På världsutställningen i Shanghai 2010 var flera svenska län företrädda. De ville ta chansen att synas på den globala catwalken. Nu skärskådas de svenska regionföreträdarna på hemmaplan - av sina grannar!  

Hur attraktiva är vi egentligen? I våra egna ögon och i andras? På bortaplan kan vi lättare framställa oss själva såsom vi vill. Men på hemmaplan, i den svenska stugvärmen, där varje granne känner oss, är det inte lika enkelt att hålla skenet uppe.   De svenska landstingen söker just nu partners för långvariga förhållande (den nuvarande länsindelningen är ju över 400 år). Men det handlar inte om pardans utan om ringdans där alla som krokar arm bör gilla samma takt.   Den som förra veckan gav den mest pricksäkra lägesbeskrivningen var Nyheter i Affärsvärlden, en bilaga till Norrköpings Tidningar och Östgöta Correspondenten. I en artikel beskrevs fenomenet på följande sätt: ”Mellan landstingen pågår ett intensivt uppvaktande, med politiska delegationer som reser kors och tvärs. Målet för allas "raggning" är att få till den bästa storfamiljen. Risken med att inte agera snabbt, är att ett annat landsting snor drömpartnern framför ögonen på en.”   I den här snurren är det inte helt enkelt att agera rätt. För ingen sitter inne med facit. Det som möjligen står klart är att det som gick hem i Shanghai i form av svensk ingenjörskonst och välregisserade framträdanden knappast väger lika tungt i dessa samtal. Här är det helt andra frågor som gäller, och likväl handlar det i båda fallen om att skapa långsiktig trovärdighet.     Trots att den intensiva sökprocessen mellan länen bara pågått på allvar i några månader så finns det några reflektioner som jag vill dela. När samtalen förts mellan politiker ifrån olika län så är det inget ovanligt eller uppseendeväckande att var och en talar för sitt läns räkning. Det är så att säga naturligt. Det blir också uppenbart vilka krav som var och en har med sig in i förhandlingarna. Å andra sidan: om ingen part kan eller vill se till samtliga läns gemensamma intresse och ge en tydlig signal om att själv vara beredd att avstå från fördelar, så uppstår ingen samlande kraft. Samma kraft som till sist kan visa sig bli avgörande för att en ny regionkommunsindelning överhuvudtaget ska bli möjlig.   Den före detta statliga utredaren Jan-Åke Björklund, som även arbetat för den så kallade Norrstyrelsen, delade för en tid sedan med sig av erfarenheterna från detta arbete. Han påminde då om att den ordning som saker och ting görs kan vara nog så viktig. De fyra norrlandslänen var så gott som klara men samarbetet stöp när gränsfrågan inte gick att lösas. I Västra Götaland slog man först fast de fysiska gränserna och började sedan förhandla om innehållet. Det första samarbetet sprack, det sistnämnda består. Utan yttre gränser så är risken stor för ”politiskt läckage” när trycket i förhandlingsprocessen mellan länen ökar.   Den tredje och sista nyckeln tror jag ligger i insikten om att ingen är förmer. Förväxla nu inte detta med den ökända svenska jantelagen. I stället handlar det om att oavsett hur stort och starkt ett enskilt län är så finns det saker som små grannlän emellanåt klarar bättre. Ensam är inte heller tillräckligt stark i en global värld. Det internationella perspektivet får inte glömmas.     Trovärdighet i det långa loppet är varken enkelt eller lättköpt. Dessutom byggs den ju upp från två håll. Men finns det egentligen något alternativ för våra län? Har vi råd att bevaka revir? Sverige är ju som bekant ett litet land i världen.   Till sist några rader av Mette Abrahamsen, team manager på  Danish Technological Institute som i boken ”The enabling city” som slår huvudet på spiken då hon skriver: “Change is not driven by systems, but rather by people who find themselves trusted. Systems only help people innovate. The rest is just hard work.”   Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar