Tidigare självklarheter har under de senaste månaderna ställs på ända. Oslo är ingen fredad plats, USA är inte världssamfundets för evigt självklara lokomotiv, euron och indirekt EU:s framtid är inte given. Bakom ligger händelser som borde väcka den regionala nivåns alla aktörer att hantera det högst oväntade!  

Större städer runt om i Europa har i kölvattnet av den amerikanska forskaren Richard Floridas forskning velat förknippas med kännetecken som attraherar kreativa människor. Så även den norska huvudstaden Oslo där sommarens tragiska händelser på ett bryskt sätt påminde oss om att kreativiteten, i likhet med många andra drivkrafter i samhället, är ett tveeggat svärd som både kan bidra underverk och skapa stor förödelse. Det är kanske på sin plats att även övriga större städer i Norden tar sig en funderare vilken sorts kreativitet som både uppmuntras på de publika balkongerna och samtidigt tillåts växa på de undanskymda bakgårdarna. Frågorna är minst lika angelägna utifrån ett stad – landsperspektiv där kulturerna i de olika sammanhangen vanligen skiljer sig åt. Är det en angelägen fråga regionalt att se till att dessa världar möts och konfronteras för att berika varandra eller hålls de isär så att känslor av främlingskap får fäste och gror?   En annan händelse som har direkta kopplingar till de nordiska regionerna är tillkomsten av en gemensam valutafond för euron. Tyskland och Frankrikes presidenter gör nu gemensamt ett försök att upprätta ett eurostyre för att rädda eurons framtid. Det har de också all anledning att göra då de båda ländernas ekonomier i mångt och mycket utgör eurons ryggrad och indirekt utåt står för eurons trovärdighet. Men ett eurostyre innebär samtidigt att EU får en fjärde indirekt övergripande maktfaktor att ta hänsyn till utöver kommissionen, rådet och parlamentet. I klartext så får de länder som står utanför eurosamarbetet ett minskat inflytande över EU:s framtida färdplan eftersom eurons väl och ve sätter sin prägel på de långsiktiga budgetförhandlingarna som i sin tur påverkar hur EU:s politik ska utformas. Även här kan man dra några slutsatser som direkt berör de nordiska ländernas regioner. Begreppet ”by-pass” står för regioner som inte inväntar att de egna ländernas regeringar ska agera i för dem angelägna frågor. De tar i stället sitt pick och pack för att åka till Bryssel och själva föra fram sina önskemål. Om detta tidigare setts som en möjlighet så är jag själv övertygad om att det framöver blir en nödvändighet. Inte minst för att kompensera det minskade inflytande över EU:s övergripande politik som den danska och svenska regeringen kan få kännas vid i fortsättningen.   Slutligen några ord om händelseutvecklingen i USA och i övriga omvärlden som har relevans för våra regioner. Mestadelen av all nyhetsbevakning kretsar kring hur USA ska klara sitt underskott och i vilken utsträckning som detta kan föra med sig en andra dip med nya djupare kriser i antåg. Men kopplingen till våra regioner ligger här på ett annat plan nämligen det underliggande förtroendet för USA-dollarn. Alla företag som agerar internationellt måste välja vilka marknader man ska satsa på och vilka valutor man vill göra affärer i. Vårt eget näringsliv i Norden har av historiska skäl haft en större andel av sina marknader i västvärlden och nyttjat USA-dollarn som handelsvaluta. Frågan är nu hur länge till detta är en bra strategi? Det är ju ingen hemlighet att Kina och Indien och andra framväxande ekonomiska makter är trötta på att spela andra fiolen i den globala orkestern.   Den fråga som är värd att ställa handlar om det egna lokala näringslivet är starkt beroende av ett fåtal marknader eller har alla sina kontakter i samma geografiska riktning? Visserligen kan ingen aktör utöver företagen själva välja åt vilket håll de vill göra affärer, men denna verklighet som sträcker sig bortom regionens territorium har en direkt koppling till den egna regionens skatteunderlag. Se på SAAB i Trollhättan och de uteblivna löneutbetalningarna! Samtidigt kan offentliga aktörer på sikt räkna med att bli djupt involverade i den stund då näringslivet lokalt och regionalt vill satsa in på nya marknader. Språken,  

kulturerna, tänkesätten och inte minst våra djupaste värderingar utmanas på hemmaplan när handelsutbyten sker in mot nya farvatten (läs Asien, Sydamerika och Afrika).   Det sägs ofta och med självklarhet att vi lever i en global värld. Men frågan är om vi har tagit in denna verklighet i våra kommuners och regioners sätt att agera? På många håll, inte minst i mindre kommuner, kan det vara fullt upp att bara följa och förhålla sig till händelseutvecklingen i Europa. Att vara beredd på det oväntade är inte längre en avgränsad säkerhetsfråga utan en strategi för överlevnad och utveckling.    Chefredaktör Per Holmström  

Lämna en kommentar