Hela nummer 9

Tidigare åkte vi till Kina för att producera – nu kommer Kineserna hit för att investera

Samtidigt som de nationella offentliga aktörerna inom innovationssystemet träffas på Innovationsriksdagen pågår samtidigt en internationalisering av inkubatorer och finansiering.

Untitle CC BY simczuk
Untitle CC BY simczuk

Avståndet är kort mellan Gränsbrytnings kontor på Ideon Beta och Ideon Gateway där innovationsriksdagen i år äger rum. Men den här dagen känns promenaden längre än vad den behövt vara. Den fysiska platsen har samma namn, båda platserna syftar till att skapa innovationer och människorna har samma drivkraft men ändå tar sig arbetet uttryck i så olika former. Innan jag beger mig till Innovationsriksdagen stannar jag till vid kontoret bredvid mitt. I ett hörnrum sitter ett par killar som utvecklar mobila nycklar. De har precis utsetts till ett av de 33 hetaste teknikbolagen i Sverige enligt Ny Teknik och Affärsvärlden. För andra året i rad. Jag frågar dem i förbifarten om de ska delta på riksdagen – en riksdag som handlar om just dem. Svaret kommer snabbt och är kortfattat: vi utvecklar hellre vår verksamhet än pratar om den.

Charlotta Falvin, styrelseordförande i Ideon AB, säger samma sak men i byggnaden bredvid:

Företagen bryr sig inte om Innovationssystem. De ägnar sig åt affärsverksamhet inte innovationssystem

 

Charlotte Brogren, generaldirektör för Vinnova, Bodil Rosvall Jönsson, näringslivschef Region Skåne, Charlotta Falvin, ordförande Ideon AB, Eva Ohlstenius, vd Connect Skåne, Karin Hallerby, avdelningschef Tillväxtverket, Cecilia Driving, vd RISE Fotograf: Niklas Lagström

Charlotte Brogren, generaldirektör för Vinnova, Bodil Rosvall Jönsson, näringslivschef,  Region Skåne, Charlotta Falvin, ordförande Ideon AB, Eva Ohlstenius, vd Connect Skåne, Karin Hallerby, avdelningschef Tillväxtverket, Cecilia Driving, vd RISE. Foto från Innovationsriksdagen 2013.  Fotograf är Niklas Lagström

Eva Ohlstenius, vd Connect Skåne  menar däremot att ”Det är ett problem om företagen inte bryr sig om innovationssystem. Det är ett slöseri med skattemedel.”

Båda har delvis rätt. Däremot undrar jag vem det är som har ett problem om företagen inte bryr sig om innovationssystemet. Företagen eller systemet? Eller som Charlotte Brogren, generaldirektör för Vinnova uttrycker det

Vi är för f-n inte till för oss själva! Utan vi måste leverera värden. Om systemet inte efterfrågas ska vi lägga ner

Vad är det verkliga behovet hos bolagen och vad är det som systemet levererar, enligt dem? Efter en rundvandring på Ideon så verkar det enskilt största problemet vara att fylla i blanketterna för att rekvirera såddkapital. Arbetsbördan står inte i förhållande till pengarna. Dels för att kapitalet är litet, dels för att administrationen kring ansökan är oproportionerligt stor.

Stefan Gripwall, en av grundarna för Zaplox, menar att svenskt såddkapital är för litet. Zaplox erhöll i uppstartsfasen 2010, 250 000 kr av Almi och sedermera samma belopp av Innovationsbron. Knappast några större belopp. Internationella investerare erbjuder kanske ett högre kapital även i en tidig fas men då förväntas man naturligt avstå från en del av ägandet.

Det är bättre att äga 5% i ett bolag som lyckas än 100%  i ett som misslyckas”  säger Stefan

Bodil Rosvall Jönsson, näringslivsdirektör i Region Skåne, och Magnus Lundin, vd för Sisp styrker i en artikel i Sydsvenska Dagbladet det Stefan berättar, att problemet är att hitta riskvilligt kapital i början av en innovationsprocess. När innovationerna står på säker mark finns pengarna.

En bild som Charlotte Brogren på Vinnova bekräftar.

Vi har mer pengar än vi kan göra av med till Innovationsupphandling

Om de svenska aktörerna har pengar att investera men det upplevs som alltför besvärligt att få tillgång till de här initiala pengarna är det en rimlig tolkning att riskvilligheten inte är så betydande. Rikard Mosell, VD förIdeon Innovation, menar att de offentliga aktörerna borde vara de som tar risken innan riskkapitalisten.

För att ha modet att göra det måste vi kanske anställa en annan typ av människor än vad vi traditionellt gjort. Vi investerar ofta i det vi är trygga med. För att våga investera i en ny bransch krävs ett annat tänkande

Hur ökar man risktagandet bland de som finansierar eller hjälper till att ansöka om kapital? Rikard Mosell menar att närheten till entreprenörerna är ett måste för att lära känna deras behov. Innovationssystemet är idag stuprörsformat och svåröverskådligt.

Ideon Innovation, där Rikard alltså är VD, är en av fyra inkubatorer och han menar att skapandet av mötesplatser där företagare och idéer och kapital faktiskt träffas är en förutsättning för att leverera värden. På Ideon Science Park finns nästan 290 företag varav många inom IT & telekom, Clean Tech och Life Science. Man beskriver sig själva som Sveriges mest framgångsrika mötesplatser för visionärer, entreprenörer och riskkapital. Inkubatorernas roll är att förbereda entreprenörerna för marknaden och fungera som en guide till finansiering. På så sätt är de den perfekta mötesplatsen.

Charlotta Falvin höll sig till den linjen när hon talade på Innovationsriksdagen: ”Skapa öppna mötesplatser. Det ger resultat”

Jag funderar på det här med möten och undrar vilka det är som förväntas stråla samman. Just den här dagen inser jag att det i alla fall inte handlar om att olika aktörer skall göra det. Entreprenörerna huserade i ett hörn av Ideon, det offentliga innovationssystemet träffades i ett annat och de privata riskkapitalisterna lyste med sin frånvaro.

Kanske handlar det om det som flertalet underströk på konferensen, bl.a. Kjell Håkan Närfelt, chefsstrateg på Vinnova. Han underströk vikten av att sälja och menade att vi är ett land av ingenjörer och att vi nu måste lära oss att göra affärer också. Ideon innovation har nyligen startat en säljutbildning för de företag som huserar på inkubatorn i syfte att bli bättre på marknadsföring. Stefan Gripwall, VD på Zaplox, har samma inställning. Hans råd är att starta företag med flera olika kompetenser där säljkunskap är en av de grundläggande.

Att sälja sig själv och sin idé handlar om att vara aktiv och synlig på många arenor. I stuprörsform möts möjligtvis många från samma bransch men frågan är om det sker någon korsbefruktning på homogena arenor? Vad innebär det att skapa heterogena mötesplatser? Jag ställer mig frågan om det är två (o)lika människor på en konferens eller om det är två olika tankar inne i huvudet på en människa som ger det mest fruktsamma mötet.

Ett möte som är viktigt för flertalet entreprenörer är det med investerare. Kunskap i införsäljning till finansiärer är minst lika viktigt som kunnandet att sälja produkter och tjänster på marknaden. I alla fall initialt. Rikard Mosell tycker dock att innovationssystemet är insnöade på VC (Venture Capital). Den strikta formeln; pitch – kapital – exit passar inte för alla företag eller entreprenörer. Framförallt leder det ofta till att företaget så småningom hamnar utomlands och det är inte primärt det vi strävar efter.

Syftet med skattefinansierad såddfinansiering är rimligtvis att det i slutändan ska generera nationell välfärd och arbetstillfällen. Här finns således en motsättning om företagen säljs eller flyttar utomlands. På ett större plan handlar det här problemet om att offentliga insatser naturligtvis styrs av en nationell agenda medan bolagen dess tjänster och produkter är globala. Det som är en självklart gräns för skattebetalarnas intresse, d v s nationens yttre gräns, är förminskande och inskränkande för det växande företaget.

När debatten om bolag som flyttar utomlands är som hetast bortser vi alltså från det faktum att marknaden är global. Det är dock inte den enda förändringen. Tidigare hade företagen ett tydligt huvudkontor. Oftast på orten och i det landet som de en gång startade ifrån. Om de flyttade huvudkontoret var det oftast till en stad där den nye VD hade sitt säte..

Små bolag fungerar likadant som stora bolag idag. Likt de stora bolagen har de inte längre ett huvudkontor eller en bas utan flera runt om i världen

säger Gregory Batcheller på Neurovive. NeuroWive är ett svenskt bolag som huserar på Ideon. Som ett led i att etablera sig utomlands har de valt att utveckla ett partnerskap med Kinas fjärde största läkemedelsföretag. Genom att kombinera bolagets kunskaper på den svenska marknaden med kompetens från partners om den kinesiska hoppas de kunna utveckla produkterna för att fungera på den kinesiska marknaden. Greg Batcheller  ser partnerskapet i huvudsak som ett samarbete där kineserna inte bara ska bidra med att hjälpa svenskarna sälja sina produkter i Kina utan de ska även bidra till att utveckla anpassade produkter för den kinesiska marknaden. De utvecklar tillsammans två nya produkter på det här sättet och arbetssättet är mycket intressant säger Greg Batcheller .

Det finns patienter i hela världen och jag ser ingen anledning att dessa inte skulle få hjälp av våra produkter

I och med att marknaderna är olika behövs kontor med lokalkännedom om den nyetablerade handelsområdena. Produkterna har inga gränser, däremot krävs det en anpassning av dem. Och det handlar inte längre om att ha de billigaste produkterna eller tjänsterna. Inte heller om att vara bäst. Därmed behöver du vara tillräckligt bra. När företag är globala med flera kontor över hela världen finns det möjlighet för var och en att ha en speciell prägel och Sveriges fördel ligger i vårt utvecklade säkerhetstänkande, utmärkta logistik och hög kapacitet, säger han. Men varje punkt i nätverket kan betraktas som ett litet huvudkontor för just det segmentet.

Det finns inte längre någon anledning till att lägga alla ägg i samma korg

Det är inte bara bolagen och produkterna som är globala utan även vc-kapitalet är internationellt. Under en lång tid har stora internationella företag, bl. a Samsung, besökt de stora inkubatorerna för att söka efter idéer, företag och entreprenörer. Förra veckan var det Skotska investeringsbolaget Baily Gifford i Lund för att undersöka möjligheten att investera i fyra bolag som huserar på Ideon.

Zhongguancun Development Group med tillgångar värda 11 miljarder dollar besökte också Lund för något år sedan i syfte att hitta en lokalisering för en inkubator för norra Europa. ZdG har en plan för att investera upp till $ 1,5 miljarder i hela världen under de kommande fem åren.

Den här gången föll valet inte på Sverige utan på Finland där ZdG har startat upp en verksamhet. Förutom i Finland finns de representerade i Tyskland, England, USA, Australien och i Japan. Vi ser alltså de första konkurrerande inkubatorerna redan. Själva innovationssystemets infrastruktur är konkurrensutsatt vilket vi kanske inte hade väntat oss. När jag frågar Mats Dunmar på Ideon om vad kineserna har som vi inte har säger han: kapital.

Mats Dunmar ser två tydliga trender. En är att kinesiska investerande bolag som tidigare har nöjts sig med den inhemska marknaden nu söker sig globalt – på samma sätt som vi gör. De söker efter partners som förstår sig på den europeiska marknaden. Kulturen, språket och affärslogiken skiljer sig åt på samma sätt för en kines som vill till Europa som för en svensk som skall ta sig in i Kina. Kännedom om den lokala marknaden är ett måste för alla globala aktörer oavsett härkomst.

Den andra trenden som han urskiljer handlar om en omvänd logik. Tidigare åkte vi till Kina för att tillverka billigt eller för att hitta ingenjörer till attraktiva priser. Nu, menar Mats, söker sig kineserna till norden bl.a. i hopp om att finna intressanta företag och idéer att investera i. Däremot är det inte själva idén de är ute efter utan vår förmåga att generera dem.

Jag tänker att det låter vettigt. Det är inte sannolikt att Kineserna är ute efter Nordens samlade ingenjörskonst eller våra patent. Deras samlade kunskapsnivå är naturligtvis mycket högre, eftersom de är så många fler…

Om det inte är våra idéer eller våra produkter kineserna vill köpa utan idégenerering eller innovation i sig själv tar frågan en intressant vändning. Då är det vår skapandeförmåga och vår förmåga till lärande som vi tycks ha en fördel i. Är det troligt att de vill rekrytera en löpning istället för Zlatan för att göra en idrottsliknelse. Det är med ganska hög sannolikhet hans förmåga att springa nästa gång som är det värdefulla – inte hans förra löpning.

Att mäta omsättningshastigheten på produkter, på idéer eller på tjänster borde rimligtvis ingå när bedömningen om initial finansiering diskuteras. Det är något helt annat än att bedöma produkten, idén eller tjänsten i sig själv.

Att investera i lysande idéer är stort. Att investera i de idéer vi ännu inte fått är större.

camilla

Camilla Hending är chefredaktör och ansvarig utgivare för Gränsbrytning. Hon är analytiker med särskilt intresse för samhälls- och systemfrågor och med ett syfte att försöka förstå varför saker och ting händer i samhället och hur de förändringarna hänger ihop med varandra.

Sociala investeringar kommunal balansakt

Med olika former av sociala investeringar vill allt fler kommuner stärka det förebyggande arbetet. Men det finns invändningar mot sättet att redan nu tillgodoräkna sig framtida vinster.

Balancing Act CC BY classblog
Balancing Act CC BY classblog

Sociala investeringsfonder är kommunernas nya grepp för att stärka det förebyggande arbetet. Men sättet att redan nu tillgodoräkna sig framtida vinster är kontroversiellt. Ekonomerna har invändningar.

Norrköping är en av de kommuner som gått i bräschen för det sätt att se på investeringar som väcker allt större intresse. Insatser som idag görs för att ge stöd åt svaga skolelever eller arbetslösa ska betala sig på sikt, till exempel i form av uteblivna kostnader i socialtjänsten.

Vi måste komma åt de sociala strukturerna genom tidiga och träffsäkra insatser

säger Lars Stjernqvist (S), kommunalråd i Norrköping. Fyra projekt finansieras för närvarande med hjälp av de 40 miljoner kronor som Norrköpings kommun har lagt i sin sociala investeringsfond. Bland annat handlar det om stöd för barn som inte kommer till skolan och ett traineeprogram för långtidsarbetslösa. När investeringarna bär frukt ska vinsten (kanske i form av färre stödinsatser senare under barnens skoltid och minskade socialbidrag) återföras till fonden och ge resurser till nya förebyggande insatser.

Få vi de långtidsarbetslösa i arbete kommer den kommunalekonomiska effekterna väldigt snabbt

Rötter i 70-talet

Sociala investeringsfonder finns i dag i drygt ett tiotal kommuner och fler är på väg att införa modellen. Men tankarna fanns redan i slutet av 1970-talet, när nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog inledde sin forskning om hur samhällsekonomin påverkas av att människor av olika anledningar tappar fotfästet och slås ut.

Det handlar om att skaffa sig ett annat synsätt. Varför kallas det investering när vi köper in datorer, men en kostnad när vi gör insatser för eleverna i skolan?

säger Barbro Müller, folkhälsostrateg i Luleå. Luleå har valt en lösligare form, utan det krav på återbetalning till fonden som Norrköping har. För Lars Stjernqvist är återbetalningen grundläggande.

– Det är först då det blir intressant i rejäl mening. Det gör att man vårdar kapitalet och det är då som vi måste ställa krav på oss själva att det går att mäta mänsklig effektivitet i kronor, säger han.

Okänd källa

Från ekonomhåll har det muttrats en del om att begreppet fond inte finns i den kommunala redovisningslagen. När Jan-Åke Troedsson, ekonomidirektör i Malmö stad, debatterade sociala investeringsfonder med Lars Stjernqvist under den kommunalekonomiska mässan Kommek förra året, visade han en bild där någon kör ner en oljeborr i kommunens budget och hittar en okänd källa.

Han konstaterade att modellen visserligen håller för en juridisk granskning (även Malmö satsar på sociala investeringar), men att den bygger upp för stora förväntningarna på lösningar.

– Bara ni är medvetna om risken att ett underskott kan uppstå när ni går till bokslut. Då måste ni kunna motivera att det underskottet uppfyller undantaget från balanskravet om synnerliga skäl, sa Jan-Åke Troedsson då.

Ett knappt år senare ser Lars Stjernqvist inga lagliga hinder att fortsätta på den ingångna vägen.

– Samtidigt har vi lärt oss att börja med de lågt hängande frukterna. Att få långtidsarbetslösa i arbete ger en snabb återbetalning. Det är jätteviktigt att satsa på ungdom, men där tar det längre tid att se effekterna, säger han.

Torbjörn Tenfält

Torbjörn Tenfält är frilansande journalist och har en utmärkt känsla för regionala nyheter. Torbjörn är även väl insatt i Finlands samhällsdebatt och regionalpolitik.

Svenskar i danska och norska ögon

Svenskars bild av sig själva i förhållande till invandring stämmer inte alls överens med hur våra nordiska grannar ser på oss. Har de rätt är vi naiva eller rasister i det fördolda, bara hycklande. Eller kan vi hitta andra förklaringar till svenskars, danskars och norrmäns helt olika syn på invandring?

Wenophobia CC BY malias
Wenophobia CC BY malias

När bilar brinner i Stockholms förorter och den svenska skrivande klassen oroar sig över orsakerna till all ungdomlig ilska, tycks bilbränderna istället väcka skadeglädje bland krönikörer i Danmark och Norge som öppet hoppas att nu ska vi svenskar äntligen komma ut och erkänna SANNINGEN… den att vi har varit rasister hela tiden och nu orkar vi inte dölja det längre.

NRK (norska statliga radion) gjorde också genast inslag som handlade om hur bråket ”hyschades ned i svensk press och politik för att det är socialt tabu att diskutera invandring”.

Den norska journalisten Astrid Meland beskriver för sin del sin häpnad när hon besöker Malmö över att svenska tidningar talar om våldsbrott utan att publicera i vilket land den misstänkte är född.

Norske mediaprofilen Harald Eia bestämmer sig för att göra ett reportage om svensk invandring eftersom han anser sig redan på förhand veta att a) Svensk invandringsdebatt är censurerad för vi svenskar vågar inte säga vad vi egentligen tycker och att b) ”Invandringsproblemet” är större i Sverige än i Norge.

I Danmark dramatiserade den annars nyktra nyhetsbyrån Ritzau nyheten om bilbränderna: ”Stockholm i flammor för femte natten…” De danska krönikörerna är inne på samma tema som de norska. Ledaren iJyllandsposten lyder: ”Voldsmændene, som i de etablerede svenske medier omtales neutralt som »unge mennesker«, er indvandrerdrenge med muslimsk baggrund helt ned til teenagealderen, der i stedet for at hvile og sove og blive friske til næste dag går på gaden for at rette deres aggression mod andres ejendom og den offentlige orden. ”

Den danska irritationen över att svenskar debatterar invandring på fel sätt är flera år gammal och leder till en beskrivning av Sverige som kan vara svår att känna igen. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 satte Jyllandsposten rubriken ”Svenska väljare trotsade eliten” och berättade på nyhetsplats hur …”in i det sista försökte Sveriges politiske elit att skrämma väljarna väck från Sverigedemokraterna”…

När en självmordsbombare utlöste en bomb i Stockholms julhandeln, löd rubrikerna: Nu måste väl svenskarna till slut förstå?

Berlingske tidendes krönikör skriver Husby-bränderna under rubriken ”När världen kom till Sverige”, möjligen ovetande om att liknande händelser utspelat sig under 2000-talet i Malmö, i Göteborg och Uppsala.
Jyllandspostens krönikör Lars From förklarar: ”Etablerede partier og medier har nægtet at tale om indvandrerproblemer. Nu bliver de tvunget.”

Vad är det då de danska och norska kommentatorerna saknar i vår svenska debatt?

Alla tidningsläsande och politiskt intresserade svenskar vet att invandring – eller som ämnet lika ofta får heta i alla nordiska länder – integration – är ett av de vanligaste tema i svensk samhällsdebatt.  Det kan inte vara brist på uppmärksamhet eller debattinlägg som grannländernas krönikörer har problem med.

Husbybränderna har också debatterats utan och innan i Sverige. Majoriteten av de som uttalar sig tycks tro att upproret kommer ur brist på jobb och framtidshopp, diskuterar sociala problem och skolans roll.
Den diskussionen är dock inte vad våra grannar vill höra.

Jyllandspostens ledarskribent skriver att de svenska kommentatorerna nu måste säga ”sanningen”, nämligen den att bilbrännande ungdomar i Husby är utlänningar, de kommer från en våldsam och hänsynslös kultur och att invandring alltid kommer att föra med sig våld.

Två återkommande åsikter i den norsk/danska diskussionen om oss, är att vi svenskar är naiva – vi ser inte farorna som utlandsfödda människor utgör – eller att vi är hycklare – vi vill inte erkänna att vi är rädda för utlandsfödda för vi svenskar gillar se oss själva som goda, som icke-rasister.
Stämmer det?

Ett faktum vi kan vara överens om är att vi svenskar i den svenska samhällsdebatten inte uttrycker känslor av att vara så hotade eller så utsatta, som danska och norska krönikörer anser sig veta att vi är.
Det svenska debattklimatet är bevisligen annorlunda från det norska och från det danska. Det visar sig redan i språkbruket där svensk debatt diskuterar ”problemet med att integrera invandrare” medan norsk och dansk debatt talar om ”problemet med invandrare”.

I Sverige talas om problemet med utanförskap i förorterna medan den danska debatten handlar om ”främlingsproblemet” och ”förorter” har döpts om till ”ghetton” – även i officiellt språkbruk, rentav i statliga utredningar.

I Norge framfördes från flera politiker åsikten att de ungdomar som mördades på Utøya av terroristen Anders Breivik var offer för norsk (alltför öppen) invandringspolitik. Ett sådant uttalande hade i Sverige utgjort ett snabbt slut på en politisk karriär.

I Sverige vållade istället migrationsminister Tobias Billström en kritikstorm när han sa att de som gömmer flyktingar i Sverige inte är blonda och blåögda. Han fick en skrapa från statsministern och en varning om att hans jobb var i fara. Billström tog genast tillbaka och bad om ursäkt.

Det är också svårt att föreställa sig att en svensk kulturpersonlighet skulle skriva som den norske Jon Hustad om Norges kulturminister Hadia Tajik (med pakistanska föräldrar): ”Hon är inte min minister[1].
Det är lika svårt att tänka sig att en svensk statsminister (danske Poul Nyrup Rasmussen, soc dem) offentligt skulle kunna hävda att muslimer i landet arbetar för lite eftersom de ber för ofta.

I Sverige följde tiotusentals svenskar, ministrar och kungahuset den mördade kurdiska tonåringen Fadimes kista vid begravningen och har följt upp med ett förebyggande arbete mot hedersvåld. Samma hederskultur har fått Danmark att stifta lagar som försvårar för invandrare att gifta sig.

Trots förhoppningar från norskt och danskt håll (”Nu måste svenskarna äntligen förstå”) har ännu varken Sverigedemokrater i riksdagen, självmordsbombare i julhandeln eller våldsamma upplopp i förorterna förändrat det svenska samhällsklimatet så att det känns tillåtet med öppet rasistiska åsikter. Beror detta på att vi är naiva och/eller hycklare som våra grannar säger?

Vem som har rätt i den nordiska debatten om hur svenskarna egentligen är, dolt under sin egen självförståelse, är av naturliga skäl svårbesvarad.
Däremot skulle vi kunna söka skillnader mellan de olika nordiska länderna som kan göra mer begripligt de skillnader i attityd som vi uppenbarligen har.

Förklaringen att ett rikt, politiskt stabilt land som Sverige har lättare att acceptera invandring faller omedelbart på det faktum att alla nordiska länder delar dessa egenskaper.

Internationell vana kanske ger en mer positiv inställning till utlänningar? Sverige är onekligen pro-frihandel, har ett stort internationaliserat näringsliv och är diplomatiskt aktiv långt utanför våra gränser. Men detsamma gäller Norge och Danmark, där skiljer vi oss inte.

Den ytligt sett logiska förklaringen att en stor mängd av invandrare skulle kunna ge en mer främlingsfientlig debatt stupar på att Sverige tagit emot dubbelt så många invandrare som övriga nordiska länder. I Sverige är antalet utlandsfödda 13 procent av befolkningen, i Norge och Danmark knappt 8 procent och i Finland 4 procent.

Skiljer sig då svensk, norsk och dansk nationalkaraktär åt?, – vilket är argumentet som debattörerna gång på gång återkommer till.  Hycklar svenskar mer än sina nordiska grannar?

Visst finns det exempel på hyckleri i svensk politik där den stora vapenexporten från vårt fredsälskande land kanske tar priset. Å andra sidan är miljö- och klimathyllande Norge inte långt efter oss i den grenen med sina mångmiljardvinster av olja och naturgas.

Diskussionen kanske hamnar på fastare mark om vi istället ser till konkreta historiska skillnader mellan oss. Då kan vi konstatera att Sverige öppnade för allmän invandring tre, fyra decennier före både Danmark och Norge (och Finland) och alltså har varit ett invandrarland mycket längre än sina grannar.
Redan mot slutet av 1950-talet inleddes en arbetskraftsinvandring till Sverige på bred front. Det kunde faktiskt inte gå fort nog för svensk industri som var nere och rekryterade människor från det krigshärjade Europa.
I Sverige såg man redan från starten invandring som en ekonomisk vinst för landet. Den synen lever fortfarande kvar vilket återkommande opinionsundersökningar visar, där en klar majoritet av de svarande anser att invandring är positivt för samhället.

Till skillnad från Sverige har invandringen till Norge och Danmark (eller Finland) inte skett på ländernas eget initiativ. Båda länder har blivit uppsökta av människor som flyr eller letar arbete (östeuropéer som blivit EU-medborgare) och har genom ”utländska” regelverk (Geneve-konventionen och EU-fördraget) inte kunnat säga nej.
Invandring i större volym är också av ett senare datum –Danmark har betraktat sig som ett invandringsland först sedan 2006, i Norge har det skett ännu senare.

Redan här finns alltså klara skillnader som kan påverka hur debatten tar sug uttryck. I svensk debatt används oftare termen ”invandrare” vilket anger att personen har kommit fram och svensk debatt förs oftare utifrån förståelsen att denna grupp människor är en del av det svenska samhället.
I Danmark och Norge används ofta termen ”främling” eller ”utlänning” vilket ju inte ger samma association.

När det gäller den svenska självbilden (som god, öppen och tolerant) vilken norrmän och danskar förståeligt nog kan reta sig en hel del på, kan möjligen tidigare historia kasta ett ljus över hur den kommit till.
En pusselbit är troligen att Sverige aldrig har varit ockuperat av främmande makt.

Under andra världskriget klarade sig Sverige ensamt i Norden undan ockupation, i inledningen genom att samarbeta med och böja oss för nazisternas krav, mot slutet när den tyska krigslyckan vände, genom att stödja de allierade.
I norsk debatt har tolkningen lanserats att svenskar idag är ”eftergivna” mot invandrare därför att vi skäms över vårt uppträdande den gången. Detta är inte en förklaring som många svenskar känner igen eftersom vi ärligt talat inte växer upp med bilden av att vi var fega under kriget. Vi delges en mer förskönande syn på saken, den att vi neutralt stod utanför och detta lönade sig. Svenskar ifrågasätter sällan denna version.

I ett inlägg i en helt annan debatt (den om att återskapa en nordisk union) påminner den isländske professorn Eirikur Bergmann om att vår gemensamma nordiska historia inte är särskilt harmonisk. Sverige och Danmark har genom seklerna varit kolonisatörer av Norge och Finland. Danmark har i sin tur kämpat under århundraden både för att överleva och för att dominera, ständigt klämt mellan två betydligt större länder,Tyskland och Sverige.

Vår nordiska historia är inte på något vis bortglömd utan dyker t ex upp i förbifarten i ett norskt inlägg (av journalisten Aslak Nore på Verdens Gang) i ett svenskt-norskt gräl om… ja, om hur olika vi ser på invandrare:
”…den kan nok være lettere å føle for folk i den gamle randsonekolonien Norge enn i den forgangne imperiemakten Sverige.”[2]

Det ger oss alltså inget mindre än tre förklaringar att välja mellan: a) Svenskar är naiva och hycklare i invandringsfrågan, eller b) Svenskar är mindre rasistiska än norrmän och danskar eller c) den svenska historien har gjort oss mindre benägna att frukta utländskt inflytande.


[1] Argumentet var att Tajik nekat följa det danska exemplet att skapa en statlig definition av vad norsk kultur består av.  Den danska”kulturkanon” bestod av 108 konstnärliga verk som fått godkänt som helt danska och oumbärliga. Staten har sedan dragit in offentliggörandet av sin kulturkanon eftersom den blev dyr i copyright.

[2] I citatet ovan invände Nore mot att svensken Martin Asgaard gjort lättvindiga och felaktiga påståenden om norsk kultur.

ylva

Ylva Nilsson är omvärldsanalytiker och skribent med stort intresse för EU-frågor och dess påverkningar på svensk politik.

Att beskriva världen är att förminska den

Världen är alltför komplex för att vi skall kunna beskriva den på ett vettigt sätt. Alltså förminskar vi beskrivningen. Efterhand tappar vi fokus och inbillar oss att beskrivningen är världen. Då blir det lite problematiskt att gå vidare…

brillor

Paul Lutus, en intressant person som lagat TV-apparater, jobbat med rymdskytteln på NASA, seglat ensam runt jorden och överhuvudtaget levt ett egendomligt liv, har sagt:

In my opinion, the greatest single failure of American education is that students come away unable to distinguish between a symbol and the thing the symbol stands for.

vilket skulle kunna översättas med

Enligt min åsikt är det enskilt största misslyckandet i amerikansk utbildning det faktum att studenterna kommer ut helt utan förmåga att skilja på en symbol och den företeelse den symboliserar

Hade Paul Lutus levt i Sverige hade han förmodligen inte haft någon radikalt annorlunda åsikt. Just nu arbetar vi mycket med ett bolag som är på väg att erövra världen och därför funderar jag runt skillnaden mellan tankemodeller och de företeelser som tankemodellerna försöker symbolisera. Den dagsaktuella frågan om vem, och varför, vi firar nationaldagen – eller den lite äldre diskussionen om nidbilderna av profeten Muhammed är, på väldigt många plan, två bra illustrationer av vår oförmåga att hålla isär symbolen och det den symboliserar. Jag tänker då i första hand på mig – inte på nationalister eller muslimer. Om jag inte vaktar mig själv vill jag gärna föreställa mig att religion och politik är två olika företeelser i världen som jag kan betrakta och förstå. Jag tror det är en olycklig förväxling av verklighet och modell.

Ibland gör vi nämligen mycket märkliga perspektivbyten där vi tycks förvandla företeelse till tankemodell och vice versa. Till vardags kan man mycket väl säga ”ett kemiskt ämne”. En kemist vet att det är en lustig självklarhet, alla ämnen är kemiska! En fysikalisk företeelse är på samma sätt en självklarhet – alla företeelser är fysikaliska. Däremot kan kemimodellen ibland ha större förklaringsvärde än de fysikaliska modellerna och vice versa. Vi har i naturvetenskapen inga större problem att skilja företeelsen från modellen.

I andra sammanhang är det dock betydligt svårare. När sansade och kunniga människor på TV säger sådant som ”man bör inte blanda politik och religion” (ofta på en fråga från en journalist ”Är det vi ser nu politik eller religion”?) får jag en känsla av svindel. Politik och religion är två tankemodeller – inte två faktiska företeelser. Det finns förmodligen inte en enda handling som inte kan, och bör, betraktas utifrån både en politisk och en religiös modell. Nyss fylldes TV och tidningar med bilder från oroligheter i Husby. Man försökte förtvivlat reda ut om demonstrationerna var ekonomiska, sociala, religiösa, politiska eller kulturella manifestationer. Man kunde till och med höra sådant som ”det finns mycket politik i det här” eller ”Det här handlar om kulturella skillnader”. Resonemanget bygger på en lustig förväxling – eller åtminstone en otillräcklig distinktion.

Det finns inte några ekonomiska, religiösa eller politiska företeelser. Låt oss fortsätta att kalla det vi ser för en ”demonstration” (utan det nästan obligatoriska tillägget ”politisk”). Ekonomi, sociologi, religion, politik och kultur är namnen på de olika glasögon med vilka vi betraktar demonstrationen. De här glasögonen inte bara kan ersätta varandra – de måste ersätta varandra i tur och ordning om jag vill förstå, eller för den delen påverka, skeenden och företeelser.

Att människor far illa just nu är alldeles uppenbart – om de gör det p g a religion, socioekonomiska faktorer, maktpolitik eller bara ren otur – det sitter i betraktarens öga. Betraktaren, d v s jag, gör klokt i att inse det – och att inse att lösningen på de faktiska problemen säkert finns i faktiska åtgärder, inte i valet av glasögon.

Troed Troedson

Troed Troedson är framtidsanalytiker och särskilt engagerad i hur våra strukturer och system beter sig under stress. Sådan stress som uppstår när den värld de skapades för snabbt byts ut mot en annan.

Två synsätt

Mats Böllner tolkar temat

Mats Böllner
Mats Böllner

Illustration av Mats Böllner

Kreativa krafter lockas till staden

Stockholms län och Mälardalen har tätast med kreatörer i hela Europa. Ändå finns mycket att göra för att få till ett bättre samspel mellan de kreativa näringarna och övriga samhället, slår Mälardalsrådet fast i en ny rapport.

