Det var länge sedan de långsiktiga samhällsinvesteringarna hörde hemma på en enda samhällsnivå. De politiska beslutssystemen är däremot i alla nordiska länder i allt för hög grad fortfarande mentalt fastlåsta vid sina samhällsnivåer. När ett växande antal samhällsfrågor blir relevanta för flera nivåer samtidigt blir det svårt för politikerna att snabbt svinga sig uppåt och nedåt i flernivåstyrningens allt vidare hisschakt.  

Utmaningen är grunden inte enkel: Hur ska det politiska systemet och hela den offentliga förvaltningen hitta rätt och veta hur man ska agera när de egna frågorna spiller över på alla andra samhällsnivåer samtidigt? Ett exempel: utbildningsfrågorna (gymnasie- och vuxenutbildningen) är inte längre är en ren inomkommunal angelägenhet utan hela län och kanske även grannlänen kan numera beröras. Infrastrukturfrågorna är ett annat exempel som söker sig både nedåt och uppåt i systemet genom att den svenska regeringen öppnat upp för kommunal medfinansiering samtidigt som allt fler kommunikationsstråk pockar på europeisk samordning. Men var lägger politiken sin kraft? Överallt? Knappast, snarare där man har support från sin väljarkår! Situationen är densamma överallt i de nordiska länderna.   Om nu det politiska systemet har kört fast har då samhället slutat att förändras? Knappast, snarare tvärt om! Men det som händer sker allt mer utifrån andra drivkrafter än de politiskt tagna initiativen.  EU-kommissionens ordförande Barroso satte i ett tal under veckan som gick fingret på det nya nämligen att den så kallade ”marknaden” tvingar fram och skyndar på gemensamma ageranden över samhällsnivåerna.  Detta gäller inte minst integrationstakten mellan länderna inom eurozonen. Men samma realitet ligger bakom framväxten av varje funktionell region oavsett detta gäller en arbetsmarknad eller en bostadsmarknad eller något annat som styrs utifrån marknadens logik.   Till saken hör nu att marknadens mekanismer alltid drivit på en koncentration av resurser och kapital till redan starka fästen inom både näringslivet, till forskningscentra och större städer / väletablerade regioner. Fördelningen av överskottet har däremot varit politikens viktigaste bidrag. Men när marknaden satt agendan så räcker det inte längre med ett inomkommunalt förvaltningsperspektiv utan den nya fördelningspolitiken måste ske med ett tillväxtperspektiv i fokus som dessutom sträcker sig över samhällsnivåerna och över sektorsgränserna. Och detta är inget politiskt system i något nordiskt land i dag utformat för att klara av. Det är också detta som är den politiska flernivåstyrningens mest akuta utmaning. Därför är de växande obalanserna mellan söder och norr, mellan stad och land, mellan stora och små kommuner i både Sverige, Norge och Finland, i det närmaste omöjliga att få bukt med så länge politiker enbart tillsätts för att agera förvaltare.   För att återknyta till det pågående regionreformsarbetet i Sverige, som för stunden tycks ha gått i stå, så ser jag det som högst troligt att den här obalansen kommer bestå och med all säkerhet växa. Anledningen är att jag i nuläget ser det som högst osannolikt att man i någon del av landet kommer förmå sig till att formulera en ansökan om regionkommunsbildning i någon del av landet före 2012.   Det scenario som jag ser öppnar för en renässans för ett färre antal nya länsstyrelser vilka återtar en del av det regionala utvecklingsansvar som så här långt på de flesta håll legat på kommunala samverkansorgan. Den andra delen av det regionala utvecklingsansvaret återförs till landstingen med hänvisning till att här sitter åtminstone direktvalda politiker. Detta är redan på gång i exempelvis Örebro och kravet har även förts fram i Värmland. Den nödutgång som åtminstone Jönköping med flera trots allt hoppas på nämligen fler ”Hallandslösningar”, lär regeringen sätta sannolikt stopp för. Som ett brev på posten så riskerar därför nu regionreformen i Sverige att falla platt på samma sätt som skedde för några år sedan i Norge. Av den blev inget!    

Det som kommer ske med statliga länsstyrelser vid rodret är att den statliga kontrollen och styrningen på nytt hamnar i förarsätet. Länsstyrelserna är i sin tur helt i händerna på regeringen som så här långt aktivt drivit en centraliseringspolitik, helt i linje med marknadens egen logik. Den lokala / regionala politiska motvikten som ser till hela territoriet väl och ve, skulle här lätt tappas bort. Ännu allvarligare är att den reformering som behövs av det politiska systemet för att klara flernivåstyrningen samtidigt helt uteblir. Det är förövrigt samma tema som nu verkar gå igen i den danska regeringens utspel om att lägga ned regionerna.   I detta scenario så kommer vare sig kommun- eller landstingspolitiker i någon landsända kunna räkna med den status och tyngd som man har i Skåne och Västra Götaland. Därmed är den politiska skevheten permanentad med skilda maktstrukturer i södra respektive norra landsänden. Detta kommer inte gå spårlöst förbi utan sannolikt påverka den nationella politikens tillväxtpolitikens framtida utformning till fördel för landets södra delar. Något vi kan räkna med syns redan i vinter då de svenska regionerna förväntas bidra med sina synpunkter på EU:s sammanhållningspolitik.   Men än är inte sista ordet sagt och deadlinen är ännu inte passerad. Så politiker i alla landsändar – kliv fram och sök de lösningar som inte bara gynnar er landsända utan ser till hela den regionala helheten! Det tjänar hela Sverige på.   Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar