Gränsöverskridande samverkan vinner terräng på många håll i samhället. Ingen sektor eller samhällsnivå är undantagen. Men ett tätare samarbete kräver att parterna tänker nytt kring invanda roller. För vad utgör kärnan om den inte längre är identisk med verksamheten som den var i går? Och vilken styrform över samhällsnivåerna stärker denna samverkan mest effektivt?  

I det här numret finns likheter mellan den danska artikeln om Trekantsområdet i Danmark och den om Osloregionens nuvarande tillstånd och utveckling. I Trekantsområdet finns en lång historia av tätt samarbete mellan grannkommuner. Som en av de högst prioriterade frågorna finns näringslivsklustren som alla kommuner valt att sluta upp kring.
 
I Osloregionen har man länge stångats med regionfrågan, där Akershus vill ett samgående och Oslo kommun / fylkeskommun vägrar. Men nu har politiken i båda lägren slutit upp bakom en gemensam regional innovationsplan (RIP). Strävan efter att stärka näringslivsklustren som fått den politiska osämjan att hamna i bakgrunden. På sikt ser Knut Halvorsen från Oslo Teknopol att detta samarbete kan växa sig långt bortom både Oslo och Akershus gränser, och vem hade räknat med det från början?
 
En annan fråga som tas upp på flera håll är behovet av större tydlighet kring vilka ansvarsområden som tillhör respektive samhällsnivå. Poul Müllers debattinlägg under Utblicken är ett exempel. Han visar på hur EU:s nya parlament och kommission måste se upp för nationella särintressen. Men EU-kommissionen gör också övertramp i den stund man lägger förslag som bakbinder hälso- och sjukvården, som han anser främst är en nationell men också regional angelägenhet.
 
Müllers krav på tydlighet måste ses som ett uppenbart krav om medlemsländerna ska få till en effektiv flernivåstyrning. Men tydlighet räcker inte. Alla berörda måste också ha ett mandat. Och det är inte självklart. I en av notiserna i detta nummer under rubriken ”Bristande nordisk samverkan kring EU-lagstiftning skapar nya gränshinder” så beklagar sig Mittengruppen i Nordiska rådet över att de tvingas bereda ärenden som har direkt anknytning till EU:s lagstiftning, men att de saknar just detta mandat. Deras reflektion är att denna brist på mandat faktiskt har en direkt koppling till de ”nya” gränshinder som faktiskt uppstår mellan de nordiska länderna. Då slår

 det mig att ingen kedja är starkare än sin svagaste länk, och om länken då till och med fattas.

 
Kopplar man ihop de här två exemplen så kan man se att det är de funktionella regionerna, där samverkan växer i omfattning och hela tiden fördjupas, som behovet av en fungerande flernivåstyrning snabbast växer fram. Men även här kan jag ana två parallella trender:
 
Den ena trenden handlar om att en ökad centralisering av makten över styrinstrumenten ger de bästa förutsättningarna för en fungerande flernivåstyrning. Ett exempel är notisen från Danmark ” Mindre makt till lokala politiker och mer till tjänstemännen” där slutsatserna från AKF:s forskning antyder att reformen i Danmark har centraliserat makten till Folketinget och tjänstemännen. I den finska artikeln ”Nya nätverk ska öka finska kommunernas långsiktiga omställningsförmåga” så antyder Kari Prättälä en önskan från finska staten att mer i detalj både kontrollera produktivitetsutvecklingen och styrförmågan ute i kommunerna. Och vad är det om inte en klar maktförskjutning?
 
Den andra trenden handlar om att styrformerna väljs utifrån sammanhang och uppdrag och får därmed mera prägeln av nätverk och tät dialog. Den utvecklingen tycker jag mig se i den danska artikeln men också i den nordiska artikeln ”Mer tillit om olikheterna bäst ska tas tillvara!” där man genom projektet TRUST hela tiden arbetar med samtliga nätverk ute i de två regionerna och där kommunernas engagemang utgör en av grundbultarna.   
 
Så vad kan man säga om detta? Från nationellt håll vill man ju behålla någon form av kontroll och på lokal / regional nivå vill man involvera och skapa tillit. Men på vilka premisser ska en flernivåstyrning bygga? Mitt tips är att den här frågan kommer bli nog så het framöver eftersom sättet att styra sätter ramarna för det lokala och regionala utvecklingsarbetet på sikt.
 
Chefredaktör Per Holmström
Lämna en kommentar