Enskilda kommuner liksom regionala aktörer utmanas i dag att så snabbt som möjligt ställa om mot en hållbar utveckling. Men för en omställning krävs resurser, oftast i form av pengar, mycket pengar. Och detta i ett läge där hela den finansiella spelplanen håller på att radikalt stöpas om! 

Just nu håller EU-kommissionen och EU:s medlemsländer på att förhandla om hur EU:s långsiktiga budget ska tillåtas göra avtryck i de olika fonder som EU förfogar över. Alla dessa fonder, regionalfonden, socialfonden, jordbruksfonden, fiskerifonden och sammanhållningsfonden, sätter alla större eller mindre avtryck i samtliga nordiska regioners utvecklingsarbete även om summorna i hög grad varierar. Inför perioden 2014 – 2020 så har både kommun och landstingspolitiker, och deras motsvarigheter i både Danmark, Norge och Finland, uttryckt sin oro över att man nationellt schabblar bort denna möjlighet till stöd alternativt bidrar till att det kraftigt minskar. Bland annat kan tillgänglighetskriteriet, som alla glest befolkade regioner i dag kan hänvisa till, få stryka på foten. Detta skulle i så fall bli ett mycket kännbart ekonomiskt tapp för framförallt de norra delarna av Norge, Sverige och Finland. Alltså – mindre pengar från EU.

 

Ett annat förslag som berör fonderna och som sannolikt kan få gehör bland EU:s kommissionärer, handlar om hur dessa pengar ska användas. I dag används EU:s fondmedel som ”bidrag” i den meningen att de förväntas bli förbrukade. Men under nästa programperiod kan det mycket väl bli så att en större andel snarare lånas ut med krav på återbetalning. Förhoppningen är att pengarna ska kunna användas på ett effektivare sätt och bidra till att fler projekt kan få rätt finansiering. Detta ställer i sin tur långt högre krav på både projektägare och medfinansiärer. Alltså lån i stället för

bidrag. Till detta kommer att många kommuner i dag upplever att den egna skattebasen snabbt krymper. Det kan handla om att befolkningen minskar, antingen genom utflyttning eller pensionering. Det kan också handla om omstruktureringar i näringslivet som bidrar till ökad arbetslöshet eller att verksamheten flyttar. Alltså minskade skattemedel för att bekosta daglig verksamhet och den egna långsiktiga omställningen.

 

I det här läget så tvingas kommunerna samman för att skapa större funktionella arbetsmarknadsregioner. En resa där varje kommun förväntas ta ett större ansvar för regionens samlade attraktionskraft. Ett ansvar som många gånger innebär att mindre perifera kommuner förväntas bidra till att förverkliga infrastruktursatsningar, visserligen inom den egna regionen men långt bortom den egna kommunens gränser.  Alltså måste kommunens satsningar också ställas i förhållande till hela regionens attraktivitet.

 

Men inte nog med detta. För att staten ska klara sina mer långsiktiga investeringar så har regeringarna i de nordiska länderna sakta med säkert börja öppna sig för möjligheten till privat medfinansiering av långsiktiga offentligfinansierade investeringar. Denna utveckling hejas också på av EU som gärna ser mer av privat medfinansiering.

 

Men denna utveckling sätter infrastrukturfrågorna än en gång i nytt ljus. Här måste alla politiska nivåer förhålla sig till en ny part – den privata sektorn – och det risktagande och de avkastningskrav som där gäller. Det är svårt att tro att den offentliga sektorn, i ett sådant läge, inte får dra det längsta strået och stå den större risken.  

Tillsist så hör det till saken att det i dag bara är Norge som driver en aktiv tvärpolitisk och tvärsektoriell regionalpolitik i syfte att upprätthålla förutsättningarna för boende på alla håll i landet. I övriga nordiska länder, Danmark, Sverige och Finland, har regeringar i praktiken inte satt upp detta som något övergripande mål. Staten finns med andra ord inte längre på alla håll ute i landet. Viktiga kompetenser och kännbara skatteintäkter har därmed försvunnit från kommuner och orter som oftast redan har kärva ekonomiska förutsättningar.

 

Bilden jag tecknat ovan kan tyckas väl pessimistisk och kanske även lite ensidig. Men jag har medvetet valt att spetsa till exemplen för att visa på att alla dessa trender ger sammantagna effekter som i slutänden kan användas för att ifrågasätta den rådande ordningen. Visst finns det stora ekonomiska vinster att hämta i en ökad rörlighet, den tilltagande urbaniseringen och en centralisering av statens

 resurser. Men även de växande storstäderna betalar ett högt pris i form av trångboddhet, kommunikationssvårigheter och växande bekymmer med utanförskap.

Samtidigt har den växande skevheten mellan befolkningsrika och allt mer befolkningsfattiga regioner en prislapp som vi i dag inte vet det slutliga beloppet på. Det enda vi vet är att vi har ett val att göra – att kliva vidare på den inslagna vägen eller se oss om efter alternativ som bromsar upp dessa växande klyftor emellan regioner, emellan olika städer och emellan stad och landsbygd. Detta är helt klart en hållbarhetsfråga av stor dignitet!

Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar