En vanligt återkommande kritik i medierna är att den regionala nivåns många aktörer sällan lyckas åstadkomma något bestående avtryck i sina sammanhang. Oavsett sanningshalt så nuddar kritiken vid en avgörande fråga nämligen vad kan dessa aktörer egentligen uträtta och vad borde vi rimligen förvänta oss ska hända när de agerar?  

Det behövs ingen forskarexamen för att inse vilken komplex vardag som de mest tongivande regionala aktörerna lever i. Merparten av de mer framåtsyftande uppdragen som både länsstyrelser, regionala samordningsorgan, landsting och regionförbund sitter inne med, saknar färdiga mallar eller annan guidning som kan ge vägledning om hur den fortsatta resan ska arrangeras. Till sin karaktär är dessa uppdrag att likna vid pilotsatsningar som är egeninitierade eller har en adressat från ovan (läs näringsdepartementet). Hit hör också luddigt uttryckta mål och ambitioner om exempelvis hållbarhet, fler företag, social integration eller något annat. Är satsningen riktigt vass finns också några rader i slutet om hur det hela ska följas upp utöver den sedvanliga ekonomiska redovisningen.   I en sådan här miljö blir varje ansvarig tjänstemän / politiker nästan tvungna att ständigt uppfinna hjulet på nytt. För de program, planer och strategier som finns pekar egentligen aldrig ut något annat än vilka områden och något kort om vad de förväntas leda till. Vad det nya ska bestå i, hur hela problematiken ska angripas eller följas upp på ett sätt som skapar ett lärande vet sällan någon på förhand något om. Det enda som kan tyckas återstår är att själv pröva sig fram.   Men här finns en hake i sammanhanget nämligen de krav som följer från finansiärerna – de so gör det möjligt att förverkliga alla uppställda mål och drömmar. I Sverige liksom i övriga nordiska länder så finns här de europeiska fonderna som naturliga finansieringskällor till pilotprojekt av alla de slag. Dörren kan med andra ord uppfattas som helt öppen för all form av kreativa initiativ och lokala / regionala satsningar. Bekymret i sammanhanget är att varje idé, varje initiativ eller uppslag måste kapslas in och hanteras inom de ekonomiskt byråkratiska staketen som satts upp kring var och en av dessa fonder. Här ska först sägas att det finns en klart positiv poäng i detta genom den kontroll som sker över hur våra skattemedel används. Samtidigt blir det ofrånkomligt att själva den byråkratiska projektformen har en kraftig tendens att likrikta och kraftfullt styra både färdiga projekt, påbörjade ansökningar och ytterst sett även idéflöden om vad som behöver göras och ska prioriteras. Detta är nu ingen tråkig förbisedd bieffekt utan följden av en mycket medveten strategi som går ut på att just effektivisera hanteringen utan att tappa kontrollen över de ofantliga summor stöd som varje år betalas ut via dessa fonder.   Och det är just denna projekt- och struktur fonds finansierade likriktning som jag själv uppfattar som en av de stora bovarna bakom den kritik som jag inledningsvis nämnde och som också fått fotfäste. Vad kan man annat vänta sig ska hända om merparten av det tillgängliga finansiella kapitalet tidigt binds upp för att var och en ska kunna hämta hem sin kvot av EU-finansieringen? Här är det lätt att det blir mycket aktiviteter. De långsiktiga effekterna är ändå så svåra att fånga upp.   Men det finns också sådana initiativ som ger ett verkligt avstamp med tydlig inverkan lokalt eller regionalt och där effekterna kan blir synliga lång tidigare. Ett exempel är satsningar på arbetsmarkanden där en hemmastadd projektägare  

med lokalt kunnande, en känsla för deltagarna, kunskapen om sammanhanget och en tjock kontaktbok kan visa sig slå de stora aktörernas lågprisalternativ med hästlängder. Samtidigt är det just det lokala kunnandet och nätverken som blir mest utsatta i ett system där centralstyrning och ekonomiskt effektivisering tillhör ledstjärnorna.   Så ska det inte bara bli återupprepade aktiviteter för länsstyrelser och regionförbund eller andra projektägare runt om i landet så tror jag att det lokalt knuta och unika kunnandet på nytt måste värderas upp och ges ett högre värde. Då kommer långt fler satsningar sätta betydligt större avtryck på den lokala och regionala utvecklingen än vad som sker i dag. Det är jag fullt övertygad om.   Chefredaktör Per Holmström Gränsbrytning

Lämna en kommentar