Storstadsbor lägger allt mer tid på att pendla till jobbet. Löser mer infrastruktur problemet?

Mumbai train CC BY kholkute
Mumbai train CC BY kholkute

Städerna växer och allt fler människor väljer att flytta in till de centrala orterna. Jobbtillfällen, städernas attraktivitet och möjligtvis också drömmen om ett gott liv lockar. Urbaniseringen har sedan länge varit ett faktum och utvecklingen har varit konstant. Trots det har infrastrukturen inte anpassats efter befolkningskurvan. Trängseln är påtaglig, inte bara på vägarna in till städerna utan även på bussar och på pendeltåg.

Ekonomiska aspekter och brister i samordning mellan stat, region och kommun ses som delförklaringar till att satsningar på kollektivtrafiken släpat efter. Många aktörer är inblandade när infrastruktursatsningar ska planeras och genomföras vilket är ett hinder när beslut och överenskommelser ska ingås. Komplexa system såsom infrastruktur är svåra att planera och föregripa då det finns ett nästan oändligt antal parametrar som ska tas hänsyn till. Det leder inte sällan till att projekt går i stå såsom Tvärspårvägen Syd, Södertörnsleden, förbifart Stockholm och tunnelbanan mellan Malmö och Köpenhamn gjort.

Under tiden kommer människor i storstäderna att tillbringa allt mer tid på väg till och från jobbet. Den statliga expertmyndigheten Trafikanalys uppskattar att den genomsnittliga restiden till arbetet för stockholmaren har ökat från 33 till 40 minuter sedan 1995. På ett år blir det över 6 arbetsveckor som läggs på pendling. Stockholmaren är den i landet som drabbas hårdast av brister i kommunikationsstrukturen.

Att en så pass stor del av dagen läggs på pendling till och från jobbet är samhällsekonomiskt inte rimligt. Fler som åker kollektivt istället för att ta bilen minskar trafikflödet på vägarna – men ökar trycket och trängseln i kollektivtrafiken. För dem som åker kollektivt är det visserligen möjligt att arbeta under tiden till jobbet men bara om trängseln är rimlig och färdmedlet anpassat. Både utanför fordonen och inuti dem är utrymmesbrist alltså en av de största stötestenarna i systemet.

Innan infrastruktursatsningarna är på plats och i takt med befolkningsutvecklingen och urbaniseringen, om de någonsin blir det, finns det en enkel lösning på problemet.

Människor skulle kunna sluta arbeta under exakt samma tider.

Trängseln skulle lätt kunna undvikas om arbetsdagen inte automatiskt startade vid 9- tiden och slutade vid 17-tiden för i stort sett alla. Möten skulle mycket väl kunna förläggas mitt på dagen och arbetet däremellan skulle kunna anpassas av var och en. Alla arbetsplatser har inte möjlighet att vara så flexibla men många har det, tillräckligt många.

Att arbeta hemifrån är en lösning som anses ge – framförallt barnfamiljer – en enklare situation och en möjlighet att få ”livspusslet” att fungera. Men den lösningen bygger ofta på föreställningen om att arbetslivet pågår mellan 9 och 5 vilket alltså inte behöver vara självklart.

Våra samhällsstrukturer är förvisso uppbyggda kring en tydlig uppdelning av dygnets timmar. Om vi verkligen ville komma åt pendlingsproblematiken behöver därför även förskole- och skolverksamheten ses över. Kommunal och gemensam verksamhet bidrar i allra högsta grad till inte bara stress utan även till trängsel i trafiken. De som lämnar sina barn på förskolan när den öppnar klockan sju på morgonen är inte sällan kommunens egna anställda. Att den kommunala förskolan öppnar klockan 7 – vilket för övrigt är den dyraste timmen också för förskolan – för att kommunens anställda ska kunna lämna sina barn för att sedan i sin tur kunna gå till sina kommunala jobb är inte rimlig.

Att lösa samhällsekonomiska problem som pendlingstid och trängsel kan innebära satsningar på infrastruktur. Men vi bör ha i åtanke att infrastruktur inte alltid behöver innebära fysiska lösningar – de kan lika gärna innebära mentala förändringar och byggandet av nya spår på insidan av våra huvuden.

Läs mer: The Atlantic Cities: Far Beyond Rush Hour: The Incredible Rise of Off-Peak Public Transportation

Lämna en kommentar