Den svenska regeringen beslutade i förra veckan att Gotland nu skulle få kalla sig regionkommun med samma mandat som Skåne och Västra Götaland. Samtidigt hotas öns högskola av nedläggning till följd av regeringens ambitioner inom universitets- och högskolepolitiken. Är detta en ”hållbar” politik?

Enligt Ansvarskommittén var två bärande kriterier för en ny region att de skulle ha ett eget universitet och en hälso- och sjukvårdsorganisation som orkar bära sig själv. Inget av dessa kriterier uppfylls på Gotland. Å andra sidan har Gotland, som ö, alltid haft möjligheter till särlösningar. Gotlandsexemplet visar på hur töjbar regeringens definition av en regionkommun kommit att bli, till följd av att regeringen bekvämt satt sig på åskådarläktaren.

Den nyvunna titeln har uppenbarligen även tappat en hel del substans på vägen. För något vaccin mot regeringens övriga politiska ambitioner tycks den inte innehålla. Det är bara att följa regeringens uppfattning om den framtida högskole- och universitetsstrukturer ute i landet.

Den som är uppmärksam på sambanden har all anledning att fråga sig vad utnämningen till regionkommun i slutänden är värd på hemmaplan? Det enda Gotland kan hoppas på är att utnämningen öppnar upp för fler internationella partnerskap där det krävs en regional titel för att få tillträde.

Den här kollisionen mellan regeringens till synes positiva 

 

inställning i regionfrågan och andra tydliga ambitioner inom sektorspolitiken visar med tydlighet i vilken ordning regeringen prioriterar: först sektorspolitik, sedan eventuella territoriella / regionala hänsyn.

Vad som ligger bakom den tågordningen och om den ska vara självskriven har knappast förts fram i den allmänna debatten. Signalerna från EU-kommissionen och i debatten under Open Days – den årliga mötesarenan för Europas samtliga regioner och kommuner – är helt andra. Här pekas den territoriella politiken ut som garanten för att de sektorsspecifika målen ska kunna omsättas till en sammanhängande helhet till nytta för medborgarna. Med den ansatsen kan man fråga sig vem som ska göra den avvägningen på svenska utbildningsdepartementet?

Eller är det så illa att den territoriella / regionala dimensionen för stunden är en ”ickefråga”? Då kan det vara på sin plats att handläggare och statssekreterare på samtliga departement lusläser de nya föreslagna ramverken för de fem EU-fonderna där syftet är att från 2014 väva in både den territoriella och innovativa dimensionen i all europeisk finansiering.

 

Vid en slutplädering under Open Days uppmanade dessutom samtliga fyra EU-kommissionärer medlemsländernas regeringar att redan nu söka nya samarbetsformer mellan sina departement och ministerier för att i tid klara denna omställning:

– Kan vi kommissionärer inom EU-kommissionen komma överens så borde även regeringarna i våra medlemsländer klara detta, var EU-kommissionären Johannes Hahns slutsluts.

  Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar