Kan en hel region agera som en samlad entreprenör? Utan tvekan skulle jag vilja påstå! Kanske är det till och med det enda sättet för lokala och regionala aktörer att överleva den globala konkurrensen.  

Med all önskvärd tydlighet har två små svenska regioner den senaste månaden visat att idogt arbete och en tydlig genomtänkt strategi kan ge mycket god utdelning. Ja, till och med en direkt förfrågan från EU-kommissionen om att ta över rodret i en fråga som garanterat kommer att ge avtryck i alla framtida makroregioner.
 
Det två regionförbunden Västerbotten och Kalmar lobbade inte i egen sak utan pekade på en möjlighet för det allmännas bästa. De inte entreprenörer i vanlig bemärkelse. Snarare borde de ses som samhällsentreprenörer i en mycket speciell mening.
 
Min poäng här är att ett sådant förhållningssätt har framtiden för sig. EU-kommissionen ser att regionerna tar ett ansvar som de egentligen inte skulle behöva ta. Ett sådant beteende är jag övertygad om skapar tillit och förtroende hos dem som har det yttersta ansvaret, vilket i sin tur, om förtroendet förvaltas väl, kan öppna nya dörrar.  
Samtidigt kan jag se en motsatt trend som inte är lika kul. Halvtidsrapporten för det svenska landsbygdsprogrammet, som nyligen presenterades, visade att man på landsbygden visserligen fått mer pengar att röra sig med under programperioden, men att det sätt som programmet styrts på skapat både oro och tillitsläckage mellan myndigheter och lokala initiativtagare.
 
Den här utvecklingen ligger tyvärr helt i linje med de signaler som EU-kommissionen tidigare gett, nämligen att
misshushållningen och mängden ”försvunna” stödmedel måste minskas kraftigt. På EU-språk betyder det mer kontroll. Samtidigt har åtminstone EU-kommissionären för regionalpolitik Johannes Hahn, sagt att han vill minska byråkratin vilket lär bli en lika stor utmaning som att minska svinnet från regionalfonden.
 
Min avslutande reflektion blir därför att en framväxande flernivåstyrning kommer att innebära nya vattendelare och därmed nya spänningsfält där maktspelet kommer att bli extra synligt framöver. Jag tror att planeringsprocesserna allt mer kommer att utgå ifrån ett territoriellt perspektiv, där den lokala och regionala nivån får ett tydligt mandat. Samtidigt kommer själva genomförandet av europeiska, nationella, regionala och lokala visioner och program att bli en utmaning för olika funktionellt sammansatta nätverk. Slutligen kommer uppföljningsarbetet att förbli sektorsbundet, där nationalstaterna och EU-kommissionen behåller det yttersta ansvaret. Det handlar alltså om att själva utvecklingsuppdraget som helhet styckas upp.
 
Den som är nyfiken ställer sig givetvis frågan vem som ytterst kommer att styra hela denna utvecklingsskuta? Min gissning är att den kommer att styras via uppföljningsarbetet, eftersom det är så starkt kopplat till medlemsländernas budgetarbete. Kanske inte så förvånande men ack så viktigt att förstå om vi ska kunna täppa till tillitsläckaget.
 
Chefredaktör
Per Holmström
Lämna en kommentar