När debatten kring en ny administrativ regional struktur dog i Norge så tog rösterna för en översyn av kommunstrukturen vid. Samma sak har hänt i Sverige. Anledningen är att kommunernas roll, förmåga och kapacitet är direkt avgörande, även för de funktionella regionernas framgångar.  

Om man bläddrar igenom en slumpvis samling debattinlägg från senare år kring regionernas och kommunernas struktur, så återfinns en slående likhet mellan inläggen: frågan om sammangående eller sammanslagning återkommer ideligen. Någon patentlösning finns inte att tillgå, oavsett om debatten handlar om kommuner eller regioner.
 
En annan iakttagelsen är att de båda nivåerna verkar bli allt mer sammanlänkade. När en fråga tas upp i den politiska debatten utifrån exempelvis ett regionalt perspektiv, så nämns allt oftare betydelsen av den lokala nivån och vice versa. Känslan blir att det finns ett symbiosförhållande, men att detta sällan uttalas. Å andra sidan är det inget konstigt, eftersom kommunerna indirekt också styr de svenska samverkansorganen. Samma förhållande gäller även de finska samkommunerna och landskapsförbunden, och i Danmark har de danska kommunerna efter den stora reformen en klart drivande roll i de danska regionernas utvecklingsarbete. 
 
Men det här betyder samtidigt att regionfrågan har tagit sig en ny väg, nämligen via kommunstrukturen. Och då händer något intressant; nämligen att frågan om kommunernas framtid inte enbart handlar om hur man kan klara den lokala välfärden, utan också hur väl kommunerna kan matcha förväntningarna från den regionala dagordningen. Och här skiftar förutsättningarna.
 
Peter Hogla, regiondirektör vid Regionförbundet Södra Småland berättar i dagens nummer av Gränsbrytning att de lokala politikernas beredskap i hans landsända lämnar en del att önska då det gäller inblicken i den europeiska regionalpolitiken. Då är Anna-Lena Cederström, regiondirektör för Regionförbundet Blekinge, ett av grannlänen till Kronoberg, betydligt mer optimistisk. Hon menar att lokal- och

regionspolitikerna i hennes län har haft de europeiska och internationella frågorna med sig länge. Inte minst på grund av att regionen medvetet valt att engagera sig i Östersjöfrågorna, innan EU-strategin om samma område blev en verklighet förra året.

 
Samtidigt ser vi från Norge att kommunerna inte behöver vara utelämnade åt sina öden, utan att den regionala nivån, i det norska fallet fylkena, aktivt kan stötta sina kommuner för att klara av nya utvecklingsuppdrag. I Sverige säger Ann Christine Gagge vid regionförbundet Gävleborg, att man i många kommuner, både bland politiker och tjänstemän, allt oftare lyckas se det regionala perspektivet.
 
Det här leder mig till min egen reflektion, nämligen den att det verkar gå åt det hållet att varje nivå måste utveckla en beredskap att hantera olika frågeställningar från skilda politikområden och sektorsområden samtidigt som man också måste ta hänsyn till övriga nivåers perspektiv. I en regional organisation såsom ett samverkansorgan, blir det här helt naturligt eftersom detta ingår i själva uppgiften: att driva regional utvecklingspolitik. Här måste europeiska och nationella mål tolkas om och omsättas till konkreta lokala aktiviteter. Alla nivåer finns i någon mening närvarande när politiken ska utformas.
 
Trenden jag ser är att kommunerna och inte minst staten kommer att ställas inför samma utmaning. Och det är framförallt de minsta kommunerna som är sämst rustade för den ”nya” uppgiften. Hur staten och samverkansorgan axlar den här utmaningen att ge sina kommuner rätt stöd kan med all säkerhet påverka den framtida kommunstrukturen i landet.
 
Chefredaktör
Per Holmström
Lämna en kommentar