Untitled CC BY profex
Untitled CC BY profex

De kreativa näringarna i Stockholms län är störst i Europa. Men både utvecklingen i ekonomin och antalet anställda och har stannat av och nu vill Mälardalsrådet se en bättre koppling till bland annat besöksnäringen.

Arkitektur, dataspel, design, film och foto, konst, litteratur, media, mode, musik och scenkonst. Den kulturella och kreativa sektorn är bred och företagen som verkar inom den söker sig gärna till varandra.

I sin nya rapport ”Kreativa Krafter i Stockholm-Mälarregionen” visar Mälardalsrådet att företagens strävan efter närhet till både kolleger och uppdragsgivare har lett till att två tredjedelar av alla anställda inom den kulturella och kreativa sektorn i Sverige finns i regionen. Det innebär att runt 16 procent av alla företag i Stockholms län och Mälardalen återfinns inom den kulturella och kreativa sektorn.

– Potentialen för att skapa jobb, tillväxt och attraktionskraft är stor, konstaterar Heidi Trakowski, projektledare på Mälardalsrådet.

När organisationen European Cluster Observatory nyligen jämförde drygt 250 regioner i Europa hade Stockholms län högst andel anställda i den kulturella och kreativa sektorn av alla. Närmast i tur kom centrala London, Prag, den italienska regionen Lazio (Rom), samt Oslo.

Flera förklaringar

Mälardalsrådet listar flera förklaringar till att Stockholm och Sverige placerar sig så högt i rankingar över den kulturella och kreativa sektorn:

  • Hög nivå på den tekniska utvecklingen och långvarig stor tillgång till datorer och snabbt bredband.
  • Språkkunnig befolkning, som reser mycket och snabbt plockar upp nya trender och influenser från andra delar av världen,
  • Många högutbildade invånare och en hög levnadsstandard skapar ett intresse och ekonomiska förutsättningar för att investera i upplevelser.
  • En kulturpolitik som skapar en kulturell infrastruktur och möjliggör initiativ och projekt inom den kulturella och kreativa sektorn.

Men även om Stockholms län hamnar i topp i Europa och betingelserna är goda i Stockholm-Mälarregionen har antalet jobb inom sektorn under de senaste åren legat ganska konstant kring 90 000. Omsättningen för den kulturella och kreativa sektorn i regionen har också varit ganska konstant de senaste åren, runt 180 miljarder kronor.

För att siffrorna ska börja röra sig uppåt rekommenderar Mälardalsrådet bland annat att försöken att skapa så kallade klustermotorer intensifieras. Det handlar om att göra det lätt för den kulturella och kreativa sektorn att mötas. En klustermotor fungerar som en länk mellan näringslivet och utbildningar och forskning vid högskolor och universitet. Filmregion Stockholm-Mälardalen underlättar på det sättet för företagen inom filmområdet att hitta finansiering, utveckla nya tjänster och bygga vidare på sin kompetens.

Tillgång till riskkapital och banklån kan vara avgörande för om ett företag lyckas gå från idé till förverkligande, likaså möjligheten att hitta en bra lokal. Mälardalsrådet vill också ha mer fokus på beröringspunkterna mellan den kulturella och kreativa sektorn och besöksnäringen. Turister lockas ofta till en viss plats just på grund av det kulturella utbudet och spenderar sedan pengar även på boende, mat och shopping.

Inte bara Stockholm

Förhoppningarna på konstnärer och kreativa entreprenörer är höga även i andra delar av landet. I den strategi för kulturella och kreativa näringar som Region Skåne presenterade i början av året betonades sektorns betydelse för att Skåne ska nå visionen att bli Europas mest innovativa region 2020. I strategin betonas att näringslivets förmåga att ta fram produkter och tjänster med högt forsknings- och upplevelseinnehåll är avgörande för konkurrenskraften: ”De kulturella och kreativa näringarna utgör härvidlag en betydande resurs för värdeskapande, förädling och utveckling i näringsliv och industri som helhet.”

OECD framhöll i en rapport förra året att Skånes utmaningar bland annat är hög ungdomsarbetslöshet och svagt entreprenörskap. Enligt Tillväxtanalys återfinns 4,7 procent av de sysselsatta i Sverige inom de kulturella och kreativa näringarna (siffrorna gäller år 2010).

Myndigheten konstaterar också att Skåne hör till de områden i Sverige som har högst andel verksamma inom näringarna och att potentialen för tillväxt är stor.

Storstaden lockar

Mälardalsrådet har med ambitionen att vara en mötesplats för kommuner och landsting i Stockholm-Mälarregionen. En viktig uppgift är få till en bättre samverkan mellan politik, näringsliv och akademi och förra året inledde rådet ett arbete för att lyfta fram den kulturella och kreativa sektorns betydelse för regionen.

Rapporten ”Kreativa Krafter Stockholm-Mälarregionen” presenterades på Mälartinget i Uppsala för ett par veckor sedan. Då berördes också samspelet mellan stad och landsbygd. Många talanger och entreprenörer kommer från en mindre stad, men hittar en större stad att verka ifrån. För rena kreatörer är också landsbygd eller mindre städer platsen för själva skapandet, medan handeln eller uppdragen finns i den större staden.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) deltog i Mälartinget och berättade om kultur- och näringsdepartementens gemensamma satsning för att få fart på de kulturella och kreativa näringarna. Under mandatperioden har regeringen satsat 73 miljoner kronor på olika projekt, bland annat för att utveckla utbildningen i entreprenörskap på konstnärliga utbildningar och att ta fram branschstatistik inom musik- och modeområdet. Flera regioner har tagit fram strategier för hur sektorn kan utvecklas.

Del av näringspolitiken

– Som nästa steg har vi från och med i år lyft in programmet för kulturella och kreativa näringar som en integrerad del av näringspolitiken, sa Lena Adelsohn Liljeroth.

Hon har också gett flera ambassader, Svenska institutet och Business Sweden i uppdrag att lyfta fram kulturella och kreativa näringar i sitt arbete. Även Tillväxtverket ska nu stärka och utveckla företag och verksamheter kopplade till de kulturella och kreativa näringarna.

I slutet av maj bjöd regeringen också in till Attraktionskraftsdagen i Solna, ett evenemang där beslutsfattare från hela landet samlades för att finna ut hur Sverige ska bli världens bästa land att vistas, verka och växa i.

I den videoinspelning arrangören har distribuerat som en sammanfattning av konferensen får ett antal beslutsfattare frågan: Vad skapar attraktiva miljöer?

För den som jobbar med att utveckla dataspel kan det vara att finnas i en smältdegel av media, film, teater, konst och avantgarde, som behövs för att man ska veta att man är i framfronten inom sitt område

svarar Elisabeth Thand Ringqvist, vd för Företagarna.

Torbjörn Tenfält

Torbjörn Tenfält är frilansande journalist och har en utmärkt känsla för regionala nyheter. Torbjörn är även väl insatt i Finlands samhällsdebatt och regionalpolitik.

Är Stockholms stad ledande inom grön tillväxt eller inte?

Samtidigt som Stockholm Stad får utmärkelsen ”Ledande inom grön tillväxt” delar Handelskammaren inte ut sitt årliga pris

Trophies CC BySnap
Trophies CC BySnap

I en nyligen publicerad rapport skriven av Economics of Green Cities Programme vid London School of Economics i samarbete med Stockholms stad får vår kungliga huvudstad det inte så lite hedrande omnämnandet ”Ledande inom grön tillväxt”. Men samtidigt väljer Stockholms Handelskammare att inte dela ut sitt sedvanliga miljöpris i år som en tydlig markering mot vad man anser vara ”bristen på de åtgärder och initiativ som karakteriserar en vital storstad och gör den till en bättre plats att bo och verka i”, som man skriver i ett pressmeddelande. Två diametralt motsatta åsikter omkring frågeställningen om Stockholms stad är ledande inom grön tillväxt eller inte.

”Vem i hela världen kan man lita på?” Frågan från det svenska proggbandet Hoola Bandoola Bands dunderhit med samma namn från 1972 känns de facto väldigt levande och dagsaktuell när man tar del av de slutsatser som London School of Economics och Stockholms stad drar i sin ovan nämnda rapport och sedan läser i pressmeddelandet från Stockholms Handelskammare att man valt att inte dela ut sitt miljöpris Stockholms Handelskammares Stadsmiljöpris i år eftersom man inte anser sig ha hittat ”något projekt i Stockholm som varit värdigt att få det prestigefulla Stadsmiljöpriset” som Sven Unger, ordförande för Stadsmiljöprisets jury, säger i en kommentar till det inte så lite uppseendeväckande beslutet. Hur kan man komma fram till två så totalt olika slutsatser när det gäller frågan om Stockholm är en storstad som karakteriseras av grön tillväxt eller inte? Vän av ordning kliar sig fundersamt i huvudet.

Rapporten pekar på en rad olika faktorer som enligt författarna av rapporten visar att Stockholm är en stad som i årtionden har varit en föregångare när det handlar om grön ekonomi och tillväxt. Stockholm vidtog tidigt kraftfulla åtgärder för att bygga upp en grön ekonomi. Miljöpolitiken har alltid varit viktig för Sveriges huvudstad och investeringar som gjordes på ett tidigt stadium i infrastrukturen har varit avgörande för den fortsatta utvecklingen. Bygget av tunnelbanan på 1950-talet är ett exempel och utbyggnaden av fjärrvärme från sjuttiotalet och framåt är ett annat exempel som har bidragit till att skapa en hållbar grön tillväxt med låga koldioxidutsläpp som ett synbart resultat.

Men samtidigt kommer det alltså en inte så liten skopa ovett från Stockholms Handelskammare i form av en symbolisk men kraftfull markering i och med att man helt sonika väljer att inte dela ut sitt pris. Juryn för Stockholms Handelskammares Stadsmiljöpris belönar projekt som på bästa sätt bidragit till förskönande eller förbättring av Stockholms stadsmiljö. Stadsmiljöpriset har delats ut varje år sedan det instiftades 1986. Att man nu som en tyst men tydlig protest väljer att inte dela ut något Stadsmiljöpris i år är inget annat än en präktig sensation. Stockholms Handelskammares radikala beslut går stick i stäv med den åsikt som författarna till rapporten från London School of Economics och Stockholms stad.

Frågan man ställer sig är vem som har rätt och vem som har fel i sin analys av läget på det gröna och hållfasta planet när det gäller miljöpolitiken i vår huvudstad. det går att hävda att det är två skilda företeelser och har att de inte har någon koppling; koldioxidhalt är inte samma sak som försköning av staden. Men till syvende och sist handlar det om hur bra en plats är att leva på och då borde vi rimligtvis räkna in det som berör medborgarnas levnadsvillkor och det handlar både om miljö och stadsmiljö.

Göran Jacobson

Göran Jacobson är frilansande journalist, skribent och bloggare med stort intresse för politik och samhällsfrågor, såväl på det nationella som det internationella planet. Han är bosatt i Norrköping men rör sig i sitt skrivande arbete över alla tänkbara gränser. Göran har även ett genuint intresse för hårdrock och de olika subkulturer som har sitt ursprung i den volymstarka musikgenren.

Lämna en kommentar