Ska staten fördela skattemedel och utöva kontroll eller stötta och sätta igång lokala och regionala utvecklingsprocesser? Vilken är egentligen statens roll? Frågan ställs på sin spets när utredaren Mats Sjöstrand ser över den statliga regionala strukturen.  

Spänningsfältet mellan statens förvaltnings- respektive utvecklingsuppdrag är högaktuellt i Sverige. De två uppdragen har haft svårt att samsas under samma tak. Det har inte minst visat sig genom länsstyrelsernas erfarenheter, som känt av brytningarna ända in i sina egna korridorer. Men det mest slående är ändå att samma problematik verkar gå igen de i de flesta offentliga organ, oavsett samhällsnivå; en kommun, en statlig institution, vårt eget regeringskansli eller hela EU-apparaten.   Samtidigt är frågan om förvaltning kontra utveckling av ett ganska sent datum. En snabb historisk återblick visar att den statliga politiken under hela efterkrigstiden satt förvaltningsuppdraget främst. En god samhällsutveckling med fler jobb, ökad tillväxt och förbättrad välfärd har setts som ett kvitto på att det offentliga stiftat lagar och fördelat skattemedlen på rätt sätt. Större offentliga satsningar, som i hög grad bidragit till framgångarna hos i dag väletablerade internationellt kända företag med rötter i Sverige, som Ericsson och ABB, har inte utgjort något undantag. De har snarare setts som en positiv följdeffekt av strategiskt nödvändiga samhällsinvesteringar.   Nej, det är först de senaste 10 – 15 åren som bilden av det offentligas uppdrag skakats om i grunden. Två skäl till att utvecklingsuppdraget har fått större uppmärksamhet är inträdet i EU samt en växande insikt om globaliseringen. Regeringarna i samtliga nordiska länder har, med skiftande framgång, försökt reformera både den lokala och regionala nivån just på grund av detta; förutsättningarna för att kunna bära ett utvecklingsuppdrag är inte identiska med förvaltningsuppdraget. Där en ny regional nivå etablerats har utvecklingsmandatet också fått en tydligare politisk arena att ta spjärn emot. Här är situationen väldigt olik i de nordiska länderna: till ytterligheterna hör Danmark, där vi idag hittar en helt ny regional struktur. I andra änden Norge, där både kommun- och fylkesstrukturen består. Sverige, mitt uppe i sin process, och Finland, som snart är klar med kommunsammanslagningarna, står mittemellan. Men att enbart lämpa över utvecklingsuppdraget på folkvalda lokala och regionala organ är knappast en lösning för statens egen del. Staten är och kommer sannolikt förbli en viktig medspelare både lokalt och regionalt. Så hur ska de två uppdragen samsas under den statliga regionala hatten.   Utan att sitta inne med någon lösning så tycker jag mig se några intressanta tecken i tiden, som kanske ger oss en fingervisning åt vilket håll vi är på väg: Min första reflektion är att regeringen har uppmanat länens aktörer – regionförbund, länsstyrelser och även landsting – att bilda plattformar för olika syften. Det handlar om mötesplatser för att hantera sektorsövergripande frågor, som kompetens, kultur men även infrastruktur och regional översiktsplanering. På arenorna hanterar staten utvecklingsuppdragen gemensamt med andra regionala aktörer och kontroll och tillsyn sker från det egna huset. Fungerar det? Det är kanske för tidigt att säga. Tiden får utvisa. Ett ytterligare tecken är det nationella forum, som numera har några år på nacken och som näringsdepartementet står värd för. Här står utvecklingsfrågorna i fokus och här finns en tydlig länk mellan den regionala och nationella nivån. Forumet har också god renommé ute i landet.   Den utmaning som staten nu ställs inför är att visa att dessa  

arenor och fora är betydelsefulla. Det går inte att bara vissa verk och myndigheter sluter upp när det passar dem själva – det bygger inget förtroende. Sannolikt är fler berörda än de som direkt känner sig kallade när de regionala utvecklingsuppdragen ska drivas framåt. Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Skatteverket är bara några exempel på statliga institutioner som lär bli nyckelaktörer i en europeisk sammanhållningspolitik, där inkludering och jobbskapande står högst på agendan. Och då ska vi notera att ingen av dem i dag har ett regionalt utvecklingsuppdrag.   Möjligen kan en regionreform även skapa de nödvändiga förutsättningarna för en mer långvarig stabilitet, där staten inte måste tala med 21 utan färre regioner och statliga länsaktörer. Men även här finns det mer att göra. Ett forum där enbart Näringsdepartementet står som värd kan i långa loppet knappast hantera en regional utvecklingspolitik som är departementsöverskridande. Det inger heller ingen trovärdighet i det långa loppet. Kopplingarna måste bli fler mellan övriga departement och den lokala / regionala nivån som inte bara berör traditionell förvaltning utan även utvecklingsaspekter av politiska sakfrågor. Men detta är en bra början.   Med dessa rader kan jag bara önska Mats Sjöstrand lycka till med sitt uppdrag och ser nu med nyfikenhet och förväntan på vad han ska hitta på. De lösningar som han föreslår ska ju förhoppningsvis visa sig hålla en tid framöver – om än inte 400 år. Det rekordet lär bli svårslaget.   Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar