Med historiens måttstock så är det inte länge sedan nätverken över läns och regiongränserna började skjuta fart och växte påtagligt i omfattning. I dag ser vi hur en mängd mötesarenor på motsvarande sätt börjar ta form mellan samhällsnivåerna. Men vad innebär det?  

I Gränsbrytning nummer 2 berörde forskaren Magnus Lindh vid Karlstad Universitet det faktum att det existerar en rad ”by-pass” aktiviteter ute i regionerna. Det handlar om hur regionerna som tar en direkt kontakt med EU byråkratin utan att gå omvägen via statliga ombud.
Som ett exempel på att den trenden finns och växer i betydelse så får vi i det här numret för första gången läsa om hur svenska kommuner och regioner nu på ett samlat sätt fått möta en handfull Generaldirektorat och samtala om den framtida sammanhållningspolitiken. Dessutom pågick mötet under Chathamhouse rule (ingen mötesdeltagare får citeras, red. anmärk) vilket gör att samtalet kunde föras mycket friare. 
För att förstå hur unikt detta är så berättar Bengt Westman vid Sveriges Kommuner och Landsting att bara de tyska regionföreträdarna fått möta EU-kommissionen på motsvarande sätt och då för första gången i höstas.
 
Samtidigt pågår ett intensivt arbete inom Kungliga Ingenjörs VetenskapsAkademin (IVA) där man genom projektet ”Innovation för tillväxt” försöker få till två nationella arenor, en nationell och en regional dialog. De här dialogerna är enligt projektledarna Håkan Gergils och Johan Schuber ett försök att samla både nationella och regionala aktörer ”på tvärs” över politikområden och sektorsgränser för att skapa en insikt om behovet av samt en acceptans och ett engagemang för en nationell innovationsstrategi.
Både Gergils och Schuber menar att en innovationsstrategi inte bara handlar om att nå ökad tillväxt utan i grunden speglar ett nytt sätt att förhålla sig till det ständigt ökade förändringstryck som hela samhällsstrukturen får känna på.
 
För att få fart på processen så tar IVA givetvis spjärn mot de mötesarenor som redan finns mellan staten och regionerna. I nuläget finns dels den Regionala dialogen (alltså samma namn vilket kan förvilla, red. anmärk.) som Tillväxtverket håller i och där landets varselsamordnare samlas. Sedan håller Näringsdepartementet i den mötesplats som kallas ”Nationellt forum” och som samlar de regionala

politikerna runt om i landet. Sedan finns också en idé inom Näringsdepartementet att samla staten och regionerna för att få till mer av samverkan mellan EU:s olika fonder.

I förra numret av Gränsbrytning kunde vi också läsa om hur Chris Heister, utredaren bakom den nya Kulturberedningen, gärna vill se att staten och regionerna i fortsättningen sluter avtal. Därmed behövs ännu en mer utvecklad mötesarena. Och på infrastrukturområdet finns redan etablerade arenor mellan staten och regionerna för den typen av omfattande planeringsprocesser.
 
Alla de här exemplen visar på hur förhållandena mellan staten och den lokala / regionala nivån nu ömsar skinn på område efter område. Gamla styrformer ersätts av nya som mer präglas av dialog och förhandling än att staten pekar med hela handen. Mönstret går hela tiden igen. Men vad får det här för konsekvenser?
 
Under en av alla intervjuer som pågick inför detta nummer så säger en av medarbetarna på det svenska näringsdepartementet:
”Det är som att besluten fattas av de som infinner sig och verkställs av dem som tar initiativen.”
En annan person, Hans-Olof Stålgren, vid svenska landbygdsnätverket, gav uttryck för en liknande upplevelse när det gäller östersjöstrategin:
”Nu i början så är det ju lite som Vilda västern. Allt vi går in i är ju orörd mark och ingen vet riktigt vad som gäller.”
Jag tror att det som nu sker i grunden är positivt. Samtidigt kan jag som medborgare inte låta bli att fundera över vart mitt demokratiska inflytande tog vägen i detta nya samhällsbygge?
 
Chefredaktör
Per Holmström
Lämna en kommentar