Nu brådskar det. Åtminstone i regionkommunfrågan om man ska tro SKL:s vice ordförande Carola Gunnarsson (C). Här får det maximalt ta 14 månader. Samtidigt flaggar EU- kommissionen för en nyorientering av regionalpolitiken som saknar motstycke. Finns beredskapen?  

Det är inte helt lätt att vara kommun- eller landstingspolitiker i dag. Som nyvald ska man göra ett gott jobb på hemmaplan och på vissa platser även där majoritetsförhållandena fortfarande är osäkra.
 
Till skillnad från flera andra långsiktiga utmaningar, där det ofta handlar om att förhålla sig till ny lagstiftning eller andra påbud från regeringen och EU, så sticker regionkommunfrågan ut. Enligt Carola Gunnarsson måste politikerna inse att här väntar ett annat slags ”politiska landskap” och ”politiskt uppdrag”.
Det innebär att initiativet måste komma från den lokala och regionala nivån. Annars går det över till staten. Det nya uppdraget innebär att politikerna måste bli tydliga med vilken agenda de själva vill driva men också vilka förväntningar man har på staten, både centralt och regionalt. Som i alla sammanhang hörs och uppmärksammas en samstämmig kör mer än en uppsjö solister, där alla försöker överrösta varandra med sina egenvalda repertoarer.
 
Regionala exempel visar att regionkommunfrågan knappas låter sig placeras i en politisk höger – vänsterskala: Stockholmsregionen har en moderatledd ledning och där har man hittills haft som knivigast att komma till skott i regionkommunfrågan. Också Skåne har en moderatledd ledning men där man är en av de allra ivrigaste tillskyndarna av mer makt till regionerna. Sveriges kommuner och landstings ordförande är moderat och har styrelsens uppdrag att driva regionkommunfrågan gentemot en moderatledd regering, vars  statsminister gång på gång visat sin skepsis i frågan. Man kan fråga sig om det är en ödets ironi att upploppet allt mer kan liknas vid en intern moderat uppgörelse mellan lokala, regionala och nationella falanger?
Utöver detta knackar de långsiktiga frågorna hetsigt på dörren. Det kan handla om klimat, integration eller hållbarhet. Listan kan göras lång. Och en av dessa långsiktiga frågor är regionkommunfrågan.

 
 
Som om detta inte räckte för kommun- och landstingspolitikerna så har det under hösten tillkommit en ny utmaning i form av den kommande omdirigeringen av EU:s regionalpolitik. I Sverige har vi inte märkt av detta annat än via de regionala konferenser som Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin (IVA) genomfört under hösten. Det handlar om hur man lokalt och regionalt ska organisera sig för att stötta nya innovationer för att klara både tillväxten och välfärden – en fråga som utan omsvep kommer att beröra ALLA! Därför girar EU:s generaldirektorat för regionalpolitik så mycket man kan för att så stor del som möjligt av de kvarvarande fondmedlen för 2007-2013 ska gå till denna omställningsprocess.
 
I likhet med regionkommunfrågan så kan man heller inte placera innovationsfrågan på en höger – vänsterskala. Men lika fullt är det en central politisk fråga, eftersom ett nationella och regionala innovationssystem berör i stort sätt alla sak- och politikeområden, direkt eller indirekt. Den som önskar kan roa sig med att fundera på om något område kan undantas.
 
Den fråga jag ställer mig är om våra valda politiker har en beredskap att agera som går utanför deras traditionella roll? Det handlar även här om ett nytt "landskap" och ett nytt "uppdrag". En sak är säker och det är att vi har 14 spännande månader framför oss!
 
Till sist så vill redaktionen göra två rättelser: I förra numret så omnämndes Catharina Blom, regiondirektör vid Regionförbundet Uppsala län som styrelseledamot i det nationella projektet Frusam. Detta är inte korrekt. Hon är styrgruppsledamot och inget annat. Likaså skrev vi ”Region Uppsala” istället för ”Regionförbundet Uppsala”, vilket vi ber om ursäkt för.
 
Chefredaktör
Per Holmström
Lämna en kommentar