Utvärdering på regional nivå syftar vanligtvis till en ökad insikt bland de hemmavarande. De styrande vill veta vilka effekter satsningen fick för en specifik plats eller för hela regionen. När samma plats ska marknadsföras så ställs de styrande inför ett likartat dilemma, men nu handlar det om att öppna ögonen för platsens potential hos de som finns utanför.

I bistra tider måste skattemedlen och de få tillgångar som en region sitter inne med används på klokast sätt. Därför har EU, i sitt förslag till ny sammanhållningspolitik och nya riktlinjer för de olika fonderna, höjt ribban vad gäller kraven på effektivitet men också på uppföljning och utvärdering.

Det handlar inte bara om en bättre användning av skattebetalarnas medel utan även en outtalad förhoppning om att både lokala och regionala aktörer ska bli bättre på att förstå vad som ger tillväxt och sysselsättning i den egna regionen. Utvärderingarna ska kort sagt bidra till att få ut mer av pengarna OCH ett lärande som ska hjälpa politikerna att styra sina satsningar i rätt riktning.

Med detta sagt så är det samtidigt slående hur illa samordnade dessa regionala utvärderingsprocesser är, åtminstone i det svenska sammanhanget. När Gränsbrytning för några veckor sedan arrangerade en virtuell tankesmedja med nationella företrädare från både Socialfonden, Regionalfonden, de regionala lärandeplanerna och de territoriella programmen så blev det väldigt tydligt att mycket återstår att göra.

På andra sidan staketet, och med en snarlik hemläxa, finns alla de som på olika sätt försöker stärka platsens och 

regionens samlade attraktivitet. Med alla till buds stående medel handlar det om att förmedla både den verklighet som finns men också ögonblicksbilder som kan få utomstående att fantisera om möjligheter där.

Men hur går det då? Ja, det räcker med att rada upp ett axplock av de regionala visioner som satts på pränt eller bläddra igenom ett handfull broschyrer som ska locka läsaren till ett besök, för att inse hur svårt det är att sticka ut och uppfattas som unik. Likheterna är slående och det är emellanåt svårt att skilja på original och kopior.

Min poäng är att utvärderarna och platsmarknadsförarna har mer gemensamt än vad vi kanske tänker oss. Det handlar bland annat om att återge verklighetstrogna och samtidigt ”öppna" berättelser som visar på möjligheterna. För att klara detta måste man dels veta något om platsen men också ha idéer om vad de som bor och verkar på just den här platsen vill förknippas med i framtiden.

I det ena fallet, utvärderingen, ska berättelsen kommuniceras till de egna och skapa insikter och engagemang till förändring och förnyelse. I det andra fallet, platsmarknadsföringen, ska berättelsen kommuniceras utåt och skapa nyfikenhet och attraktion.

 

Släktskapet finns där helt uppenbart, men när kommer de beslutsfattare som håller i trådarna ta tillvara denna möjlighet? Oftast finns mer att lära hos den andre parten än vad man först inser. Vem blir först ut att våga upptäcktsfärden? Och om någon redan tagit de första stegen – hör av er. Då vill vi veta mer!

  Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar