Det nya året har börjat med två kolliderande trender. Behoven av att investera inför framtiden är större än någonsin. Samtidigt sitter EU:s euroländer i en skuldsituation som knappast går att lösa i en handvändning. Om lösningen förhandlas fram i Bryssel så kan den lokala och regionala nivån få betala priset.  

Vårens kommande förhandlingar om den långsiktiga budgeten har redan så smått tagit fart. Utfallet kommer till stor del sätta agendan för utformningen av den fortsatta politiken. Den stora frågan nu är därför vilka ekonomiska ramar som EU ska få för att inte spä på medlemsländernas ekonomiska börda.   Det intressanta här är att EU har fått en rad nya åtaganden i Lissabonfördraget, som rimligen borde avspegla sig i budgeten, men detta vill knappast något land erkänna. EU-kommissionens motdrag har varit att dels knyta allt man gör till EU2020-strategin, och dels att påpeka att det nu är upp till den lokala och regionala nivån att leverera. Det ekonomiska ansvaret trycks med andra ord ned i samhällshierarkin. För att säkerställa att man inte tappar det ekonomiska greppet så vill EU-kommissionen sluta avtal med varje medlemsland om att de ska uppfylla EU2020-målen. Utöver detta så har medlemsländerna gått med på att kommissionen ska få ta del av deras budgetutkast för att på så vis förhindra framtida ekonomiska kriser.     I det här läget kommer en idé upp från EU-parlamentets liberala grupp om att skrota hela Regionkommittén för att spara pengar, utifrån skälet att denna institution saknar formellt inflytande. Då ska man veta att den samlade kostnaden för kommittén ensam knappast ”räddar” EU:s samlade budget så att den skulle gå från minus till plus. Förslaget och det gehör som det kan tänkas få är intressant, men av ett helt annat skäl än den mängd pengar som möjligen kan sparas in.   Regionkommittén har sin största bundsförvant i EU-kommissionen och kommissionen får därifrån många uppslag som i ett senare skede kan bli skarpa förslag. En alternativ tolkning av den liberala gruppens förslag skulle kunna vara att kommittén inte alls saknar inflytande, men det sker informellt och i det skede då EU-kommissionen formar sina förslag. Finns det någon sanning i detta så är Regionkommittén en klart underskattad politisk aktör med större inflytande än vad som i allmänhet förespeglas. Den fråga som jag ställer mig är om det hela egentligen är ett uttryck för en maktkamp mellan två valda församlingar och deras respektive inflytande över EU-kommissionen? Att det finns en maktkamp mellan de båda institutionerna är å andra sidan inte konstigt. För den som följt debatterna i parlamentet respektive regionkommittén så är det uppenbart att de delvis företräder två olika perspektiv. Traditionell sektorspolitik har ett starkare fäste i parlamentet och den territoriella politiken i regionkommittén. Ytterst så tror jag det handlar om vilket av dessa båda perspektiv som till sist ska få sätta sin prägel på EU2020 och därmed också inflytandet över budgeten.   Vad betyder detta för den lokala och regionala nivån? Skulle sektorspolitiken ta hem spelet så är risken först och främst stor att fonder och program får stryka på foten. Likaså kan den nationella nivåns inflytande öka på regionernas bekostnad. Det finns också en risk för att sammanhållningspolitiken inte blir det paraply som håller samman EU2020:s sju flaggskeppsinitiativ, utan blir ett verktyg av många för att nå de övergripande målen. Slutsatsen blir att det då är upp till de regionala aktörerna själva att i högre grad finansiera sina investeringar med egna medel om nu inte regeringarna själva väljer att kompensera bortfallet från fonderna via nationell regionalpolitik.   Samtidigt ska man inte underskatta attraktionskraften i en utpräglad sektorspolitik. De större städerna kan mycket väl gynnas av en sådan politik eftersom de i dag knappast tar emot de stora beloppen från vare sig fonder och program. Det är också här som stora delar av sektorspolitikens medel till sist hamnar. Vi ska också ha i minnet att EU-kommissionen redan i höstas flaggade för att städerna kan få en större uppmärksamhet inom sammanhållningspolitiken redan under nästa programperiod. Vilket perspektiv som vinner störst gehör är den stora frågan i år.   Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar