Bristande reformvilja och svagt nationellt politiskt ledarskap påstås vara några av skälen till den nu galopperande eurokrisen. Den regionala nivåns ledarskap verkar samtidigt inte vara i så mycket bättre skick att klara av sina utmaningar? Finns en nyckel som passar in i båda dessa sammanhang?  

Under några dagar i oktober hölls det årliga forumet Open Days i Bryssel. Denna mötesplats samlar tusentals människor, främst beslutsfattare från den lokala och regionala nivån. Framförallt kommer de dit för att lyssna till det senaste från EU-kommissionen och vilka intressanta utvecklingstrender som pågår runt om i olika regioner i Europa.

Ett av de teman som återkommande poppade upp i debatten var de europeiska och nationella räddningsinsatserna riktade mot euron. Hur dessa utformas påverkar sammanhållningspolitikens framtid. En av de ivrigaste försvararna av den regionala nivåns integritet var i det sammanhanget Regionkommitténs ordförande Mercedes Bresso som slog fast att EU:s påtänkta straff till länder som inte sköter sig inte får slå mot den regionala nivån och dess förutsättningar att nå utveckling. En av hennes poänger var att det inte går att spara sig ur krisen eftersom det är den framtida tillväxten ute i regionerna som ska utgöra garanten för att de gigantiska nationella lånebeloppen ska kunna betalas tillbaka i framtiden. Här hade hon uppenbarligen en poäng. Vad hon, i likhet med många andra, däremot konsekvent undvek att debattera var om regionernas förmåga att reformera sina egna strukturer, vilket borde ha varit en lika angelägen fråga.

 

För när det kommer till de mer djupgående och på sikt avgörande strukturella förändringarna som påverkar regionernas utvecklingsförmåga så verkar det vara en sådan komplex materia att ingen riktigt har kollen på vad som behöver göras. Än mindre vilka incitament som måste till.

Möjligen kan ”vän av ordning” vilja påpeka att det visst inte är så illa. I dag vet vi långt mer om vad som genererar tillväxt ute i regionerna än för bara 10 år sedan. Och det är ju tillväxtpolitiken som regionernas hemmaplan!?

Dett är möjligen sant men också, som jag ser saken, en del av haken bakom det faktum att så lite sker i praktiken. Det stora svarta kunskapsmässiga hålet handlar om hur vi idag saknar en sammanhållen förståelse av hur den nationella sektorspolitiken, med områden som infrastruktur, utbildning, hälso- och sjukvård och arbetsmarknadens funktionssätt, de facto fungerar i samklang eller i disharmoni med den lokala och regionala nivåns försök att nå tillväxt. Skälet till denna kunskapslucka bottnar i att dessa frågor inte förväntas ha något dynamiskt underliggande samröre med denna tillväxtpolitik annat än indirekt via mer eller mindre nödja medborgare. Och detta anser jag bottnar i ett feltänk.

 

Och här är också själva poängen i min analys: eurokrisen, som är både nationell och Europeisk har direkta kopplingar till den lokala / regionala nivåns förmåga att generera tillväxt. Skärningspunkten handlar om hur den långsiktigt hållbara välfärden ska omformas för att både möta medborgarnas behov och tillväxtens utmaningar lokalt och regionalt med den nationella nivån som garant och stödjande part?  

Men stopp där! Det här känner vi ju igen. Skrev man inte från Ansvarskommittén något liknande? Jo, det är sant, även om de aldrig vävde in en eurokris i sin analys. Däremot berördes de långsiktiga ekonomiska förutsättningarna för livskraftiga regioner.

 

Så vad saknas? Enkelt uttryckt så finns inte det lärande som krävs mellan den lokala/regionala och den nationella nivån där fokus täcker in både tillväxtpolitiska, välfärdspolitiska och platsbundna utmaningar. Det saknas ett ständigt pågående utvecklingssamtal mellan samhällsnivåerna där framtida utmaningar för respektive nivå utgör agendan.

Och var står vi idag? I Sverige och Norge har regeringarna krampaktigt valt att hålla sig fast på sin åskådarplats istället för att kliva ned på spelplanen. I Danmark och Finland så har regeringarna visserligen klivit ned på planen men har så här långt enligt min uppfattning delvist förpassat den lokala och regionala nivån till åskådarläktaren för att där lyssna till redan färdigtänkta planer.

Från min horisont så innehåller alltså den flernivåstyrning som EU-kommissionen målar upp inför 2014 både eurokrisens kärna och den framtida välfärds- och tillväxtpolitikens stora potential. Vad våra regeringar tänker om detta återstår att se. En del av svaret kan måhända bli synligt i den stund EU-kommissionen vill underteckna avtal med varje nation kring den kommande sammanhållningspolitiken. Förblir den lokala/regionala nivån osynlig i det sammanhanget är det inget gott tecken inför framtiden. Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar