Enligt termodynamikens andra lag sägs världen gå mot idel kaos. Vi ser nu en utveckling där kaoset, eller snarare mångfalden, snabbheten och den oförutsägbara förändringen dominerar på alla plan i samhället. Men samtidigt som kaos i sin vardagliga användning används som synonym till oordning finns det i den utveckling vi ser mönster och samband. Att vara en kompetent aktör i en föränderlig värld innebär förmågan att vara flexibel och att bejaka mångfalden snarare än att styra den, det innebär att kunna navigera genom och kombinera kaos och ordning.

Från ordning till kaos

”Ingen människa är en ö” sa filosofen John Donne redan på 1600-talet, ”varje människa är en stycke av fastlandet, en bit av det hela”. Likväl har utvecklingen sedan dess präglats av en fragmentisering av samhället där öar skapats genom att institutioner, företag och organisationer byggt murar och bedrivit en stängd verksamhet. Bakom murarna har en kultur av tradition, stabilitet och specialisering vuxit fram. Kompetens har i kunskapssamhället länge kunnat mätas i förmågan att bevara sina ”hemligheter”, hålla på sina rutiner och bevara väl inarbetade strukturerna. I ett framväxande flödes- och nätverkssamhället bryts traditionens murar ner. Vi ser en snabb förändring, ett paradigmskifte, där samhället går ifrån 1900-talets förutsägbarhet till 2000-talets oförutsägbarhet. Där den gamla organisationen utmärktes av tradition, rigiditet och homogenitet utmärks den nya av självorganisering, flexibilitet (icke-struktur) och mångfald. Där den gamla organisationen/institutionen präglades av specialisering och murar mot världen, präglas den moderna av rivna murar och öppenhet, med flöden av information, tankar och idéer som följd.

I den nya världen finns varken öar eller fastland, bara ett oändligt hav och otaliga flöden av människor, idéer och händelser.

Världen som vi en gång kände den ter sig nu smått kaotisk.

Den Kaotiska världen

För att förstå denna nya kaotiska miljö används ibland konceptet VUCA (Votality Uncertainty Complexity Ambiguity). Enligt Dr. John Sullivan, HR-specialist, utmärks vår nya omvärld av fler förändringar, som dessutom sker snabbare än tidigare och som har så pass stor inverkan på vårt samhälle så att de blir ”disruptive”. Förändringssnabbheten påverkar inte minst HR-området och Sullivan ställer frågan;

[H]ow do you effectively hire, develop, place, and retain individuals and leaders in the volatile environment where literally everything changes in months rather than years?”

Här ställs alltså ett högre krav på rekryteringen av flexibla medarbetare som snabbt kan anpassa sig till en föränderlig omvärld. Sullivan själv föreslår, bland annat, att organisationer och företag måste fokusera mer på att lära ut problemlösning, ”rapid learning” dvs. system för snabbare inlärning samt innovation. Han föreslår också att arbetsbeskrivningar måste bli mer flytande för att kunna anpassas tillförändringar och att medarbetare rör sig och roterar runt på fler arbetsuppgifter. Ytterligare sätt att hantera den här typen av miljöer på kan vara att satsa på mångfald och sätta ihop tvärkompetenta team, dvs. team med flera olika kunskaper och bakgrunder som kan samverka för att bemöta och lösa problem. Genom att blanda olika perspektiv utvecklas och fördjupas den gemensamma förståelsen. Uppsala Universitet har i sammanhanget tagit fram ett koncept de kallar AIM Day som bygger på det tvärkompetenta, men också på gränsöverskridande samarbeten mellan akademi och näringsliv. Här står företag och organisationer för den grundläggande problematiken och frågeställningar medan forskare står för kunskap och komptens som under ett tillfälle kombineras för att utveckla samarbeten, idéer och möjligheter.

Ur kaos födds innovation

Kaos går därför att koppla till ett begrepp som öppen innovation där kontrollen släpps och externa aktörer släpps in i utvecklingsprocessen. Ett sådant exempel är Wikipedia som på många sätt är självorganiserande, ett annat är Android där systemet utvecklas genom en öppen struktur av programmerare och användare. Båda dessa exempel visar på att öppna strukturer för med sig en viss oöverskådlighet, men också innovation och utveckling.  Ytterligare exempel är Open Space teknologi som vänder den traditionella konferensen upp och ner. Det finns ingen klar agenda och deltagarna sprids ut i olika smågrupper. Strukturen utgörs av ett gemensamt tema för dagen och ett visst mått av kaos ligger inbyggt i mötesstrukturen. Mötet pågår så länger som deltagarna själva vill. Man rör sig fritt mellan olika diskussionsgrupper. Fikat är hela tiden närvarande.

Ur kaoset kan också ordning födas. Ett sådant exempel är brainstormingen, eller ännu hellre, den så kallade ”braindrain” där syftet är att producera så många idéer som möjligt. Ett annat exempel är Wikipedia, som bäst går att likna vid en bazaar av olika röster, åsikter och idéer. I båda fallen tenderar kaoset att övergå i en slag självorganisering där meningsskiljaktigheter, kritik och avvikelser hanteras längs med vägen. Kaos och ordning utnyttjas i en symbios med varandra och dessa exempel visar på en kompetens att organisera människor, idéer och utveckling som blir allt mer efterfrågad idag. Här kan vi tala om en så kallad, Kaordisk kompetens,  förmågan att hantera flöden, strukur och det oväntade, på en gång.

Kaordisk kompetens

Kaos och ordning är på så sätt egentligen ett falskt motsatspar. Dels därför att kaos egentligen inte är desamma som oordning. Istället är kaoset mångfald, i vilken det finns oräkneliga möjligheter (det som  krävs är kombination av kaosets olika delar). Innovation handlar alltid om risktagning, att ta ett steg utanför det förväntade, in i det okända och det osäkra, in i kaoset. Faktum är att begreppet ”kaordisk” myntades av Dee Hock under 70-talet i samband med att han grundat det företag som senare blev Visa International. Begreppet användes för att förklara den världsomspännande struktur vari 22 000 banker på ett nästintill paradoxalt sätt både skulle samarbeta och konkurrera. Idag är liknande kaordiska miljöer vitt spridda och globala företeelser. För att kunna röra sig i en värld som präglas allt mer av komplexitet, flöden och snabbhet snarare än tydlighet, struktur och rigiditet krävs kaordisk kompetens, det vill säga en förmåga att förena kaos och ordning i strukturer.

En kommentar till Kaordisk Kompetens; förmågan att kombinera kaos och ordning

  1. ”Enligt termodynamikens andra lag sägs världen gå mot idel kaos” inleder denna uppsats. Kaos översätts därefter till oordning som också sägs stå i motsättning till mönster och samband vi ser i utvecklingen.
    Termodynamikens andra lag (T2) har formulerats på olika sätt men kan lätt missförstås med inexakta begrepp som ”kaos”, ”oordning” mm. T1 är befriad från dylika felkällor: ”energi kan varken skapas eller förbrukas”.
    Man kan alltså inte förbruka energi men när man använder energi förbrukar man i stället dess kvalitet eller arbetsförmåga, vilken kallas exergi. Det är detta som T2 handlar om och det olika formuleringar av denna lag försöker tala om är att ”exergi kan bara konsumeras, ej skapas”, här formulerat lika entydigt som T1. Den klassiska formuleringen är ju ”entropin i ett slutet system kan aldrig minska”, en formulering som satt myror i huvudet på många studenter och lett dem in på villovägar.
    Entropi kan översättas som ”oordning” eller bättre: frånvaro av exergi, vilket skulle ge: ”frånvaro av exergi i ett slutet system kan aldrig minska” vilket ju bara är ett tillkrånglat sätt att skriva ”exergi kan inte skapas, bara förbrukas” (med samma metod skulle vi skriva ”frånvaron av vatten i ett glas ökar när man dricker därur”).

    Tillämpat på hela universum går alltså dess totala energi från helt användbar till totalt värdelös, dvs slutar i den s k ”värmedöden”, ett tillstånd utan några som helst kontraster av något slag och alltså inget kan hända. All energianvändning (=exergiförbrukning) ger alltid värme som delresultat och temperaturskillnad är alltså alltid den sista kontrasten att förbrukas efter att alla andra d:o förbrukats.
    Är då utvecklingen på jorden ett undantag från T2, eftersom livet med olika mönster som växter och djur uppstått här? Naturligtvis inte, men artikeln verkar sväva på målet och försöker (omedvetet?) sudda ut skillnaden mellan ”världen” och ”samhället”. För att förstå hur exergimängden på planeten har kunnat öka trots dess universella minskning måste man betrakta systemet solen-jorden avskilt från resten av universum och först konstatera att exergin alltid minskar i bägge dessa system enl. T2.
    Jorden tar emot exergi från solen samtidigt som hela detta system ändå totalt sett förlorar exergi till resten av universum. Men detta räcker inte för att bygga upp olika mönster på en planet, vilket t ex månen är exempel på. Där måste också finnas någon teknik som kan både fånga upp solljus och sedan ur detta bygga upp nya strukturer och här kallas den fotosyntesen.
    Detta kan också uttryckas som att solens exergi bara kan förbrukas men en liten del därav tar dessförinnan omvägen via jorden där denna exergi – m h a fotosyntesen – överförs i olika (livs)mönster som så småningom utplånas och blir lika oanvändbar som all exergi måste bli.
    Livet på planeten kan alltså sägas utgöra en temporär fördröjning av den eviga och universella exergiförbrukningen genom att solstrålar inte direkt blir värme utan först överförs i mer beständig exergi.
    ”Allt kött är hö” och allt hö är solljus.
    Eftersom exergi bara kan förbrukas måste all exergiuppbyggnad på jorden bekostas av en källa utanför denna, dvs solen. Vad vi själva än hittar på så kan vi aldrig själva skapa exergi, bara förbruka den exergi som solljuset via fotosyntesen byggt upp på jorden och detta samband bestämmer helt och hållet hur mycket exergi mänskligheten kan (över)förbruka från naturen och den gränsen har vi med råge passerat för länge sedan och uppenbarligen utan att vi förstår det, att döma av vårt globala beteende.
    Exergi anger ju alltid en kontrast av något slag och det är temperaturkontrasten mellan solens heta yta (6000 gr) och det kalla universum som är drivkraften bakom allt som händer på jorden. Av betydelse för livets uppkomst var också planetens storlek och avstånd till en stjärna.
    Ett annat ord som kan ge upphov till missförstånd är ”självorganiserande”. Detta ord betyder ingalunda att en process sker av sig själv, det betecknar endast en form av (för oss okänd) teknik efter vilken materia styrs. Men för alla dynamiska system/processer krävs också ett drivmedel, dvs exergi, som för fotosyntesen t ex.

    Rolf Åkerberg

    Svara

Lämna en kommentar