Den regionala nivån med sina länsstyrelser och regionförbund saknar i dag motstycke vad gäller ansvar för strategier, planer och program. Men likväl lyser arbetsmarknads- och delvis kompetensförsörjningsfrågorna ofta med sin frånvaro i regionernas övergripande dokument, RUP:en.  

Var och en som tagit sig tid att läsa igenom de så kallade regionala utvecklingsplanerna eller strategierna för de svenska länen slås av hur lite de berör situationen på arbetsmarknaden. Den arbetande befolkningen utgör ju en regions absolut största tillgång – inte bara som skattebetalare utan också som företagare/entreprenörer och upprätthållare av civilsamhället. På samma sätt ägnas de arbetslösa eller de som är sysselsatta men i behov av fort- och vidareutbildning sällan mer än några rader i dessa dokument, om de överhuvud taget nämns. Nu ska givetvis de planer och strategier av äldre datum inte falla under samma hårda granskning men faktum kvarstår: överlag verkar detta inte vara en fråga av hög prioritet.   Det är egentligen ganska uppseendeväckande eftersom Sverige, i likhet med många andra länder, helt nyligen fått  smaka på följderna av den ekonomiska krisen. Varje län fick då sin eller sina varselsamordnare för att hålla samman insatserna riktade till arbetsmarknaderna ute i länen. Och även om man på vissa platser klarade sig ganska lindrigt undan så kämpar man på andra håll fortfarande med sviterna från denna period. Situationen kan delvis bero på att arbetsmarknaden och den del av utbildningsområdet som tillhör det livslånga lärandet inte tillhört en portfölj som länsstyrelserna eller regionförbunden haft något större inflytande över. De statliga verk som haft huvudansvaret, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och nu även den förhållandevis nya Yrkeshögskolemyndigheten, har knappast varit involverade i dessa planer.   Ett möjligt undantag är det påbörjade arbetet kring de regionala kompetensplattformarna som börjat komma igång med lite olika hastighet runt om i landet. Men även här skiljer det sig mellan länen. Vanligtvis är ansatsen specifik och något helhetsgrepp tas aldrig riktigt. Undantagen finns som exempelvis Västernorrland och Örebro, där man i sina regionala strategier gör riktiga försök att närma sig frågan.   Men är då detta ett bekymmer? Ja, för så länge arbetsmarknads- och kompetensfrågorna skiljs från den regionala tillväxtpolitikens strategier så döljs det uppenbara, nämligen att en tung ryggsäck på välfärdsområdet inte bara utgör en besvärande kostnadspost. Det är även ett kvitto på att man i en region inte lyckats investera rätt i de människor som valt att bo och leva på just denna plats och som därigenom utgör regionens största tillgång.   Själv anser jag att det är hög tid att väva in dessa dimensioner i de regionala utvecklingsstrategier som just nu formas på många håll i landet. Som jag ser saken är det inte heller fel att göra samma sak i de regionala innovationsstrategier som också ska mejslas fram parallellt. Att detta inte hänt tidigare ser jag som en mental relik från ett passerat århundrade, då staten ensam och helst centralt skulle ha full kontroll över både utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Nu har visserligen vår sittande regering gett signaler om att det inte blir tal om några ytterligare ansvarsområden (läs framförallt arbetsmarknadspolitik) till de nya regionkommunerna. Men är det ändå inte hög tid att dessa två sista utposter för den strikt reglerade sektorspolitiken också ges utrymme för en regional prägel? Detta var ju en av framgångsfaktorerna bakom varselsamordnaruppdraget. Glöm inte bort det!   Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar