Vill man ha en stabil arbetsmarknad kräver detta numera en maximalt o-stabil arbetskraft, eftersom efterfrågan på arbetskraft är allt annat än stabil.

Round & Round at the Vatican CC BY Andrew E. Larsen
Round & Round at the Vatican CC BY Andrew E. Larsen

En stabil arbetsmarknad definieras som en arbetsmarknad där utbud av arbetskraft matchar efterfrågan på arbetskraft. Samhället gör sitt bästa för att uppnå denna önskade stabilitet. Men utan maximal rörlighet på utbudssidan blir balansgången omöjlig att uppnå.

För att hjälpa utbudssidan – våra ungdomar – att möta efterfrågans ganska svårförutsägbara önskemål, rycker till exempel både Saco och SCB in.
Båda har gjort prognoser över vilka yrken som kommer att falla under kategorin efterfrågan i framtiden, närmare bestämt fem, respektive tre år framåt. Så ska ungdomarna hjälpas att välja rätt utbildning.

Satsa sålunda inte på att bli samhällsvetare, biolog eller veterinär – där blir konkurrensen alltför hög om fem år och därmed, förklarar Saco, kommer den investering som det innebär att skaffa sig en akademisk utbildning, ge för dålig avkastning. Välj istället grundskolelärare eller rörmokare, tipsar SCB.

Sacos och SCB:s hjälpsamma råd motsägs av ett annat fenomen som är så vanligt numera att det har fått en egen term: Yrkesspridning. Spridningen består i att, bland dem som tillsammans studerar samma inriktning på en högskola i Sverige, kommer bara 20-25 procent hamna i samma yrke.[1]
En samhällsvetare kan till exempel några år senare återfinnas på regeringskansliet, i försvaret, arbeta som journalist, omvärldsanalytiker, på en reklambyrå eller arbeta som statistiker.

Det blir då en högst svårbedömd fråga, om det lönar sig att ta en utbildning till samhällsvetare eller inte.

Fel blir rätt

Naturligt nog frånråder SCB och Saco från att välja yrken där antalet anställda krymper av olika orsaker. De bortser då från ett annat fenomen; att det ofta uppstår nya kategorier för yrken som inte längre efterfrågas lika mycket.

För bibliotekarier har till exempel samhällets nya förtjusning i att dokumentera precis allt, gett oanade jobbchanser. För poliser har säkerhetsbranschen blivit ett lönsamt alternativ. Journalister utbildas i överflöd till krympande redaktioner, det vill säga arbetslöshet men istället har jobben skapats inom det nya yrket ”pressansvarig” eller informatör. Dessa har gått från att vara en handfull till tiotusentals på några decennier.

Journalistutbildade hittar man också i ett annat relativt nytt yrke – politiker. Detta är inte längre ett uppdrag under en begränsad tid utan en livstidssysselsättning.

SvD granskade nyligen regeringen och fann att ministrarna varken har särskilt hög utbildning eller längre erfarenhet av arbetslivet. I genomsnitt har ministrarna pluggat i mindre än fyra år, arbetat i sju och varit betalda politiker i 17,5 år. En minister drar upp genomsnittssiffrorna, Peter Norman, som hämtades direkt från arbetslivet.

Denna relativt trygga verksamhetsgren har yrkesrådgivarna hittills missat att tipsa ungdomar om  När det politiska uppdraget upphör, väntar som bekant pension (oavsett ålder) eller andra uppdrag som varken kräver utbildning eller yrkeserfarenhet: Generaldirektör, landshövding, chef för institut eller styrelseledamot.

Se med nya ögon

Det normala sättet att identifiera kloka karriärval är att luta sig mot statistik. Men gamla statistiska formler ”ser” inte nya branscher och blir därför ett svagt grundlag för framtidsförutsägelser.

Ett exempel: Musikbranschen omsatte 2012 officiellt 7,4 miljarder kronor. Offentliga rapporter bedömer att 9 000 svenskar är sysselsatta inom musikbranschen. Siffrorna är troligen rejält i underkant. 100 000 svenskar medlemmar i någon av de tre mest tongivande yrkesorganisationerna i musikbranschen.[2]

Det året tjänade Swedish House Mafia (enligt pressuppgifter) 400 Mkr enbart på sin avskedskonsert och låtskrivaren Johan Schuster 500 Mkr i royalties från sina hits.

De stora pengarna hamnar naturligtvis alltid bara hos ett fåtal. Men deras framgångar kräver många kringliggande arbetsinsatser innan pengarna rullar in. Trots det råder ingen svenska ungdomar att slå sig på musik.

Modeindustrin imponerar med 206 miljarder i omsättning år 2011. Svensk turism växer så det knakar – omsatte över 275 miljarder 2012 och drar numera in mer pengar än svensk bilexport.

Matindustrin med lokala råvaror och hälsobranschen med dietister, personliga tränare och livscoacher är andra kategorier som ännu inte upptäckts av våra yrkesrådgivare.

Ingen mossa

Yrkesrådgivarna kan inte skylla på att de följer försiktighetsprincipen och väljer att bara föreslå på stabila jobb. På vår stabila arbetsmarknad utmärker sig inga jobb längre för stabilitet.

En intressant retorisk indikation på detta är att den korrekta termen för vad vi slarvigt kallar fastanställning är ”tillsvidareanställning”.

Stabilitet är inte heller en egenskap som uppskattas av arbetsgivare. Vad som efterfrågas är förstås flexibilitet, anpassningsbarhet och utvecklingsförmåga. Rörligheten ska vara maximal.

Ett nedslag som gjordes år 2003 demonstrerade sanningen i detta: Över 1 miljon svenskar bytte jobb under 12 månader. Folk flyttade rent geografiskt eller omplacerades efter en omorganisering, de gick från heltid till deltid, startade ett företag eller gick i konkurs, blev arbetslösa eller hittade ett jobb.

Ständig snurr

Siffrorna från 2003 avslöjar att vi kände oss rätt trygga på arbetsmarknaden det året. Generellt flyttar vi runt mindre i dåliga tider. 16 procent av oss tar steget att byta arbetsgivare under ett bra år, 8 procent i lågkonjunktur. Men oavsett de anställdas egna val utsätts alla för mer eller mindre önskad rörlighet: I genomsnitt omsätts 900 000 jobb varje år i Sverige.

Inte ens de av oss med en fast anställning som faktiskt väljer att stanna hos vår arbetsgivare, är särskilt orörliga. I en studie som gjordes i Väst-Sverige för tio år sedan fann forskare vid Göteborgs universitet att ungefär en tredjedel av oss inte utför vårt arbete vid samma punkt hela dagen utan måste förflytta oss rent fysiskt mellan olika platser under dagen för att kunna utföra vårt jobb.

Den lilla stillasittande grupp som blir över när vi räknat bort alla som rör på sig, de sitter inte heller still. De rör sig mentalt. Under 2012 deltog 72 procent av alla svenskar i arbetslivet i någon form av vidareutbildning.

Svenskarna lever alltså mycket väl upp till arbetsgivarnas krav på flexibilitet och anpassningsbarhet. Och just detta tycks göra den svenska arbetsmarknaden mer stabil.


[1] De stora undantagen är läkare, präst och polis.

[2] Stim, SAMI och Ifpi.

Lämna en kommentar