Aris Fioretos, svenskfödd författare och professor i estetik vid Södertörns högskola, är tveksam till föresatsen att ge Europa en själ. Européerna borde i stället tillvarata sina inbördes olikheter.  

– Önskan att ge Europa en ”själ” går tillbaka till Jacques Delors, en av arkitekterna bakom Europeiska Unionen. Han insåg tidigt att man måste skapa någon sorts gemensam europeisk identitet, bortom vad som erbjöds i form av administration och teknik, annars hotade organisationen att falla isär i lobbyism och intressepolitik. För fem – sex år sedan samlade Delors till en konferens i Berlin på just temat ”Att ge Europa en själ”. Det är svårt att bemöta ambitionen med annat än respekt. Det är klart att EU inte kan förbli endast en administrativ angelägenhet, men samtidigt kan man vara tveksam till både metoden och förutsättningarna. Har eller skall Europa ha bara en själ? Och om så vore, vem tar sig rätten att skänka kontinenten vad den hittills tydligen saknat? Man behöver inte vara norrman eller schweizare för att höja på ögonbrynet vid tanken på en byråkrati som leker gud. Personligen undrar jag om det inte finns en poäng i att gå motsatta vägen – alltså inget top-down-styrt förordnande om en gemensam själ, utan snarare ett bottom-up-motiverat försök att säkra mångfald. Europa har väl inte en utan många själar? För att värna skillnaderna måste EU försöka vidga förståelsen om att Europa så att säga bara finns i plural. Just upplevelsen av skillnader är väl en del av vad det innebär att vara europé? Paradoxalt nog binder kanske inget dansken och albanen, greken och portugisen samman lika mycket som inbördes olikheter. Just eftersom vi alla är olika varandra, liknar vi varandra.   Anser du att det som Öst- och Västtyskland gått igenom påminner om vad Europa står inför som helhet? – Parallellen haltar en smula, eftersom Öst- och Västtyskland trots allt hade en lång gemensam historia och man talade samma språk på båda sidor muren. Den eventuella likheten består i utmaningen att skapa en gemenskap och solidaritet i federalt organiserade strukturer. När den före detta förbundskanslern Gerhard Schröder under fotbolls-VM 2006 utbrast att nu kunde man ju vifta med den tyska flaggan utan att övermannas av dåligt samvete menade han inte att tyskarna vore bättre än andra. Inte heller ville han sudda ut medvetandet om det senaste seklets politiska och ideologiska haverier av grövsta slag. Utan han lättades av tanken på tyskar som spontant tycktes fira en nationell identitet som inte längre gjorde skillnad på om man kom från Görlitz eller Essen, Vorpommern eller Bayern. Möjligen var det en kortvarig eufori som varade några sommarveckor. Men sedan dess kan man ändå se tecken på en sund – det vill säga måttfull – nationalkänsla. Det går faktiskt att vara glad över att vara tysk utan att förneka historien eller förhäva sig på andra nationaliteters bekostnad. – De utmaningar som den Europeiska Unionen står inför är förstås betydligt större än Tysklands efter återföreningen. Om man efter murens fall trodde att det skulle ta tio, kanske femton, år tills de båda delarna växt samman, menar statsvetarna och sociologerna numera att det snarare kommer att ta två tre generationer. De sociala och politiska ojämlikheterna är ganska dramatiska. Möjligen kan de ekonomiska och administrativa processerna harmoniseras ytterligare, men det är knappast önskvärt att göra detsamma med våra olika kulturer.   Finns risken att Europa slits sönder på grund av dessa olika hastigheter – inte utmed landsgränser, utan i skiktningen mellan det administrativa/ekonomiska processerna respektive det kulturella/ identitetsmässiga aspekterna? – Jag tror att man gör klokt i att fråga sig om kulturella processer verkligen fungerar som administrativa eller ekonomiska. Det vore tämligen enfaldigt att försöka homogenisera Europa kulturellt. Inte ens Delors kan drömma om något sådant. ”Kultur” betyder ”odling” och som de flesta trädgårdsmästare vet mår trädgårdar bäst om myllan får förbli rik och sammansatt – det vill säga heterogen. Vill man  

förhindra att Europa åter upplever 1900-talets galenskaper, bör man snarast främja idén att olikheter fördjupar vår förståelse av tillvaron, av vilka vi är och kan vara. Först när olikheter uppfattas som ett hot får rädslor fäste, och kan utnyttjas och mobiliseras i ideologiskt syfte.   Tycker du att EU2020-strategin ger något hopp i de här frågorna? – Om man huvudsakligen håller sig a jour med den politiska utvecklingen genom att läsa dagstidningarna, se på teve och lyssna på radio, kan man möjligen få känslan av att Europa stapplar från kris till kris. Men i ett större perspektiv är det ändå tämligen exceptionellt vad denna kontinent genomgått sedan muren föll. Personligen kan jag inte se att de utmaningar som EU står inför skulle vara ohanterliga. Fast jag kan inte säga att jag gillar tanken att det bara skulle finnas en lösning på problemen, nämligen den ekonomiska. Den globala erans ekonomism – som hellre tänker i siffror än i ord – är tämligen förödande för diskussionen. Den resonerar alltför alternativlöst. När patriarkala brösttoner gör gemensam sak med alarmism gör man klokt i att se sig om efter nödutgångarna. Om nu kulturen är en trädgård, hur rensar man så att ogräset försvinner och de goda plantorna kan växa till sig? – Man tar till vad alla goda européer har: de gröna fingrarna.

Lämna en kommentar