Det finns idag nätverk mellan större städer ute i Europa där det finns väl utvecklade strukturer för ett gemensamt lärande. Kan det vara så att våra storstäder har något som våra regioner skulle kunna låta sig inspireras av? 

På den regionala nivån finns många gånger en väl utvecklad beredskap för att hantera projekt, satsningar och initiativ av olika slag. Sämre ställt är det med lärandet – satsningar av olika slag som syftar till en systematisk förändringsprocess. Dessa är ofta kvar i sektoriseringsträsk.  

Men i det här numret av Gränsbrytning noterar konsulten Håkan Ottoson, tidigare verksam vid Sveriges Kommuner och Landsting, att större städer som ingått i olika EU-program har utvecklat strukturer som gynnar ett lärande utifrån krav som många gånger påminner om de villkor som våra nordiska regioner har att hantera. Det handlar konkret om hur sektorspolitik kan kopplas samman med platsens unika förutsättningar i en sammanhängande läroprocess. Detta sker inom program som Urbact och Interreg IV C, vilka kanske inte är kända initiativ på alla håll.

För ett mer strukturerat lärande regioner emellan kommer alldeles särskilt behövas framöver, åtminstone om man tittar på den svenska regionkartan. Till saken hör nämligen att det i stunden bara finns två ansökningar för att bilda regionkommun; dels mellan Jämtland och Västernorrland, dels mellan Örebro, Västmanland och Sörmland.  I övrigt så avvaktar man eller väljer Halland / Gotlands väg vilket verkar vara fallet för Gävleborg och Jönköpings län. Hur regeringen kommer att ställa sig till dessa ansökningar låter jag vara osagt men hittills talar inget för att regeringen skulle se positivt på detta.

Vad som är mer intressant är om det nu i kulisserna börjar förberedas för en mer kraftfull länsstyrelseledning där en större länsindelning får utgöra den nya spelplanen som alternativ till en ny regionkommunindelning. Jag håller det själv inte alls för osannolikt att de nuvarande regionförbundens mandat med tiden kan komma att urholkas till förmån för nya länsstyrelser. Det räcker med en mer centraliserad regionalfond- och socialfondstruktur under nästkommande programperiod så faller alla bitar på plats för en sådan lösning. Priset för kommun- och landstingspolitikernas oförmåga att komma till skott kan visa sig högre än någon kunnat ana.

Av samma skäl är det extra intressant att se åt vilket håll den norska samhandlingsreformen kan tänkas driva det regionala samarbetet.  Här är visserligen trenden den omvända, nämligen att kommunerna ska ta över delar av den statliga sjukvården. Men vissa norska politiker håller det inte för osannolikt att detta kan leda till kommunsammanslagningar på samma grunder som den finska regeringen vill se en drastisk minskning av antalet finska kommuner: att hälso- och sjukvården kräver större geografiska områden för att med skatter kunna upprätthålla kvalitén i välfärdssektorn. Det kan ju hända att en ny länsindelning kan bli vägledande för hur en ny hälso- och sjukvårdsstruktur för de nuvarande landstingens räkning skulle kunna indelas även här i Sverige.

   

Så ett hett tips under 2012 är att om ni vill veta vad som kan tänkas hända lokalt och regionalt så håll koll på vad staten har för sig. Den passivitet som många kommun- och regionpolitiker upplever som irriterande bottnar sannolikt i att vår regering sitter med en egen agenda som med tiden visar på hur staten kan behålla sitt grepp även i den stund som det regionala självstyret formellt sett kan tänkas öka.

Med dessa reflektioner önskar redaktionen er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År.

  Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar