Ett tydligt regionalt ledarskap efterfrågas i dag på allt fler håll i Sverige. Samtidigt öppnas det svenska politiska landskapet upp för fler politiska vågmästare. Går det i ett sådant läge att driva en trovärdig långsiktig politik för regional utveckling?  

Valutgången i det svenska valet har minst sagt varit en rysare. Utfallet mellan de båda blocken är på många håll så jämt att enskilda röster som ännu inte är räknade kan få vågskålen att tippa över åt ett nytt håll.
 
Situationen är dessutom densamma på alla samhällsnivåer och har öppnat dörrarna för små partier som kan få en vågmästarroll. Läget med vågmästare är inte ny för svensk del men resultatet av årets val innebar att den politiska kartan har fått ritas om på många håll ute i landet och givna politiska konstellationer har börjat ifrågasättas. Än vet vi inte hur den politiska kartan kommer se ut på alla håll men det är ingen vild gissning att de politiska beslutsammanhangen lär bli långt mer instabila och oförutsägbara under den kommande mandatperioden.
 
Till saken hör också att det enskilt största vågmästarpartiet i både riksdag, landsting och kommuner, verkar bli Sverigedemokraterna. Ett parti som i årets valrörelse drivit en tydlig linje när det gäller inställning till invandrare och svenskar med utländsk bakgrund.
 
Nu är det samtidigt så att den senaste rapporten ifrån svenska Arbetsförmedlingen visar tydligt att merparten av dem som nu ska in på arbetsmarknaden är människor födda i andra länder. Så ser situationen ut i nästan alla län med Stockholm och Västra Götalandsregionen som undantag. Det här är viktigt att ha i minnet eftersom vi vet att hela Europa och inte minst Sverige, i en nära framtid står inför ett skriande behov av människor i arbetsför ålder.
 
En tredje trend som på sikt kommer få stor inverkan på den lokala och regionala nivån är flernivåstyrningen. EU ser i dag ett stort behov av att få större genomslag för de beslut som fattas inom unionen och en väg för att nå det målet är att koppla ihop olika beslutsnivåer på ett mer intelligent sätt. Hur detta ska gå till vet ingen med säkerhet i dag men en sak är säker, och det är att EU:s beslut kommer ge tydligare avtryck på alla samhällsnivåer, även lokalt och regionalt.
 
Därför är det intressant att nu höra hur alla parter nu önskar mer inflytande (läs ökad makt): den lokala och regionala nivån hänvisar till subsidiaritetsprincipen, den svenska regeringen hänvisar till behovet av fler regleringar för att ”skydda medborgarna”, EU-parlamentet tar nu spjärn mot fördraget och en välkänd forskare och utredare, Fabrizio Barca, argumenterar för en stärkt EU-kommission för att den ska kunna visa vägen framåt.
 

Men i den stund som de olika samhällsnivåerna knyts samman så kommer det att uppstå en tydligare politisk maktkamp om vem som ska sätta dagordningen. Och följer även denna arena mönstret så kan det även uppstå vågmästare även här. Det finns inget som talar för att en enskild stark part, exempelvis EU-kommissionen, ensam skulle sätta agendan.

 
I det här läget bör vi känna till att även övriga Europeiska länders regeringar liksom EU-parlamentet styrs av politiska konstellationer där extrema partier har mer eller mindre inflytande. Deras närvaro är påtaglig och de sätter sin prägel på den politiken.
 

 

Parallellt med denna tredje trend så finns ett starkt växande behov ute i regionerna efter ett tydligt samlat regionalt ledarskap. Nya jobb måste skapas och kraven på att man ute i länen ska ta sitt ansvar för innovation och hållbarhet bidrar också till att ledarskapsfrågorna hamnar i fokus.
 
Lägger vi ihop dessa trender och väljer det regionala perspektivet så blir det uppenbart att behovet av en tydlig och närvarande politisk ledning är starkare än någonsin samtidigt som det på många håll kan bli svårt att nå stabila politiska majoriteter som med trovärdighet kan visa åt vilket håll man vill gå.
 
Dessutom finns risken, till följd av Sverigedemokraternas växande inflytande, att det blir svårare för den politiska ledningen att på ett konstruktivt sätt ta tillvara de utlandsföddas på de lokala arbetsmarknaderna. Attityder och kulturer sprider sig på gott och ont. Likaså kan kranskommunerna i de större storstadsregionerna få svårare att på ett trovärdigt sätt arbeta med integrationsfrågorna, speciellt ute i socialt belastade bostadsområden.
 
Slutligen kommer regionerna nu under de kommande åren ställas inför en jätteutmaning då den så kallade sociala dimensionen i EU:s långsiktiga politik ska mejslas fram. Det handlar det både om hur utsatta grupper av medborgare (integrationspolitik) och utsatta landsändar (territoriell politik) ska hanteras. Här får de extrema politiska influenserna inte underskattas, vare sig från enskilda medlemsländer eller från parlamentet, eftersom EU:s institutioner till stora delar sätter regionernas spelregler även under kommande år.
 
Chefredaktör Per Holmström
Lämna en kommentar