Den svenska regeringen sköt i veckan till 800 miljoner kronor till investeringar i infrastrukturen. Få bedömare tror att detta räcker. Omställningen kostar och behoven växer explosionsartat på många andra håll. Vilka "historier" ska styra de politiska besluten och ytterst pengaflödena?  

Anders Ahlgren, regionpolitiker från Dalarna, berättade på ett webbsänt seminarium från näringsdepartementet häromveckan att det numera blivit lönsamt att pumpa ur allt vatten ur en av länets största nedlagda gruvor för att på nytt börja bryta malm. Intäkterna skulle sannolikt också göra en nationellt finansierad restaurering av järnvägsförbindelserna till närmaste hamn lönsam. För några år sedan skulle samma idé ha varit befängd, men med ändrade råvarupriser blir detta ett fullt rationellt och lukrativt alternativ. Historien om de snabba kasten på en global marknad blir plötsligt inspel i en långsiktig planeringsprocess där investeringar av mångmiljardbelopp fördelas ut i våra regioner.   Ifrån en annan del av landet kan vi höra historien om hur de framväxande e-tjänsterna som varje kommun förväntas investera i inte är möjliga att förverkliga i de minsta kommunerna. Investeringskostnaderna är helt enkelt för höga för en kommun som Gällivare. Där kommer invånarna och medborgarna i stället att bjudas på en mycket tunn soppa av de fåtal tjänster som kommunen tycker sig ha råd med. Annat är det i de större städerna där investeringskostnaderna kan slås ut på många fler. Det ligger nära till hands att börja tänka i termer av ett kommunalt A- och B-lag.   Historier som dessa två visar att landet i likhet med våra regioner men också våra större städer håller på att slitas itu mellan de som får och de som inte får, de som har och de som inte har. Hur ska behoven bedömas om pengarna ska fördelas ”rättvist” i en tid då en liten befolkningsklick i glesbygden enligt lag ska ha samma rättigheter som befolkningen i en storstad med konstant växtverk. Behoven är på båda håll omättliga, samtidigt som främlingskapet mellan dessa världar hela tiden riskerar att öka när klyftorna växer. För med den globala turbulensen växer hela tiden behovet av omställning.   Enligt den skotska projektledaren Gerry Hassan är tudelningen en ofrånkomlig följd av den tekniska och ekonomiska utvecklingen som målas upp i ”den officiella framtidsbilden” – en bild som politiken, media, forskare och näringslivet sluter upp bakom. Inför denna bild är det lätt att resignera och ha en känsla av att loppet redan är kört. Men den officiella framtidsbilden erbjuder intressant nog inte heller några visioner som människor kan känna igen sig i eller sluta upp kring. Även om dessa bilder är tekniskt fulländade så saknar de ett mänskligt avtryck. De historier som däremot ger människor kraft, engagemang och vilja till förändring är enligt Hassan av ett helt annat slag. Men dessa berättelser är inte medialt eller politisk anpassade. De officiella historierna och de mellanmänskliga berättelserna existerar därför i skilda världar och möts aldrig. Men när gapet mellan dem växer och blir allt för stort uppstår oro och tillit mellan folk och samhällets etablerade institutioner urholkas. Vill de som styr staden låta staden präglas av de värden och idéer som stadens befolkning sluter upp bakom?   En ofrånkomlig utmaning som ställs på sin spets mellan den officiella framtidsbilden och de berättelser som Gerry Hassan med flera fått ta del av i projektet Glasgow 2020 är om det finns en ny historia där olikheterna ryms. Där tudelningen av samhället, våra städer och regioner inte uppfattas som en naturlag som vi alla oundvikligen måste acceptera? Men inte heller en historia där all utveckling innebär en global likriktning där lokala särarter raderas ut till förmån för universell standard. Den historien väntar fortfarande på att berättas. Möjligen finns ett första utkast i Glasgow.   Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar