Kommuner tävlar mot varandra i attraktivitet. Syftet är att bli vinnare i kampen om invånare, högskolor och företag. Alltför ofta bygger de arenor eller anordnar arrangemang som inte lockar någon. Men staten är en vinnare ändå.

War of the Worlds with a bit of Close Encounters - O2 Arena Millenium Dome London CC BY Simon and his camera
War of the Worlds with a bit of Close Encounters - O2 Arena Millenium Dome London CC BY Simon and his camera

Vad skiljer mellan kommuner som skapar vinster med arenor och de kommuner som förlorar på sina satsningar?

Det är en så kallad bra fråga.

När det gäller arenor för elitidrott, stora utövarevent och konserter så är det grundläggande gemensamma att den som inte satsar en spänn alltid är den största vinnaren. Just nu heter han Anders Borg, men även eventuell efterträdare lär sitta still i båten och håva in 40-50% av de intäkter som genereras. Anders vinster överstiger alla andras förluster. Staten tjänar mest på arenor.

Det vi kan konstatera är att en del kommuner får många konserter, många event, har lag som går runt och arenan skapar totalt sett vinster för kommunen och för andra är det tvärtom.

En ideologiskt baserad tes vore då att kommuner med privat drivna arenor får bättre utfall men det går inte att belägga. Det som går att konstatera att kompetensen hos cheferna har en stor påverkan, men korrelation saknas när det gäller att hänföra det till organisationsformen. Bra människor utvecklar men det är ointressant om de är kommunalt anställda eller privat anställda.

Det finns självfallet ett samband med hur bra, fin, attraktiv arenan är, men det räcker inte heller för att påvisa någon typ av sanning om hur man gör för att bli framgångsrik.

För att komma fram till en tes som håller mot allsköns antiteser i den här frågan får vi helt enkelt förlita oss på principer för hur man utvecklar atombomber. Det är då primärt grunderna för begreppet ”critical mass”. Det görs genom att vid ett givet tillfälle sammanfoga två okritiska massor av exempelvis Uran 238 eller plutonium, samtidigt som man skapar en katalysator, i det här fallet genom att aktivera litiumelement. Då smäller det.

Det som då skiljer mellan tillverkning av atombomber och framgångsrika arenabyggen är att det första är en rent vetenskaplig verksamhet, medan det senare får ses som en politisk process.

Den tillkommande faktorn, politikens tritium kan då definieras som ”Självbild”. Tesen blir då som följer:

Andelen svenska kommuner med en kritisk massa stor nog för att bli framgångsrik som arenaägare är färre än andelen svenska kommuner med självbilden att de har den kritiska massan.

Vinnarna finns då dels bland de som har den kritiska massan och i gruppen de som förstår att de inte har den. Förlorarna är de som inte har den kritiska massan men tror att de har den.

Historiskt har kommunal snoppmätning varit en stor gren, det skall göras fåniga slogan, tas fram nya loggor, kommunen skall sättas på kartan och ingen får ifrågasätta investeringar med det här syftet.

Det är här det går fel.

Principen blir enkel. Har kommunen +50.000 invånare och tillväxt i invånarantal varje år i tio år skall man satsa, då är arenor och en utvecklad upplevelseindustri bra verktyg för att skapa framtidsförutsättningar.

Har man färre invånare och tappar befolkning finns det inga satsningar i världen som går att räkna hem. Då skall man fokusera på att spara och ett litet antal kärnområden.

Det hela handlar om den 3000-åriga trenden om urbanisering som nu eskalerar i styrka. I den första svenska fundraising aktiviteten, Hylands hörnas ”Röda Fjädern” insamling 1967 skapades Hylands ABC. Ett glimrande kreativt upplägg med ett rim för varje bokstav som kombinerades med en tavla av en känd konstnär på samma tema. Olyckliga uppväxtförhållanden gör att jag fortfarande så här snart 50 år senare kan den utantill.  För bokstaven G var den vinnande meningen ”Glesbygd är en trist miljö, ensam får man stå i kö”.

Majoriteten av svenska kommuner tappar invånare. Det är en totalt sett stabil trend, undantagen som lyckats vända på detta är så få att de inte påverkar konklusionen.

Tappar man invånare skall man inte försöka vända på den trenden med vare sig fåniga slogans, nya varumärken eller arenasatsningar. Då skall man låta teknikutvecklingen och kommunens satsning på kvalitativ äldrevård vara grunden för hur man så småningom lockar 55 plussare från närmaste framgångsrika kluster att flytta dit för att boendet är nästan gratis när de nu inte behöver vara på kontoret varje dag.

Har man en växande storstad eller mellanstor stad på 1-2 timmars avstånd så är framgångsmodellen när man står där med minskande skatteunderlag något annat än det man tror.

Vad ni än gör. Försök inte vända på trenden genom att bygga en arena.

Lämna en kommentar