I dagarna väntar fyra av landets yngsta universitet på ett klartecken att få finansiering för ett gemensamt innovationskontor. Kravet är en tydlig regional förankring samtidigt som universiteten finns på helt olika håll i landet. Samarbetet måste därför främst bli virtuellt. Ser vi här ett första exempel på en ny form av regional samverkan som har framtiden för sig?    

Region 1.0
Under många år har regionaliseringen i Sverige, liksom i de övriga nordiska länderna för den delen, handlat om de administrativa strukturerna. Den resan känner de allra flesta av oss till som en lång och utdragen process där egentligen bara danskarna lyckades komma tillskott på den här sidan av 2000 talet. Finländarna är i slutet av sin resa och har slagit samman en lång rad av kommuner, men de är ännu inte helt säkra på om de kan nå alla uppställda effektivitets mål. I Norge hamnade frågan i träda efter att den norska regeringen gjort ett riktigt magplask. Vi svenskar kände samma vindar blåsa ungefär samtidigt som norrmännen och trodde under kort tid att frågan skulle läggas i träda. Men helt plötsligt fick statens utredare Mats Sjöstrand, med uppdrag att se över den statliga regionala förvaltningen, ett tilläggsuppdrag att se över regionindelningen och nu är frågan på nytt på bana och högst aktuell igen.
 
Region 2.0
Parallellt med detta politiska spel så har en annan, eller mer korrekt: ett antal regionala processer hamnat i förgrunden. Det handlar om hur man ute i länen ska hantera var och en av de många olika funktionella regioner som kommit att växa i betydelse. Här finns de lokala arbetsmarknaderna, bostadsmarknaderna och den gymnasiala och eftergymnasiala kompetensförsörjningen för att bara ta några exempel. Gemensamt för dessa ”funktioner” är att de alla brett ut sig geografiskt bortom gängse kommun- och länsgränser och kan därför inte längre på ett framgångsrikt sätt hanteras inom de gamla administrativa reviren.
Strategin har på de flesta håll varit att påbörjat ett samarbete över dessa gränsposteringar för att klara exempelvis räddningstjänsten eller samla hela regionen bakom ett regionalt tillväxtprogram. Men trots denna ständigt växande samordningsiver så har i de flest fall varje fråga i slutändan hanterats separat.
Region 3.0
Det är också i det här landskapet som vi i olika län börjar ana hur samarbetet mellan alla dessa funktionella arenor hittar nya former och emellanåt även en helt egen agenda. Sakta men säkert söker man sig samman. Ibland via olika lösare nätverk och ibland via mer formaliserade mötesplattformar.
Behovet av att samordna utvecklingen på tvären blev väldigt tydligt i samma stund som finanskriser knackade på dörren och situationen så att säga ”blev akut”. Om vi bortser ifrån vad de så kallade varselsamordnarna lyckades åstadkomma

via otraditionella grepp så är det fortfarande en öppen fråga hur mycket av bestående systemförändringar som finns kvar eller som initierats till följd av en ny medvetenhet ute i länen?

Några tydliga exempel på ett nytt sätt att arbeta finns trots allt: De regionala kompetensplattformarna, landstingens nya uppdrag att arbeta med kulturkofferten och slutligen den nya infrastrukturplaneringsprocessens som nu också tydligt märks i det nybildade Trafikverkets organisering, har det gemensamt att de alla är mer öppna processer som premierar ett gränsöverskridande arbetssätt i alla riktningar.
 
Region 4.0
Men i samma stund som samarbetet öppnas upp på detta nya sektorsövergripande sätt så kan regionerna också hitta och odla nya intressegemenskaper som inte alls bygger på att man geografiskt ligger sida vid sida. Det öppnas helt enkelt för nya okonventionella samarbeten via nya virtuella mötesplatser. Umeå kommun eller Värmland kan ju i vissa avseenden ha långt mer gemensamt med Örebro (mellanstor universitetsstad) respektive Kronoberg (näringar som bygger på skogskluster) än sina geografiskt närliggande grannar. Här gäller den gamla devisen att ”lika barn leka bäst” och tydliga exempel på den här typen av samarbete är det nybildade svenska Reglab, med sin danska förebild, liksom det åttonde innovationskontoret. Båda är praktexempel på en form av ”virtuell regional samverkan” som jag tror kommer att växa snabbt i omfattning framöver. Det visar inte minst den politik som nya EU 2020 står för och de signaler som redan nu finns om behovet av tajtar band mellan exempelvis EU:s forsknings-, jordbruks- och regionalpolitik.

 

Ny regional tolkningsram?
Det initiativ i Sverige som jag i dagsläget tycker bäst svarar upp mot hela denna komplexa process är det arbete som just nu pågår ute i landet för att bereda marken för en nationell innovationsstrategi. Kanske några av er läsare känner igen just det här temat och har tyckt att just innovationsfrågorna under våren fått ta en allt för stor plats i bevakningen, men det har från redaktionens sida funnits en medveten avsikt med detta. Det mesta talar nämligen för att de innovationssystem som sakta tar form ute i regionerna kan ge oss en försmak av och en djupare inblick i de nya villkor som det globala förändringstrycket för med sig, och som jag tror att alla regioner snart kommer att ställas inför.
De regionala innovationssystemen kan nämligen ses som regionernas vassaste vapen för att matcha de globala utmaningarna. Ytterst handlar detta om att vässa regionernas samlade kapacitet att kunna hantera en kontinuerlig samhällsomvandling på alla fronter. Det gäller inte minst utmaningarna inom välfärds- och tillväxtsområdet liksom stad – land frågan, där insikten sakta växer fram att båda dessa skenbara motpoler måste gå hand i hand.
 
 
De utmaningar som jag tydligast ser är att varje regionalt utvecklingssteg, från 1.0 till 4.0, har sin unika problembild, sitt ledarskap, sin typ av styr- och uppföljningslogik och sina specifika förutsättningar att involvera berörda parter. Och det här behöver politiker och tjänstemän förstå. Kan man inte se vilken spelplan man är på och vilka spelregler som gäller så väntar nämligen dikeskörning. Samma sak

gäller då man i ett län vill ta ett steg vidare och kliva in i nya former av regional samverkan. Då gäller det att kunna sin hemläxa och veta vilka förutsättningar som gäller på den nya nivån.

I Sverige så har vi också förmånen att alla dessa olika utvecklingssteg är högst aktuella samtidigt. Det för å andra sidan inte saken enklare eftersom frågorna liksom lösningarna går in i varandra. Det här är helt klart en jätteutmaning för vilken politiker eller tjänsteman som helst. Men om det är till någon tröst så kan jag säga att följa, begripa och förklara detta är en lika stor utmaning för oss vanliga journalister – det kan jag intyga!
 
Önskar er alla en riktigt skön sommar.
 
Chefsredaktör
Per Holmström
Lämna en kommentar