Tillhör du dem som tänker dig att om vi bara blir bättre på att planera vårt samhälle så når vi de mål vi satt upp? Har du i så fall någon gång tänkt på vilket inflytande all form av uppföljning och redovisning har? Frågan är om de driver utvecklingen åt samma håll?  

Jag har under några år haft möjligheten att få en djupare inblick i det nationella arbetet kring den svenska landsbygdsutvecklingen. Det så kallade Landsbygdsnätverket har fått till uppgift att stötta alla de parter som ska genomföra landsbygdsprogrammet, och då har man satsat på att under den innevarande programperioden 2007 – 2013, försöka lära sig mer om vad som fungerar och inte fungerar i praktiken.
 
En fråga som ständigt återkommer under dessa lärande samtal är att många projektägare tycker att det är krångligt att ansöka om medel till ett projekt och att de ryggar tillbaka inför de krav på redovisning som varje beviljad peng medför.
Anledningen enligt många av landsbygdsnätverkets många medlemmar är att det system som riggats för att förverkliga den politiska vilja bakom EU:s program lätt hamnar i frontalkrock med den verklighet som de mottagande bönder och tänkbara projektägare lever i.
 
Anledningen till krockarna är att systemets utformning bygger på principen om att göra de anställda tjänstemännens redovisningsarbete så enkel som möjligt. Ytterst handlar det om att det system som vi väljer hemma i Sverige ska göra det så lätt som möjligt för EU-kommissionens byråkrater att få överblick över hur pengarna fördelats och använts.
 
För många är detta kanske ingen nyhet, men det slående är att det sällan förekommer någon debatt kring den styrande effekt som all uppföljning, granskning och utvärdering kan ha i relation till de intentioner som finns uttryckta i de antagna styrdokumenten. Det här gäller inte minst inom projekt som får EU-finansiering.
 
Nu finns visserligen sedan en tid tillbaka satsningar på så kallad följeforskning. Här kan projekten få hjälp att utveckla verksamheten med hjälp av en extern forskare som följer arbetet. Men min poäng är att detta inte ändrar de grundläggande villkoren, nämligen att det är granskningen ovanifrån som till sist sätter spelreglerna. Och då blir frågan vad dessa redovisningsrutiner egentligen gynnar i slutänden – ett mer eller mindre kreativt klimat?
Man skulle kunna tänka sig att krånglet hämmar lusten att söka, men det skulle också kunna vara så att det ökar kreativiteten för att komma runt de byråkratiska trösklarna. Vilket av alternativen som är mest sannolikt vill jag låta vara osagt. Däremot har jag många gånger hört att aktörer som skulle kunna ha sökt stöd väljer att låta bli och gör det de ser som nödvändigt i alla fall.
 
Flera artiklar i det här numret visar på hur den regionala nivån på olika sätt pressas till att hantera allt fler utvecklingsfrågor utan att för den skulle själva förfoga över alla medel. I dag är frågorna kring det som kallas flernivåstyrning högaktuell eftersom det nya Lissabonfördraget klart och tydligt deklarerar den lokala och regionala nivåns rätt till inflytande över både ny policy och kommande program.
 Det jag här försökt att visa på är att den regionala nivån faktiskt sitter inne med två styrande instrument där samhällsplaneringen bara utgör det ena. Det andra instrumentet handlar om hur vi väljer att följa upp, granska och lära oss av det vi gör. Och det yttersta kvittot på om vi är på rätt väg är om båda dessa styrinstrument står i samklang med varandra.
 
När det kommer till att bedöma effekterna av EU:s regionalpolitik och jordbrukspolitik så kanske det vore på sin plats att oftare lyssna till hur den lokala och regionala nivån vill få sina initiativ bedömda och granskade. Det är ju inte bara själva planerings och beslutsprocesserna som ska länkas samman i en fungerande effektiv flernivåstyrning. Samma sak borde väl också gälla sätten att granska och föjla upp. Och här undrar jag om det inte finns andra mer kreativa sätt att redovisa förbrukade medel som gått till innovativa satsningar än de system som den traditionella EU byråkrati satt som standard, och som även EU:s byråkrater skulle tjäna på?
Ta det som en utmaning i en tid då försvunna och bortsvindlade regionala stödmedel kommit att bli en av de hetaste utmaningarna inför nästkommande programperiod.   
 
Chefredaktör
Per Holmström
Lämna en kommentar