Slaget om post-2013 har börjat. Hur ska EU:s framtida politik utformas och vem ska ha makten? Under det årliga "Open Days", som är Europas regioners stora evenemang, kunde deltagarna få inblick om vad som står på spel men också var striderna utkämpas.  

Den hetaste frågan under de fyra dagarna i Bryssel handlade om sammanhållningspolitikens framtid efter 2013. Från regionalt håll står man benhårt fast vid att denna politik är den mest effektiva vägen för att stärka den lokala och regionala nivåns förmåga att skapa långsiktig tillväxt och välfärd. Emot sig har man enskilda regeringsföreträdare, politiker och lobbyistgrupperingar som ser till många medlemsländers knaggliga ekonomi, som värnar nationalstatens allt mer kringskurna suveränitet och poängterar sektorspolitiken som ett effektivt sätt att utöva kontroll över EU:s knappa medel.
 
Bataljen utkämpas inte på en spelplan vid ett enda tillfälle, utan på flera samhällsnivåer parallellt och under en längre tid. Frågeställningen blir därför väldigt svår att överblicka och ännu svårare att sia något om. För oavsett hur alla parter ställer sig till själva sakfrågan, en stärkt sektorspolitik eller en stärkt sammanhållningspolitik, så måste den slutliga politiken ändå utformas på flera samhällsnivåer parallellt. dessa har blivit ömsesidigt beroende av varandra.
Därför blir frågeställningen om vilken politik som ska drivas ytterst sett nära sammankopplad med frågeställningen om hur hela EU ska styras: om vilket inflytande de olika samhällsnivåerna ska ha över utformningen och genomförandet av de strategiska politiska dokumenten. Detta borde i och för sig inte förvåna någon.
 
Det innebär att det i realiteten handlar om en maktkamp mellan åtminstone tre eller fyra samhällsnivåer (lokal och regional nivå kan i olika EU-sammanhang räknas både som en och två nivåer). Här försöker både den lokala och regionala nivån liksom nationalstaterna vinna största inflytande över EU:s olika beslutsforum.
 
På den europeiska nivån så händer en del intressanta saker just nu. Inom EU-parlamentet som i det här fallet är en oprövad maktfaktor, så samlar man styrkorna för att sluta upp bakom sammanhållningspolitiken. Vilket motstånd som Danuta Hübner, ordföranden i regionutskottet kommer att möta från övriga ledamöter återstår att se. Detta var åtminstone inget problem som hon nämnde under den intervju som Gränsbrytning fick med henne.
Inom EU-kommissionen så försökte direktoratet för regionalpolitik lägga vantarna på och teckna in alla tänkbara fördelar med EU:s innovationsstrategi som presenterades samma vecka, och som utgör ett av flaggskeppen inom EU:s övergripande strategi: EU2020. Man hävdade att just sammanhållningspolitiken är den bäst lämpande ansatsen för att få snurr på Europas innovationskraft.
 
Under ett av seminarierna kunde också handläggaren Tonnie de Koster från samma direktorat berätta att EU-kommissionen planerar att koppla samman den stärkta budgetdisciplinen med genomförandet av EU2020. Detta betyder att EU-kommissionen med vänster hand kan hålla bättre koll på medlemsländernas ekonomiska politik och samtidigt med höger hand pressa på genomförandet av det nationella reformeringsarbetet. Ett smart sätt för kommissionen att öka sin reella makt utan att hamna allt för mycket i den politiska skottgluggen.
Intressant att notera är också hur Regionkommittén under veckan passade på att berätta hur de anser att EU:s digitala agenda ska användas för att förverkliga den flernivåstyrning och territoriella agenda som kanske just nu är bland de hetaste frågorna i Bryssel.
 
Denna höst finns också en ny nivå tydligt närvarande i samtalet. Både Östersjösamarbetet och den framväxande Donaustrategin kan ses som jokrar i leken där ingen i dag kan säga vilket reellt inflytande dessa samarbeten kommer få för den kommande politikens utformning. Men eftersom inga pengar finns samtidigt som mycket politisk prestige har investerats, så borde det vara rimligt att vi här allra först får se vem som tar de verkligt avgörande initiativen över EU:s kommande styrmodell, nationalstaterna eller regionerna. Under denna vecka, den 15 – 16 oktober, så hålls det först årsmötet för Östersjöstrategin och då lär vi få veta vad som kan vänta under det kommande året.
 
På nationell nivå så vet vi att den nya svenska regeringen håller på att samla styrkorna. Redan nu så vet vi att regionfrågan kommer att delas mellan ett antal ministrar varar Anna-Karin Hatt blir IT-och regionminister med ansvar

 

för regional tillväxtpolitik. Det var i fredags ännu inte helt klart om Peter Norman även skulle ta över den tidigare ministern Mats Odells kommunportfölj men sannolikheten var stor. Även Civil- och bostadsministern Stefan Attefall kan bli inblandad på ett hörn genom sitt ansvar för bostadspolitiken. Slutligen kommer Eskil Erlandsson som nyutnämnd landbygdsminister på Jordbruksdepartementet sannolikt även spela en viss roll. Namnbytet är ju en tydlig markering.

 
Men om namnbyten och bytet av ministrar kommer ändra den regionala dagordningen eller ytterligare underlätta samarbetet mellan de regionala företrädarna (regionförbund och landsting) och staten återstår att se. För en sak är säker: att både EU och den regionala nivåns frågeställningar var helt frånvarande i den svenska valrörelsen.
 
Vad vi däremot fick se under veckan som gick var att få lokala och regionala politiska företrädare vågar sätta hela sitt hopp om ökat inflytande till sina regeringar och

nationalstaten. Åtminstone då det gäller sammanhållningspolitikens framtid efter 2013.

Inte mindre än 143 regioner hade signerat den deklaration som EU-kommissionens ordförande Barroso fick ta emot, med krav på att sammanållningspolitiken får vara kvar. Sett på avstånd så var deklarationen också ett tydligt uttryck för att regionerna allt mindre finner sig i att gå i sina nationalstaters ledband när de anser att det finns bättre sätt att driva politik.
 
Chefredaktör
Per Holmström
Lämna en kommentar