Under 2009 fick vi ett nytt EU-parlament, en ny EU-kommission, en Östersjöstrategi, ett Lissabonfördrag och en EU 2020-strategi. Men det är först nu som alla dessa nya ingredienser börjat koka ihop sig i grytan, och vi kan ana vilka följder detta kan får för EU:s framtida regionalpolitik.  

Ingen vet i dag helt säkert hur EU:s kommande regionalpolitik kommer att se ut. Däremot känner vi till en rad kryddblandningar som med all säkerhet kommer att sätta sin prägel på den nya soppan.
 
Förra året kom Barca-rapporten, som pekade på behovet om en mer effektiv förvaltning av EU:s strukturfonder, men också behovet av att fokusera mer på de sociala frågorna.
EU-kommissionen släppte också under hösten dokumentet ”Territorial cohesion: unleashing the territorial potential” där man menade att det är lika viktigt är att man samordnar sina beslut mellan samhällsnivåerna som att aktörerna inom regionerna samarbeta mer sinsemellan.
Under sitt korta inhopp har också EU-kommissionären Pawel Samecki hunnit med att tycka till om framtidens sammanhållningspolitik under rubriken ”Orienteringspapper för framtidens sammanhållningspolitik”. Här är budskapen tydliga. Sammanhållningspolitiken måste koncentreras mer kring ett fåtal principer, det är marknadens misslyckanden som ska stå i fokus och ska regionerna få del av medlen så måste de visa bättre resultat än hittills.
 
Sedan längre har EU-kommissionen gett signaler om att Interregprogrammen sannolikt kommer få en mer framskjuten plats under nästkommande programperiod. De här kommentarerna kom tydligast fram under det Interreg-forum som hölls i Stockholm för snart två år sedan.
Till sist går det går inte heller att bortse ifrån att Östersjöstrategin verkar ha satt fart på förhoppningarna inom en rad andra potentiella makroregioner. Donaustrategin är på gång och diskussioner förs också i kulisserna om en Alpstrategi och en Nordsjöstrategi.
När det nya fördraget klubbades precis före jul så vet vi att där finns ett tydligt regionalt avtryck som både likställer subsidiaritetsprincipen med övrig lagstiftning samt ger regionerna ett större legalt inflytande i EU:s beslutsfattande.
 
Andra viktiga signaler är Barrosos strategi för EU 2020 och den mindre budgeten för 2010. I de här debatterna kan vi höra hur de enskilda sakområdena i diskussionerna vinner terräng på bekostnad av de traditionellt tunga posterna jordbruk och regionalpolitik. Hur stort genomslag de här strömningarna får kan vi inte veta än, men de kommer säkert att återkomma även i diskussionerna kring den kommande flerårsbudgeten.
 
Mitt stalltips, när alla dessa ingredienser rörs samman, är att EU:s kommande regionalpolitik blir kvar som policy. Alla får vara med, inte minst då det gäller den sociala dimensionen som kommer att växa sig starkare i takt med att marknadslösningarna slår igenom. Det blir däremot legio att regionerna kan underställas en viss policy utan att nya pengar skjuts till. Så är det ju redan i dag när det gäller Östersjöstrategin. Och här får ivrarna som vill fasa ut de regionala pengaströmmarna till de gamla länderna ett fotfäste.
På samma sätt kommer jordbruksproduktionen på sikt att reformeras och de stora bidragen skäras ned betydligt. Det är fullt möjligt att båda dessa trender bromsas, beroende på vilka regeringar som sitter vid makten i de enskilda medlemsländerna. Men på sikt tror jag att de på sin höjd kan försinka men knappast stoppa utvecklingen.   
 
Regionalpolitiken kommer därför i nästa period bli långt mer internationell än i dag och premiera gränsöverskridande samarbeten. Det är inte omöjligt att en internationell koppling blir ett krav inom alla program och projekt. Den kommer kräva mer av resultat än tidigare och framförallt en samlad respons från regionerna själva. En välsmord flernivåstyrning blir inte längre ett avlägset mål, utan måste fungera i praktiken ute i regionerna.  
 
Chefredaktör
Per Holmström
Lämna en kommentar