Förr krävdes ett giltigt pass för att fara mellan olika länder i Europa. I dag flyttas bommarna till stadsgränsen och inträdesbiljetten till alltings centrum betalas kontantlöst, för miljöns- och den nya infrastrukturens skull.  

Den nya trängselskatten för Göteborgs innerstad blev nyss uppmärksammad på grund av regeringens beslut att införa en sådan skatt. Om detta är ett bra eller dåligt sätt att hantera trängsel vill jag låta var osagt. Däremot så tycker jag skatten i sig är värd att reflektera över.
 
Klarar vi styra?
Det första är att rätten att ta ut denna avgift ytterst sett fattas av regeringen, även om drabbar de som trafikerar tullarna runt en specifik kommuns innerstad. Man kan fråga sig vems intressen man tillmötesgår? Diskussionerna i Göteborg och Malmö visar på det kluriga i frågan. I Göteborg kom man till beslut för att politiken inom kommunen, Göteborgsregionen och Västra Götalandsregionen var överens om att det ökade intäkterna. I Malmö är man inte säker på om trängselskatten ska tolkas som en miljö-, trängsel eller intäktsfråga. Man vet inte heller om intäkterna först och främst ska komma kommunen tillgodo, eller vara en resurs för en större region. Jag har svårt att se att man kan komma någon vart utan att först solklart definiera vad saken gäller, och vilka som ska involveras. Problematiken är ett praktexempel på svårigheterna kring det fenomen som kallas flernivåstyrning. Att snabbt övervinna trögheterna utan att tappa förankringen lär bli den avgörande utmaningen i alla liknande frågor.
 
Vem ska stå för investeringarna?
Den andra principiella frågan är om trängselskatten bara blir ett styrmedel för staten, eller om det också blir en inkomstkälla för kommunerna som staten kan använda som grund till att låta kommunerna ta större ansvar för regionala och nationella infrastrukturinvesteringar. Enligt näringsminister Maud Olofsson är det inte otänkbart. Men vad händer då med det nationella skatteutjämningssystemet? Ska investeringsbehoven bakas in även här? Själv har jag svårt att tro det. Och vad händer då med de minsta kommunernas bärkraft?
Vem påverkar?
Den tredje reflektionen som jag vill ta upp handlar om tillgängligheten. Ett övergripande och ofta återkommande mål handlar om att riva gränser och ta bort hinder av olika slag. Retoriken är densamma, nämligen att man vill öka tillgängligheten och rörligheten, framförallt för att få bättre fungerande marknader.
 
Samtidigt är det tyst om att denna världsvida tillgänglighet har sitt pris. Passet har nämligen ersätts av plånboken, kompetensen och upparbetade kontaktytor. Detta gäller inte enbart för enskilda individer utan även för kommuner och regioner.
De nya avgifterna för att åka in i en större stads inre kärna är en bra bild på det som pågått under en längre tid. Ett exempel är regionernas och även kommunernas närvaro i Bryssel. Ingen kommun hindras i dag att etablera ett eget kontor i EU-huvudstaden, men vilka har råd och vilka har kapaciteten att driva egen, aktiv lobbyism? I dag vet vi att Göteborg och Malmö har sina egna kontor på plats, men de har också tillräckliga muskler. Med andra ord så kostar det på att påverka sin egen framtid. Eller handlar det om en investering av helt annat slag?     
 
Regionrådet Kent Johansson (c) i Västra Götalandsregionen påpekade vid en intervju förra året i Gränsbrytning att man i hans region hanterar både inkomstsidan (tillväxtfrågorna) och kostnadssidan (välfärdsfrågorna).
För egen del så är jag övertygad om att tiden nu har kommit då kommunerna måste börja tänka på samma sätt.
 
Chefredaktör
Per Holmström
Lämna en kommentar