpa demokratins problem med medborgares misstro och passivitet, tycks kräva inget mindre än en djupintervju av varje kommuninvånare.

Detta är vad den amerikanska sociologen Duncan J Watts diskuterar i sin bok ´Everything is obvious´ (How common sens fails) där han går in på hur hans vetenskapliga gren, sociologin, trots ihärdiga försök sedan 1900-talets inträde har misslyckats att finna klara bevis eller övergripande teorier för människors beteende.

I några decennier nu har försök gjorts av såväl ekonomer och sociologer utifrån den förhärskande teorin om den rationella människan som alltid agerar utifrån ett egetintresse, att slå fast varför vi betett oss som vi gjort i olika situationer.
Men människor är komplexa varelser och forskarna har fått göra våld på sina resultat för att hitta en rimlig förklaring till varför de inte lånar när huspriserna är låga, drar ner på socker men dricker mer läsk eller inte utnyttjar sina demokratiska möjligheter när de säger sig vara missnöjda med politiker.
Teorin om den själviska människan är för övrigt numera på väg att skrotas till förmån för en ny teori om att människan har en inbyggd vilja till samarbete.

Gissningar
Vad sociologerna däremot kan belägga är att när politiker, journalister och alla vi andra tror oss veta något om människors inställning till kommunalpolitiken eller EU, så opererar vi dels utifrån gissningar som vi bygger på egna erfarenheter, dels tenderar vi att överskatta värdet av vår åsikt. Vi gissar rätt vilt och kallar det sunt förnuft.

Sociologerna ser istället att människor styrs av ett oändligt komplext nätverk av faktorer där kön, ålder och utbildning bara är början. Många av orsakerna för våra handlingar är slumpmässiga (det var fint väder på valdagen så barnen ville åka och bada) och många av dem är undermedvetna. Inte ens i en djupintervju skulle vi kunna berätta exakt hur vi tänkte.
Forskare kan visa vad vi gjorde men inte ens de kan säga bestämt säga varför vi gjorde som vi gjorde.

Ovetenskapligt
Är sociologin därför en meningslös vetenskap? Duncan J Watts tror att hans vetenskap aldrig kommer att hitta ”naturlagar” för mänskligt beteende eller för samhället på så sätt som andra vetenskaper har kunnat göra inom sina områden. Att förutse hur medborgarna kommer att reagera på politiska beslut, lär inte bli möjligt.
Watts´ blygsamma förhoppning är istället att teknologin som gett oss verktyg för masskommunikation – Internet – kan utnyttjas för att göra undersökningar så mycket mer omfattande, så att sociologernas bild av människors sociala mekanismer blir lite mer förstärkta förutsägelser/gissningar.
Det är trots allt lite säkrare än din och min åsikt.

I väntan på den dagen vet vi egentligen ganska lite om hur demokratin mår. Det skulle ju kunna vara så att demokratin mår utmärkt, att de flesta av oss är passiva för att vi litar på att politikerna sköter sina uppdrag någorlunda hyggligt, att vi är ganska nöjda med att kunna ägna oss helhjärtat åt arbete och familj och slippa sätta oss in i alla blivande beslut.
Men det mesta som vi påstår när vi talar om vår demokrati, det är som vi gissar.

Nytt och Kort

I Nytt och kort denna gång får vi veta mer om Malmös väg mot en hållbar framtid, vad fenomenet ”crowdfunding” är för någonting samt att dementa registreras trots förbud…
CC by Ulf Lijankoski

CC by Ulf Lijankoski

Malmökommissionen presenterar sin slutrapport

I början av mars presenterade Kommissionen för ett social hållbart Malmö sin slutrapport Malmös väg mot en hållbar framtid. Hälsa, välfärd och rättvisa. Bakgrunden till rapporten ligger i det faktum  att trots att den genomsnittliga hälsan i Malmö förbättrats senaste tjugo åren, har skillanderna, som är tydliga mellan geografiska områden med olika socioeknomiska förutsättningar, ökat. Kommissionen som är politiskt obunden och som består av forskare och andra sakkunniga, har de senaste två åren haft som uppdrag att ta fram vetenskapligt underbyggda förslag på vad Malmö stad kan göra för att minska skillnader i hälsa och bli en hållbar stad.  I slutrapporten lyfter man fram fem särskilt viktiga perspektiv för minskade skillnader; etik och mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, demokrati och delaktighet i samhället, jämställdhet och sociala investeringar.  Det vikigaste handlar dock om rekommendationerna om ett förändrat syn- och arbetssätt;

Att etablera en social investeringspolitik betyder att man måste skifta synsätt och se satsningar på människors hälsa och välfärd som investeringar, inte kostnader. […-…] Befintliga system behöver förändras, men man behöver också skapa nya sociala strukturer som möjliggör en förbättrad delaktighet.

I det sistnämda lyfter man särskilt fram så kallade kunskapsallianser, där behovet av sektorsöverskridande samarbeten och kunskapande står i fokus och som kommissionen i sig själv är ett exempel på. Slutsatser och rekommendationer har lämnats in till Malmö Stad och hela 72 stycken identifierade åtgärdsförslag finns listade i slutrapporten.

Publiken kan påverka kulturutbud

En filosofisk kortfilm om en pojkes jakt på sanningen får chans till större spridning sedan publiken stöttat den ekonomiskt vid filmfestivalen Cinefest i Växjö i fredags.

– Allt är välkommet, från några kronor till en hundralapp, säger Malin Roos, projektledare på Reaktor Sydväst, som arrangerade festivalen.

Finansieringsformen kallas ”crowdfunding” och är ett sätt för allmänheten att med små medel påverka kulturutbudet. För framförallt mindre kulturaktörer öppnar det möjligheter att förverkliga sina drömmar och idéer.
Under festivalen prövades ”crowdfunding” på sju kulturprojekt. Kortfilmen av 27-årige regissören Mehdi Razi fick störst respons, men publiken uppskattade också flera av de övriga inslagen. Genom arrangörens samarbete med Regionförbundet södra Småland har projekten chans att även få stöd från samhället.

Reaktor Sydost, ett regionalt resurscentrum för film och ung kommunikation i sydöstra Sverige, försöker nu få större spridning på finansieringsformen.

– Om man tycker att en idé är bra kan man bidra till att projektet förverkligas, säger Malin Roos.

Dementa registreras trots förbud i lagen

En demenssjuk person har inte förmåga att säga nej när kommunen ber att få samla in personuppgifter. Datainspektionen slår fast att Umeå, Uppsala och Älvsbyn bryter mot lagen när de fortsätter registrera uppgifter om dementa.

– Personuppgifter får inte behandlas i ett nationellt eller regionalt kvalitetsregister om den enskilde motsätter sig det. Den som varaktigt saknar beslutsförmåga kan inte förstå informationen som måste lämnas om registreringen och kan därför inte på grundval av informationen bestämma om han eller hon vill tacka nej till registrering, säger Victoria Söderqvist som lett Datainspektionens granskning.

Inspektionen förelägger de tre kommunerna att sluta registrera uppgifterna och de får inte heller använda data som de redan samlat in.

Redan i september 2011 konstaterade Datainspektionen att det bryter mot lagen att registrera uppgifter om dementa. För att det ska vara möjligt krävs att den demente har en legal ställföreträdare som inte motsätter sig att uppgifterna registreras.

Frivilligt arbete förgyller norsk vardag

Frivilligsentralerna sammanför de norrmän som behöver hjälp med de som vill hjälpa till. I Løten kommun med 7300 invånare motsvarar de frivilligas insatser mer än åtta årsarbeten
CC by bcmom

CC by bcmom

 

 

De frivilliga i Løten är norska mästare på att ge sina medmänniskor lite guldkant i tillvaron.

– Men vi är noga med att inte göra det som är kommunens ansvar. Vi fungerar som ett komplement, säger Torild J. Edvardsen på Frivilligsentralen.

Ah Yimaa har satt sig till rätta vid ett bastant bord i den byggnad som Frivilligsentralen disponerar i centrala Løten. Med sina 7300 invånare är samhället en av de många småkommuner som bildar Hedmark fylke norr om Oslo.

– Vi sitter tillsammans och pratar. Det är trevligt att få träffa andra och träna sig på att tala norska, säger Ah Yimaa och nickar åt det halvdussin norskor som anslutit till kvällens kvinnoträff.

Ah Yimaa kommer från Thailand och bor i Løten med sin norske man. Hon är en av de invandrare som tagit chansen att lära känna norrmän genom Frivilligsentralens arbete. Nästan varje kväll är det någon aktivitet i huset och på dagarna är det navet i de 90-talet frivilligas största åtagande: Matleveranserna till de äldre.

Statligt initiativ

– Tidigare var det något kommunen skötte om, men när de slutade köra ut mat och inget annat kom i stället tog vi över, säger Torild J. Edvardsen.

Hon samordnar alla de frivilliga insatserna och är som daglig ledare den enda personen som har lön. Torild J. Edvardsen är anställd av kulturdepartementet som står bakom frivilligsentralerna. De finns i de flesta av Norges 428 kommuner och ska fungera som en mötesplats för människor i lokalsamhället – både för den som behöver hjälp och den som vill hjälpa till.

– Förra året gjorde de frivilliga här i Løten insatser som motsvarade 8,4 årsarbeten, säger Torild J. Edvardsen.

En stor del av de 90-talet personer som är knutna till Frivilligsentralen i kommunen är engagerade i matleveranserna. Varje dag kör de hem varm mat till de äldsta invånarna. Departementet och kommunen täcker alla kostnader men ingen av de frivilliga får någon ersättning.

– Många av våra medarbetare är pensionärer och den äldste är 93 år. Han kör fortfarande bil och levererar mat varje dag. För honom och andra frivilliga är det här också ett sätt att hjälpa sig själva. De håller sig friska längre när de har en uppgift och får uppskattning för det de gör, säger Torild J. Edvardsen.

Bäst i Norge

Birgitte Brekke, generalsekreterare i organisationen Frivillighet Norge, gav nyligen Løten kommun guldmedalj i konsten att stödja föreningslivet och se de frivilliga krafterna som en resurs.

De många föreningarna lyfts också fram när Ah Yimaa och de andra kvinnorna runt bordet försöker hitta förklaringar till det stora intresset för frivilligt arbete i Løten. Varken kulturen eller idrotten skulle klara sig utan människors ideella engagemang.

– Jag tror också det handlar om att vi är en så liten kommun. Är man inte fler invånare måste man ibland ta tag i saker själv för att något ska hända, säger Birgit Stensby.

Frivilligsentralen hittar ständigt nya uppgifter för sina medlemmar. De gamla får också hjälp med snöskottning och gräsklippning. För de yngre har läxhjälpen en kväll i veckan blivit ett bra stöd i skolarbetet.

Birgit Stensby är samtidigt rädd att medborgarengagemanget är en generationsfråga och att de yngre inte kommer att vilja jobba ideellt på samma sätt när de växer upp. Torild J. Edvardsen tror tvärtom.

– Många yngre ser vad vi gör för deras föräldrar, eller far- och morföräldrar. Jag är säker på att det fungerar som ett gott exempel för dem, säger hon.

Mode är på modet…

och politik är mode. Mekanismerna bakom ett valresultat verkar fungera på samma sätt som mekanismerna bakom ett pastellfärgat vårmode. De är kortlivade, förklaras inte av funktion och vi betraktar funktionalitet som i det närmaste självklar.
CC by Art Comments

CC by Art Comments

Oavsett om vi pratar om kläder, musik, matlagning, boende eller yrkesval så upptäcker vi då och då att många människor mer eller mindre plötsligt förenas i en och samma smakriktning. Vi kan då tala om att något är ”på modet” eller att det har skapats ”ett mode”. Jag vill inte just nu gå in på att definiera vad mode egentligen är men några egenskaper tror jag vi kan vara överens om och jag vill försöka förklara och exemplifiera några sådana kännetecken:

•           Mode måste – för att kallas mode – omfatta flera än en människa men aldrig alla. Vi måste alltså förenas i en gemensam preferens men mode förutsätter också att något annat, eller några andra, inte är på modet.

•           De som omfattas måste ha någon form av kontakt eller relation med varandra. Ibland är det tätt som på en skolgård, ibland är det mera distanserat som förhållandet mellan Paris Hilton och hennes beundrare.

•           Mode måste innebära någon form av yttre manifestation som gör att en betraktare kan konstatera om det som betraktas är ”inne” eller ”ute”.

•           Mode är relativt kortlivat – beteenden eller smakriktningar som tycks vara konstanta över väldigt många år anses oftast inte vara ”mode”.

•           Mode förklaras inte av funktionella faktorer. Om vi får en väldigt regnig sommar kommer många att gå klädda i regnkläder. Få av oss skulle dock förknippa alla regnställen med ett nytt mode.

•           Mode tycks vara ett viktigt begrepp om, och bara om, funktionella krav på företeelsen i fråga är antingen obefintliga (slips) eller triviala (en klocka). En slips har såvitt jag vet inte någon funktion – alltså kan dess utformning förklaras med mode. En klocka har å andra sidan en tydlig funktion – men en funktion som alla klockor antas leva upp till utan ansträngning – alltså kan dess utformning också förklaras med mode. Mitt emellan dessa två ytterligheter finns till exempel en bra vandrarkänga. Där är funktionen viktig – men inte trivial – och alltså finns det väsentligt mindre inslag av ”mode” i just den produktkategorin.

Om de här sex punkterna är uppfyllda kan vi alltså tala om mode.

Företeelsen finns – och har alltid funnits så vitt vi kan förstå. Att hällristningar har ungefär samma formspråk beror delvis på att det var ”moderiktigt” på den tiden och på samma sätt kan man, i civilisation efter civilisation, hitta företeelser som fyller de fem punkterna ovan.

Jag skall strax förklara varför jag ändå tycker att mode, just nu, är ett fenomen som är viktigt att förstå. Först vill jag dock fundera lite kring två frågor som alltid uppkommer när vi diskuterar trender och mode:

•           Hur uppstår – och styrs – mode?

•           Är mode som företeelse önskvärd eller icke önskvärd?

De två frågorna hänger ihop som vi snart skall se och svaret på den första ger oss värderingen i den andra. Det finns nämligen två tänkbara förklaringar till att en stor grupp människor uppvisar samma preferenser.

Den ena förklaringen innebär att uppfattningen (modet) utgår från en specifik punkt och att alla andra (vi kallar de populationen) är relativt passiva mottagare som har att förhålla sig till budskapet. Denna förklaringsmodell reser frågor som ”Vem styr modet?”, ”Med vilka medel blir vi styrda?”, och ”Hur kan vi undvika att låta oss påverkas?”. För de flesta av oss leder den här förklaringsmodellen till att vi konstaterar att mode är en oönskad manipulation av människor som annars skulle kunna uttrycka sin egentliga vilja, personlighet eller smak

Informationsflödet i det här fallet är relativt hierarkiskt och enkelriktat, d v s informationen går i huvudsak från en till många. TV-reklam eller förgrundsfigurer på en skolgård antas signalera en korrekt eller önskvärd preferens till de många mottagarna.

I sin förlängning innebär det här synsättet att en individ kan säga ”Jag bär det här plagget för att det är modernt”.

Den andra förklaringen innebär att uppfattningen (modet) skapas som ett resultat av en komplex process i populationen och att det inte finns renodlade avsändare eller mottagare. Det skulle i så fall likna de mekanismer som vi kan se i ett fiskstim eller i en stor fågelflock. Plötsligt svänger hela stimmet, eller flocken, åt samma håll. Det går inte att identifiera någon ledare utan det verkar som om alla individer reagerar på sin omedelbara omgivning. Denna förklaringsmodell reser frågor som ”Var och hur uppstår nya företeelser?”, ”Varför får vissa trender fäste medan andra dör ut?”, ”Hur kan man tidigt identifiera, och möjligen påverka, en modetrend?”. Den här modellen innebär ju att mode per definition är människors smak, vilja och personlighet och att det inte finns någon undertryckt ”egentlig” preferens.

Informationsflödet i den här modellen är dubbelriktat och i en nätverksstruktur, d v s många till många.

I sin förlängning innebär det här synsättet att en individ kan säga ”Det här plagget är modernt eftersom jag vill bära det”.

För mig är den andra förklaringen den enda rimliga. Mode är förmodligen ett exempel på de komplexa och sammansatta företeelser som spelar allt större roll om vi vill förstå vad som händer och kanske till och med vara med och påverka.

Min andra reflektion handlar som sagt om val. Fast egentligen menar jag att det är samma tema, för mig är parallellen mellan mode och riksdagsval väldigt tydlig:

Vi börjar med att konstatera att parlamentarisk demokrati bygger på att många människor delar samma uppfattning. Det skulle alltså kunna vara en företeelse av exakt samma typ som ett pastellfärgat vårmode. Låt oss använda de sex punkterna ovan för att se hur långt vi kommer.

Mode måste omfattas av flera men inte av alla

Den här punkten tycks vara uppfylld. Mina sympatier för ett visst parti delas av många men inte av alla.

De som omfattas måste ha någon form av relation med varandra

Den andra punkten är också uppfylld. Vårt politiska system bygger på, och förutsätter, väl fungerande kopplingar och relationer mellan parti och väljare liksom mellan väljarna sinsemellan.

Mode måste innebära någon form av manifestation

Den tredje punkten får sägas vara sann. Inte minst under ett valår är det många människor som manifesterar sina preferenser så att de blir synliga. Dessutom hjälper media, SIFO och TEMO till med att synliggöra vad som är våra kollektiva gemensamma nämnare.

Mode är relativt kortlivat

Den fjärde punkten är lite mer problematisk. Fram till nu har politiska preferenser och partisympatier varit relativt långlivade. Den vanlige väljaren bytte inte parti överhuvudtaget under sin livstid. Det förändras däremot snabbt. Vi får allt fler väljare som byter parti mellan valen. Åsikterna tycks bli allt mer kortlivade. Den här punkten har hittills inte varit uppfylld – men är på väg att bli det.

Mode kan inte förklaras av funktion

Den här punkten har inte heller uppfyllts under 1900-talet. Politik har i stor utsträckning handlat om funktion. Vill vi ha allmän pension eller inte? Vill vi ha ett samhälleligt ägande av företagen eller inte? Vill vi ha kärnkraft eller inte? Funktionalitet har också kunnat handla om de olika partiernas retoriska förmåga eller väljarbasens struktur (arbetare, landsbygdsbefolkning eller andra grupperingar som går att definiera någotsånär entydigt). Även på den här punkten är vi i en brytningstid. De funktionella skillnaderna mellan våra politiska partier tycks bli allt mindre och allt mera otydliga. De så kallade sakfrågorna är oftast sådana att vi är i princip överens eller också går skiljelinjerna inom partierna i stället för mellan dem. Den här punkten har alltså inte varit uppfylld – men är på väg att bli det.

Mode blir intressant bara om funktionalitet är ointressant eller självklar

Under 1900-talet har funktionalitet inte varit självklar. Vi har kunnat uppvisa andra, och i många stycken bättre, resultat än vad man gjort i länder som valt andra vägar än vi. Politik har således handlat om viktiga funktioner vars prestanda alls icke varit självklara. Det blir allt mer tydligt att det inte längre är fallet. Alla länder inom EU – och en hel del utanför EU – tycks komma till i stort sett samma resultat alldeles oavsett vald – och förd – politik. Det betyder att funktionalitet i ett land som Sverige är på väg att bli så självklar att den blir ointressant.

Fungerar alltså mekanismerna bakom ett valresultat på samma sätt som mekanismerna bakom ett pastellfärgat vårmode? De tre sista punkterna ovan leder mig till slutsatsen att det beror på. Om jag ställer frågan i Sverige 1960 skulle jag svara ”Nej”. Politik var inte kortlivad, den var funktionell och funktionalitet var inte självklar. Om jag ställer frågan 2013 är jag däremot benägen att svara ”Ja”. Våra politiska sympatier uppfyller nu även de tre sista kriterierna för att kallas mode. De är numera kortlivade, de förklaras inte av funktion och vi betraktar funktionalitet som i det närmaste självklar.

I så fall blir val mer en fråga om mode än om statsvetenskap och professuren i Stockholm lär ha mer kraftfulla analyser av valresultatet – och dess konsekvenser – än våra hittillsvarande statsvetare och politiska journalister.

Är det bra eller dåligt? Ja, det överlåter jag åt Dig att fundera på!

 

Lämna en kommentar