I går uppvaktades EU-kommissionens generaldirektör Dirk Ahner av de 14 nordligaste regionerna i Norden. Med det nya Lissabonfördraget i bakfickan ville de alla tala om vad de anser mest väsentligt att tänka på när sammanhållningspolitiken efter 2013 ska ta form. Att ta ärendet via Stockholm, Helsingfors eller Oslo var det däremot inte tal om.  

Det som hände i går visar att regionerna har gillar läget och handlar därefter. Insikten om att Bryssel styr i de här frågorna finns på många håll. Men långt ifrån alla har gått till lika konkret tillväga som nätverket NSPA.  
Nätverket NSPA tog tydligt ståndpunkt för att de vill ha kvar den del av EU:s nuvarande regionalpolitik som innebär att policy-och strukturfondsmedel täcker in alla medlemsstater. En uppfattning som man delar med majoriteten av Europas övriga regioner. Någon åternationalisering av EU:s regionalpolitik vill man alltså inte se.
 
En välvillig tolkning av det som nu sker skulle kunna vara att regionerna upplever sig få ett större gehör för sina behov i Bryssel än i hemländerna, trots det geografiska avståndet till Belgien. En andra slutsats skulle kunna vara att regionerna ser att det är läge att lobba mot kommissionen för att påverka formuleringarna i texterna innan diskussionen inom kommissionen och debatten inom parlamentet och medlemsstaterna tar vid. Det handlar alltså om timing. Sedan är det till sist ett faktum att NSPA under sitt besök dessutom kunde hänvisa till en artikel – nr 174 – i det nya Lissabonfördraget som direkt knöt an till dessa regioners specifika situation och deras intressen då man presenterade sina önskemål. Få regioner har vad jag vet lyckats med motsvarande konststycke.
 
Det intressanta i sammanhanget är att både Magnus Lindh ifrån Karlstads Universitet (under Kunskaparen) och Sarah Stephan ifrån Ålands fredsinstitut (under nya publikationer) på olika sätt tar upp regionernas nya beteenden och växande inflytande inom EU. Det som framförallt Lindh sedan frågar efter är vad denna utveckling får för konsekvenser i vår förståelse av övriga traditionella institutioner så som exempelvis demokratin och de politiska partierna. Bland annat frågar han sig om vi behöver nya tolkningsramar? Att hans fråga är

angelägen, men den verkar ännu inte mogen för debatt ute i verksamheterna. Ett exempel är den Demokratidag som Sveriges Kommuner och Landsting höll den 21 januari i år. Lusläser man deras program så ser jag inga öppningar för den här typen av frågeställningar.

 
I det här numret så kan vi också läsa om Ulf Källströms funderingar kring kommunerna. Intressant är att hans reflektioner kring förflyttningen av makt mellan kommun och stat har sin direkta motsvarighet i den maktförskjutning som skett mellan staten och EU.
Utan några anspråk på att värdera utvecklingen så konstaterar han att den kommunala valsedeln devalverats kraftigt under bara de senaste tio åren och att rikspolitiken allt mer kommit att präglas av ”kommunala” frågeställningar som skola, vård och omsorg. En relevant fråga att fördjupa sig i är om detta bidrar till att bromsa upp eller driva på kommunernas engagemang regionalt (med möjliga kommunsammanslagningar som följd) när merparten av kommunernas kärnverksamheter styrs i detalj via de statliga verken och myndigheterna.
 
Jag kan till sist inte låta bli att kommentera den e-förvaltningsreform som just nu pågår inom staten samt den e-hälsoreformering som pågår parallellt inom hälso- och sjukvården. Enligt Johan Hedlin vid företaget Internetbay samt Agneta Granström, miljöpartist och landstingsråd vid Norrbottens läns landsting, så verkar den IT-tekniken påverka samhällsutvecklingen på tre olika plan: (1) IT öppnar för att själva verksamheten kan bedrivas på nya sätt, (2) själva organiseringen kan utformas utifrån nya villkor, (3) den nya tekniken ger på ett helt nytt sätt den enskilde individen en ökad frihet att röra sig geografiskt eller mellan olika sammanhang oavsett i vilken roll, medborgare, kund eller patient, vi agerar.
Magnus Enzell, handläggare vid Finansdepartementet, visar att även staten är inne på samma spår. Nu ska man reformeras inifrån utifrån ett

 

”koncernperspektiv” (notera marknadstermen!) och omvandlas till en fullfjädrad e-förvaltning.

Det intressantaste är att den här utvecklingen sannolikt ligger helt i linje med de förändringar som kommer att krävas för att få till den effektiva flernivåstyrning som EU-kommissionen nu vill driva på.
 
Som avslutande reflektion vill jag bara uppmärksamma er läsare på två kommentarer som fälls av två intervjupersoner i det här numret och som jag tror kommer få stor betydelse framöver. Olof Junesjö, biträdande projektledare för programmet e-tjänster i Sundbybergs stad menar att risken för att vissa kommuner hamnar i en IT-skugga är uppenbar. Likaså risken för att kommunerna hamnar i ett A respektive B-lag när det gäller en utvecklad e-förvaltning. En vattendelare mellan de som har råd och de som inte har det. Vad betyder det här för regionernas förmåga att utveckla hela territorier?
 
Den andra kommentaren fälls av Johan Heldin som menar att IT revolutionen tvingar oss till att vända på alla stenar och kanske även omdefiniera vad exempelvis en vårdcentral eller sjukhus egentligen är. Styrkan i hans frågeställning är att den sätter oss på spåret till något större, för sannolikt måste vi göra samma mentala resa även när det gäller andra institutioner som ”staten”, ”kommunerna” och kanske även vad ett ”företag” är. Detta om något måste vara en utmaning för regioner som vill vara i framkant.
 
Chefredaktör
Per Holmström
Lämna en kommentar