Få saker i den regionala mediavärlden fick under hösten större uppmärksamhet än den nya Östersjöstrategin. I samma veva stack den svenska samhällsdebattören Gunnar Wetterberg ut hakan och föreslog en Nordisk union. I pressen fick strategin applåder samtidigt som unionstanken avfärdades som helt orealistisk. Varför blev det så?  

För de som följde de här två debatterna så gick det snart upp för publiken att kommentarerna från kritikerna var förhållandevis lika oavsett från vilket politiskt block de än kom från. Om kritiken kom från vänsterpartister som Jonas Sjöstedt, (tidigare svensk EU-parlamentariker) eller moderater, som Kent Persson oppositionsråd vid Örebro läns landsting, så spelade det ingen roll. Båda ansåg de att tanken om en Nordisk union var helt förlegad.
 
När det gällde Östersjöstrategin så kunde vi i publiken på samma sätt höra hur politiker från båda blocken, med samma enighet, valde att sluta upp bakom Östersjöstrategins högflygande planer. När socialdemokraten och EU parlamentarikern Åsa Westerlund talar sig varm för östersjöstrategin så handlar det bara om en ökad integration mellan länderna kring det nordiska innanhavet för att nå angelägna globala mål.
 
Varför är man då egentligen så avvisande till unionstanken och så obekymrat och okritiskt positiv till den nya strategin? Det svar som kanske ligger närmast tillhands är att alla gärna vill ha mer av samarbete men ingen vill bli berövad sin självständighet. Ingen klarar ju ensam de nya utmaningarna.
 
Jag tror vi allt för lättvindigt lurar oss själva om vi enbart köper den förklaringen. Måhända att vi måste samarbeta mer, men hur går det egentligen med vår självständighet? Är inte Sverige och våra regioner med full fart på väg in i ett EU som allt mer bäddar för en europeisk union med federativa förtecken? Tecknen på detta är många; Sveriges Kommuner och Landsting har under en flera år påpekat det faktum att 60 – 70 procent av besluten som fattas ute i de svenska kommunerna redan styrs till stor del från Bryssel. EU-parlamentet fick genom det nya fördraget utökad makt på medlemsstaternas bekostnad. Sverige fick från och med årsskiftet en ”överordnad utrikesminister” och
president genom brittiska Catherine Ashton och belgiska Herman Van Rompuy. Listan kunde göras längre. För var finns de politiska signalerna på att EU-lokomotivet kommer att sätta stopp för integrationen när den nått nationalstatens innersta kärna – självständigheten? Är det inte närmast en ickefråga i dag?

 

Men det jag här vill uppmärksamma er läsare på är att samma slags debatt tycks gå igen ute i våra regioner och även på kommunnivån. Valet mellan samgående respektive ökat samarbete är inget avgränsat dilemma utan går igen på flera samhällsnivåer men märks kanske mest på den regionala arenan. Det intressanta att reaktionerna på samma fenomen också tycks gå igen. Under 2008 och 2009 kunde vi exempelvis se hur de två nationella regionala reformprojekten i Sverige respektive Norge, båda besläktade med Wetterbergs förslag, självdog respektive avlivades under pågående föreställning. Under frivillighetens flagg ville få om någon bland svenska eller norska regioner enas kring några nya gränsdragningar. Norrmännen har dessutom tidigare gjort liknande försök med sina kommuner och misslyckat då med.

 
Samtidigt vet vi att samarbetet över kommun och regiongränserna hela tiden växer. Det är bara att se på Öresund, där man på helt frivillig basis, börjat debattera möjligheterna att upprätta ett så kallat EGTC, (European Grouping for Territorial Cooperation) för att kunna ta ett ytterligare steg mot en fördjupat samarbete över den dansk-svenska gränsen. (Ett EGTC kan närmast beskrivas som en slags tillfällig juridisk ordning som gör det möjligt för två eller flera regioner att komma runt problem som hör samman med olika lagstiftning i respektive hemland.) Någon union är det givetvis inte tal om, men att svensk och dansk nationell lagstiftning måste anpassas till Öresundsregionerna är de regionala parterna helt överens om.
 
Uppenbarligen är det inte frivilligheten som det är fel på när vi ställs inför valet mellan samgående och ökat samarbete. Snarare verkar det vara så att bekymmer

 

uppstår då man enbart förlitar sig på frivillighetens väg. Att enbart ställa krav ovanifrån verkar inte heller vara någon framkomlig väg.

 
En sätt att nå en ökad förståelse kan vara att ställa sig frågan om vad samarbetet inom EU, runt Östersjön, i Öresundsregionen och mellan Haparanda och Torneå har gemensamt eftersom de alla får ett ökat politiskt gillande? Själv tror jag att det handlar om att alla dessa sammanhang sitter på en bukett av samverkande faktorer som alla driver utvecklingen åt någorlunda samma håll. Möjliga vinster av en utökad marknad sammanfaller med gemensamma politiska ambitioner och planeringsprocesser. Dessutom finns pengar att hämta från externa fonder och det finns tillsist specialdesignade program som ger ramar åt varje ytterligare steg mot en fördjupad integration. Hur staten själv väljer att organisera sina stödjande strukturer, exempelvis genom de nuvarande strukturfondspartnerskapen, är inte heller oväsentligt för var och hur samarbetet fördjupas.
 
Min egen hypotes är att när integrationen på de flesta områden nått en viss mognad så kommer frågan om samgående eller mer storskaliga lösningar från politikens håll som ett brev på posten. Lösningen på dilemmat tror jag därför inte ligger inte i antingen eller utan sannolikt i både och; En bevarad självständighet och samtidigt ett fördjupat samarbete.
 
Att den här vägen är den enda framkomliga tror jag kommer bli tydligare i takt med att EU-kommissionen inrättar fler förutsättningar för en aktiv flernivåstyrning. En sådan politik kommer nämligen i sin tur ställa allt högre krav på att både kommuner och regioner aktiv deltar i beslutsfattandet på flera samhällsnivåer parallellt, även nere i Bryssel. Den enda rimliga slutsatsen blir att bara de kommuner och regioner som har tillräckliga muskler och ett tillräckligt mått av självbestämmande har rimliga chanser att påverka utvecklingen, både på hemmaplan och på den Europeiska arenan.  
 
Chefredaktör
Per Holmström
Lämna en kommentar