Svensk tandvård har varit mycket framgångsrik, men står nu inför ett viktigt och svårt vägval.

a tooth CC BY Partha S. Sahana
a tooth CC BY Partha S. Sahana

Den har tidigare organiserats utifrån ett folkligt vårdbehov och därmed menas tandproblem av karaktären tandhälsa.

Man börjar med kariessituationen och fortsätter sedan med tandlossningsproblematiken i vår population. Stora samhälleliga insatser och stora enskilda insatser i vårdkollektivet har gjorts under årens lopp. Nu verkar det som om vi nått till vägs ände med detta synsätt då ytterligare ekonomiska satsningar inte verkar förbättra tandhälsan, utan ibland får motsatt effekt.

I sin avhandling från 1994 ”I väntan på tandvård – hur tandrötan blev politik” beskriver Tandläkare Christer Lindblom tandvårdens tidiga utveckling med betoning på karies. I början av 80-talet fick man med bl.a. svensk forskning också möjlighet att behandla de flesta patienter som led av tandlossning och det kom att totalt dominera styrningen av svensk tandvård fram till nu.

En nyligen publicerad avhandling av Leif Leisnert visar att vi nu snarare överbehandlar än underhandlar denna sjukdom. Han pekar också på att samarbetet mellan tandläkare och tandhygienister fungerar dåligt. (Tilläggas kan att det idag finns lika många tandhygienister som tandläkare i Region Skåne.)

Svensk tandvård riskerar att definitivt halka in på fel spår framöver!

Under de senaste 20 åren har den kliniska tandvården fått ett uppsving i och med att vi fick möjlighet att behandla tandlöshet med titanimplantat och nya metoder för att bemöta ett behov av estetik.

En fråga som också alltmer aktualiseras är hur skall vi finansiera tandvården nu och i framtiden?

Här är en ledare från Dagens industri som också sätter fingret på problematiken, nämligen det s.k. finansieringsgapet.

 

Därför är det så svårt att effektivisera vården.

Ett ekonomiskt styrmedel måste alltså sätta press på de dåliga att bli bättre samtidigt som de bra måste få utbyte av att bli bättre

Sjukvården står inför stora utmaningar. Det så kallade finansieringsgapet är ett erkänt problem. Det handlar om att den medicinska utvecklingen ökar efterfrågan på kostnadskrävande behandlingsmetoder.

Detta fenomen, tillsammans med en åldrande befolkning, har satt igång en diskussion om vilka alternativa finansieringskällor som skulle kunna vara aktuella. Allt för att säkra att merparten av sjukvården skall vara offentligt finansierad även i framtiden.

Insikt finns om vårdens framtidsproblem. Ett av svaren är effektiviseringar, även om få tror att det kan lösa hela finansieringsgapet. Viljan finns att göra vården både effektivare och tillgängligare, men det är svårt att hitta verktygen.

Det bekräftas i en rapport från den statliga Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO. Den handlar om resultatstyrning i sjukvården och den bild som framträder är att olika styrmedel kan slå fel.

Om ett resultatmått införs beträffande patienternas hälsa efter behandling, så uppmuntrar det visserligen till innovationer – men det tar inte hänsyn till vilken patientmix som finns.

Om ett processmått införs, exempelvis att man skall följa vissa utprovade vårdprogram, så hjälper det de dåliga vårdcentralerna, men är ingen sporre för de som redan är bra.

Ett ekonomiskt styrmedel måste alltså sätta press på de dåliga att bli bättre samtidigt som de bra måste få utbyte av att bli ännu bättre. Samtidigt får styrmedlen inte bli något som märks främst i patientjournalerna utan att den höjda kvaliteten också når patienterna.

Gäller i högsta grad tandvården också! Tyvärr går det inte att hänga med i den snabba utvecklingen varken i den lilla kliniken (enmanskliniken), stora kliniker som styrs av ett föråldrat synsätt eller tandvården i stort som det ser ut idag.

Vi måste tänka i nya banor!

Det är nog tid att tandvårdens alla aktörer tar del i denna gemensamma problematik, för vi är ju alla intressenter i vården (förr eller senare) och yttre intressenter med allehanda synpunkter finns det ju gott om!

Här är några synpunkter som kanske kan användas i sammanhanget och lyftas upp i debatten.

* Utbildning, flit, ansvar och företagsamhet måste löna sig inte motarbetas. Ett livslångt lärande.

* Forskning och utveckling mycket viktigt, men var tog den beprövade erfarenheten vägen?

* Mer forskning bör läggas på kliniknivå också inom privat vård.

* Specialisten viktig men generalisten bortglömd. Specialist med ett djupt perspektiv för principernas skull kan offra sitt liv. Generalist är en slugare sälle som låter principerna dö i sitt ställe. (”Den läraktige saten” och är författad av Guido Satir alias Professor Guy Heyden.)

* Ökad kunskap i organisationslära samt en ökad helhetssyn önskvärd

* Ledarskapsutbildning synnerligen angelägen utifrån vårdperspektivet. Människosyn viktig i sammanhanget

* Ökad insikt om och därmed framtida tillämpning av verksamhetsflöden och processtänkande viktigt

* Vårdplaneringen måste ske ur ett ”marknadsperspektiv” med patienternas vårdbehov i centrum. Goda möjligheter idag med det epidemiologiska underlag som delvis finns tillgängligt

* Förmåga till kommunikation samt kommunikationsvägar måste förbättras mellan enskilda aktörer, företag, institutioner, organisationer och politiker inom vårdsektorn

* Gamla cementerade gränser måste brytas upp – samverkan mot gemensamma mål – nya nätverk måste skapas – nya vårdorganisationer.

* Sist men inte minst! Patienten måste ses som en individ, inte som en tand eller munhåla.

Tandvården måste sättas in i ett större medicinskt sammanhang

Det finns onekligen många kunskapsluckor att fylla, även i den kliniska tandvården.

SBU ( Statens Beredning För Medicinsk Utvärdering) har hittills identifierat  350 vetenskapliga kunskapsluckor från Nationella riktlinjerna för vuxentandvård och digitaliseringen förändrar ju allt – definitivt! Digitalisering erbjuder onekligen stora möjligheter att förändra ett föråldrat synsätt och öppna upp vägarna för de flesta att göra tandvården bättre och mer patientinriktad!

Vi måste se möjligheterna och inte bara problemen!

 

2 kommentarer till Hinder för en innovativ utveckling av tandvården

  1. Det känns som om hela vårdsektorn har gått i stå. Alltmer pengar ska pumpas in i allt dyrare behandlingar och utrustningar för att ta hand om en allt sjukare befolkning. Men ingen stannar upp och går uppströms för att åtgärda problem innan de blir stora. Varför denna inskränkthet och oförmåga att begripa orsak och verkan?

    Svara

    1. Många särintresse som ömsom styr och ömsom stjälper! Politiken ( det övergripande ansvaret) har inte insikt och därmed inte förmåga att styra vården i rätt riktning idag tyvärr!

      Svara

Lämna en kommentar