Sedan efterkrigstiden har den nationella fördelningspolitiken varit ett huvudnummer för partipolitikens ställningskrig. Men framtidens slagfält borde rimligen fokusera på utformningen av tillväxtpolitikens – och den är till sin logik regional och internationell.

Tågordningen inom den nationella partipolitiska debatten har sedan länge varit given: ”Kakan är given, hur ska den fördelas?” Men under hela 2000-talet, och särskilt under de senaste kriserna, har detta synsätt rejält naggats i kanten. På den regionala nivån har – framförallt i regioner som Skåne och Västra Götaland – ordningen med tiden kommit att bli den omvända: ”Hur ska vi få kakan att växa så att vi har något att fördela?”. Den tidigare regionpolitikern i Västra Götaland Kent Johansson (c) uttryckte de hela på följande sätt:

– Den avgörande skillnaden mellan att vara landstingspolitiker och regionpolitiker är att i den tidigare rollen så hade man ansvar bara för kostnadssidan. Som regionpolitiker har man dessutom ansvar för att även skapa förutsättningar för intäktssidan.

Denna upptäckt har även sipprat ned till kommunnivån som på olika sätt och allt mer aktivt arbetar med sitt lokala näringsliv. Insikten om att näringslivets väl och ve är helt avgörande för ortens och bygdens fortlevnad skapar också många gånger en blocköverskridande samsyn. När de lokala politikerna inte är överens så är det intressant att se att det ofta handlar om just vad som bäst gynnar tillväxten och utvecklingen i kommunen eller regionen.

Min poäng är att kopplingen till platsen, som kan vara lokal eller regional, tvingar kommun- och regionpolitiker till denna tågordning, först tillväxt, sedan fördelning. Detta är ingen självklarhet för de nationella politikerna som verkar ha en annan tågordning: först individens / kollektivets rättigheter och skyldigheter, sedan platsens väl och ve. Denna skillnad, som i sina bästa stunder är både nödvändig och fruktbar, är i nuläget på kollisionskurs. Ett av de tydligaste uttrycken

   

för detta är den svenska och på sina håll även nordiska sättet att förhålla sig till EU:s kommande sammanhållningspolitik och den förestående långtidsbudgeten. Utifrån ett nationellt fördelningsperspektiv så utgör EU och EU:s många initiativ en kostnadspost men utifrån ett regionalt tillväxt- och utvecklingsperspektiv så utgör samma företeelser en av de viktigaste källorna till investeringar, förnyelse och hållbar utveckling.

Kanske är det dags att låta det lokala / regionala tillväxtperspektivet möta den nationella politikens omsorg om individer och kollektiv på ett mer fruktbart sätt. Det ena är inte mer sant än det andra, men i nuläget så är det uppenbart att den regionala tillväxt- och utvecklingspolitiken inte ges den uppmärksamhet och stöd som den skulle behöva av den nationella partipolitiken. Det är ett faktum att utvecklingen i landet kantrar allt mer utan att nämnvärt uppmärksammas i vare sig riksdagen, hos regeringen eller hos oppositionen. Därför tror jag att ett sådant möte med all säkerhet också bidra till en spännande förnyelse av den nationella partipolitiska debatten – något som i dag efterfrågas på många håll.

  Chefredaktör Per Holmström

Lämna en kommentar