Klyftor mellan människor har alltid varit ett angeläget ämne för politiken. Men lyckas vi verkligen med att överbrygga alla sorters gap bättre i dag än tidigare? Och går vi verkligen tillväga på rätt sätt?

Under lång tid har det politiskt definierade gapet framför andra handlat om materiell välfärd. Detta har varit lätt att greppa för vanliga medborgare eftersom gapet var synligt och påtagligt genom sådant som månatlig inkomst, val av boende och inte minst i val av jobb.

En annan typ av klyfta som är av yngre datum handlar om utestängning till följd av våra uppriggade system. Den svenska invandrarpolitiken är ett sådant exempel. Frågan är av många skäl ytterst känslig. Samtidigt är det ingen hemlighet att båda politiska block verkar ha uppenbara svårigheter att föra en politik som vinner svenskarnas oreserverade förtroende. En egen gissning är att denna klyfta delvis bottnar i djupare konflikter av institutionell karaktär, där syftet från allas håll är att skydda oss som redan finns inom systemet. Bekymret är bara att de till synes vattentäta trygghetssystemen har visat sig lika effektivt stänga ute de grupper som ännu inte fått tillträde till systemet. Vår ungdomsarbetslöshet bottnar delvis i samma problematik.

Men detta räcker inte. Det finns nämligen en tredje form av klyfta som också växer lavinartat. Den är framförallt geografisk och märks mellan olika stadsdelar i större städer, mellan växande städer och landsbygden och mellan storstadsregionerna och glesbygden. Vandringen in till städerna är inget nytt men det som nu sker världen över är att strömmen in mot städerna i ett globalt perspektiv sker i en allt snabbare takt och verkar vara omöjlig att stoppa. Alla dessa olika former av klyftor, de individuella, de institutionella och de territoriella, har mer eller mindre lyckosamt under välfärdsstaten hanterats på samma sätt av politiken. Receptet har i korthet gått ut på att slussa resurser från de sammanhang där det funnits ett överskott till de sammanhang där det råder brist. Det är inget konstigt i detta, men tvivlets sprickor har på senare tid blivit synliga i den politiska fasaden även för oss vanliga människor. Några exempel: På det individuella planet hävdar socialdemokrater inte längre med samma övertygelse att skattesänkningar enbart är av ondo. Möjligen bottnar detta i samma skäl som att de nya Moderaterna inte anser sig ha råd att se förbi de lägst avlönade inom offentlig sektor.

På det institutionella planet så har de båda politiska blocken numera upptäckt priset av att allt för länge bortse från en fråga (läs invandrarpolitiken) som uppenbarligen berör våra medborgare så pass att det påverkar hur vi röstar. Sverige är inget undantag utan tendensen syns i samtliga nordiska länder och i hela Europa. Slutligen märker vi inom politiken av den territoriella klyftans betydelse. Hela den europeiska sammanhållningspolitiken är egentligen ett uttryck för hur medlemsländerna gemensamt vill hantera denna utmaning, och ifrågasättandet av dessa fonder kan ses som ett uttryck för en kritik mot denna fördelningspolitik i dag fungerar. Så kanske räcker det inte längre med att skydda de utsatta och aktivt omfördela mellan de väletablerade och de som riskerar bli bortdefinierade. De riktigt vassa kritikerna menar till och med att de verkligt behövande inte får tillgång till de resurser som dessa system omfördlar. Därför en berättelse som sannolikt många av er känner igen i någon tappning handlar om mannen som valde att lära sin son att fiska i stället för att dagligen dra upp sin egen och sonen fisk själv. Lärdomen är att sonen har mer nytta av att själv kunna fiska än att förbli beroende av sin fars fiskelycka.

Översatt till våra tre sorters klyftor så är det tyvärr slående hur mycket av den praktiska politiken som trots allt rullar på i uppkörda hjulspår trots en löftesrik politisk retorik. Vår sittande regering (och tidigare regeringar för delen också), har under sina perioder fortsatt att fokusera på fördelning. Förhållande få initativ tas med samma beslutsamhet om att parallellt bidra till att individer, institutioner och territoriella gemenskaper blir bättre rustade att själva klara av sin egen utveckling i samspel med andra.

Så hur skulle en alternativ väg kunna se ut? Vågar vi gå utanför den berömda boxen så finns det en oväntad öppning. En utmaning ligger i att se vad de som inte räknas har att ge i form av egna resurser, idéer och engagemang. Satsningar på entreprenörskap bland unga och upptäckten av samhällsentreprenörer bland vanliga människor ser jag som uttryck för ett sådant synsätt. För att möta behoven räcker det inte länge med akuta eller bara förbyggande insatser. Vi måste medvetet vattna och gödsla de frön som ingen ännu har sett men som vi vet finns där under ytan.   En lika viktig utmaning är att upptäcka att varje politikområde har en individuell, en sektoriell och en territoriell dimension. Johan Janssons genomgång av kulturella näringar är förträfflig i detta avseende. Argumenten för och emot det nya statliga verket Kulturanalys är också belysande. Vi vet alla inom oss att kultur kan handla om orkestrar men är lika relevant om vi talar om den anda som råder på en arbetsplats eller hur historiska händelser skapat band eller vallgravar mellan territoriella gemenskaper. Men hur använder politiken denna potential? Oftast undermåligt eller inte alls, skulle jag vilja påstå. Och sällan som en resurs för att stödja en hållbar utveckling värd namnet. På vissa håll i landet satsar man på ”cultural planning” för att synliggöra platsbundna värden. På andra håll startar man upp företag där utlandsföddas kompetens och nätverk utgör själva affärsidén. Båda är goda exempel på ett nytänkande som överlag behöver ges större politisk uppmärksamhet. För att klara morgondagens utmaningar räcker inte den strikt uppdelade sektorspolitik långt. Sannolikt måste politikerna börja söka lösningar där de olika politikområden har beröringspunkter och där utforma en samlad politik där de olika delarna aktivt understödjer varandra.

Min slutsats blir därför att klyftor i denna tid, oavsett vad de står för eller beror på, aldrig kan överbryggas utan risktagande från någon part. Det sätt som vi vanligtvis definierar kontroll och kvalitet tar effektivt död på den nödvändiga anpassning som kan skilja en flipp från en flopp i kampen för att överbrygga olika klyftor. Skälet är enkelt: när kontroll och kvalitet definieras ovanifrån så fixerar man också problemet, i det här fallet klyftan. Men det som kännetecknar klyftorna i dag är att de rör sig, förändras till sin karaktär och tar sig olika uttryck beroende på sammanhang. Se bara på ”IT-klyftan” som kanske är den senaste i raden av nya mellanmänskliga gap.   Här finns alltså ingen mirakellösning. Möjligen kan vi tala om vad som kännetecknar en hållbar spång. Rimligen bygger den på tillit, delaktighet och ömsesidigt ansvarstagande mellan alla parter där även staten är en del. Kanske är det först då som något kan ske eftersom gapet liksom spången i sig kommit att bli en allas angelägenhet. Det nödvändiga lärande ligger plötsligt inom räckhåll.

Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar