Vad skulle du svara om någon frågade dig var gränsen går mellan din stad och den kringliggande landsbygden? Kanske tvekar du. Det gör du i så fall klokt i!  

I det här numret så berättar Göran Hallin, konsult vid Kontigo, om hur vi som medborgare blir allt mer rörliga då vi kan ta oss allt längre sträckor på kort tid. Hans tes är att megaregionernas tidsepok knackar på dörren. En följd av hans iaktagelser är att våra livsmönster förändras och därmed perforeras sakta våra invanda uppfattningar om var gränserna sätts mellan jobb och ledighet, boende och resande, anställd och egenföretagare. Exemplen kan mångfaldigas.
Det intressanta i sammanhanget är den förskjutning i våra beteenden som Hallin och många andra i det här numret pekar på, men som vi inte går till botten med när vi angriper problem eller ska ta tillvara på möjligheter.
 
Om det nu inte går att hitta en ny gräns mellan stad och land som är relevant så kanske lösningen ligger på ett annat plan. Den idén håller Per G. Berg, professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala fast vid. Hans förslag är att vända på hela problemet och se först och främst till stadens samlade behov och hur dessa behov kan mötas. En hållbar stad visar sig då behöva omfatta både stad och landsbygd för att klara utmaningarna. Enligt honom måste man därför se till helheten och tolka stad och landsbygd som ett sammanhängande system av varandra beroende om helheten ska bli robust.
Lika intressant är hans slutsatser om vad detta i sin tur får för konsekvenser för vårt boende, vår livsstil och våra sätt att transportera oss själva och våra förnödenheter samt ytterst förutsättningarna för vårt sätt att arbeta.
 
Det finns också i det här numret en annan rågång som är märkt av lika många förutfattade meningar som den mellan stad och land och det är gränslandet mellan centralstaten och den regionala nivån. Var slutar exempelvis regionförbundens utvecklingsuppdrag och när tar centralstatens många verk och myndigheter vid? Och vem av parterna ska gå den andre till mötes?
Gör vi samma tankeexperiment här som Per G. Berg gör mellan stad – landsbygd men för över det till region – centralstat, så betyder det att de mest innovativa statliga verken liksom regionala aktörerna borde inse att de sitter i samma båt och har allt att vinna på att gå varandra tillmötes. De borde också inse att de ingår i ett gemensamt system och kan inte klara av sina respektive uppdrag på ett effektivt sätt utan att aktivt involvera motparten i ett tidigt skede.
 
Det är också exakt det som just nu händer då vissa regionala aktörer tidigt knyter kontakter in mot verk och även departement i olika utvecklingsfrågor. Region Skåne och Västra Götalandsregionen är bara två exempel som aktivt går den här vägen. Då kan de nämligen påverka framtida policys och kanske även själva uppfattas som lämpliga testarenor för nya idéer och som staten vill pröva men som de själva kanske en gång kläckt.
Det här sättet att lobba och samarbeta är egentligen inte nytt. Många regioner har aktivt agerat på det här sättet i sina kontakter med olika EU-nstitutioner. Men det är långt ifrån lika utbrett här hemma i Sverige mellan den regionala nivåns aktörer och centralstaten. 
 
Förmågan att se bortom etablerade gränser och invanda uppdelningar kommer med all sannolikhet bli en mycket viktig tillgång framöver. Inte minst nu när regionerna ska arbeta mer aktivt med sina regionala innovationssystem. För i det arbetet lär olikheterna bli än mer synliga och påtagliga både inom och mellan de svenska länen. Om dessa skillnader blir en tillgång eller en snara om foten för de inblandade parterna beror ytterst på om gamla invanda föreställningar får bita sig kvar eller om man tar mod till sig och gör rent hus. Det sistnämnda rekommenderas.
 
Chefredaktör
Per Holmström
Lämna en kommentar