EU har nyligen utformat ett program för hållbar tillväxt, EU 2020. Enligt Karl-Henrik Robert, grundare av Det Naturliga Steget, innehåller programmet den rätta filosofin. Men det förutsätter att vi räknar tillväxt som sann värdehöjning och livskvalitet, så kan den växa över hela världen.  

Ska detta hända måste vi lära oss att mäta tillväxt i andra termer än BNP och andra mått som övervärderar storleken av materiella flöden och därmed skapar en icke-hållbar värld. I en hållbar ekonomi är den vinnare som lyckas skapa så stor värdeökning som möjligt med så små och icke-skadliga materiella flöden som möjligt.   Här har EU mycket att lära av sådana kommuner som exempelvis Whistler, vars program för hållbar tillväxt heter likadant – Whistler 2020. I Sverige finns en förening med över 70 kommuner, inom SEKOM-rörelsen, som arbetar aktivt med en robust definition av hållbarhet, och med visioner som tar den definitionen på allvar. EU 2020 måste ges ett innehåll och operationaliseras för att få någon betydelse. Då kan det vara bra att titta på modeller där man ligger långt, långt före EU.   Men för att den utvecklingen ska bli möjlig så måste våra ledare själva skaffa sig överblick om vad hållbarhet är. De måste lägga upp strategiska översiktsplaner för att nå dit, och be experter om detaljråd som är relevanta för planen. Strategisk planering för hållbarhet är något som går att lära ut, men hittills har bara ett fåtal ledare inom näringsliv och politik den kompetensen. Så länge våra ledare abdikerar från att ta detta ansvar kommer experter att fortsätta förvirra debatten och viska tokigheter i beslutsfattarnas öron. Små pengar kan alltid investeras i blindspår och fixarlösningar för att uppnå kortsiktiga vins­ter som senare kan återinvesteras i något ännu bättre. Stora investeringar bör däremot ställas i relation till det långsiktiga målet. De måste dels gå att vidareutveckla i den riktningen, dels skapa inkomster så att processen kan fortsätta. Så tänker framgångsrika strateger. Men i dag förs i stället debatten av personer som är amatörer på strategiska beslut, och av ledare som förvirras av amatörerna. I en "pest eller kolera"-debatt föreslår nu en del utbyggd kärnkraft. Väljer man mellan pest och kolera, så får man pest eller kolera. Och nu har det dykt upp nya experter som förvirrar de bussiga etanolbilägare som försöker göra något åt klimatförändringen: ”Vi ska inte köra bil på bränslen från feta matjordar.” Som om etanol måste tillverkas från feta matjordar, och som om bioalkoholer vore en slutlösning, inte ett mellansteg.   Poängen med att köra bil på bioalkoholer just nu är att dagens infrastruktur, bilar och jord- och skogsbruk kan anpassas till detta med små kostnader. Sådana system kan bli tuvor att hoppa på, när nästa generation bränslen, trafiksystem och jord- och skogsbrukssystem utvecklas. Om debatten förs på detta sätt vill säga. Politiker och företagsledare bör företräda allmänhetens intresse även i de fall där komplexiteten är stor och ledaransvaret betydande. Att nu förespråka utbyggd kärnkraft utan att svara på den strategiska frågan ”sen då?” är antingen oetiskt eller inkompetent. Man uttolkar vindriktningen snarare än att försöka påverka den.   Denna attityd ligger på det traditionella ledarskapsplanet och kan inte skyllas på experter. I dag är det en expertdriven "pest eller kolera"-debatt i ett snävt klimatperspektiv som gäller. Global uppvärmning eller kärnvinter? Global uppvärmning eller massvält? Global uppvärmning eller förlorad konkurrenskraft? Och ledarna och deras experter säger: ”Vi kan inte byta energisystem förrän de hållbara alternativen är framtagna.” Det är som att säga: ”Jag ska inte börja motionera förrän jag har fått bra kondition.”   Det finns idag ett växande antal politiker, borgmästare, företagsledare och andra beslutsfattare som har lärt sig definiera hållbarhet så att det går att operationalisera, som  

drar konsekvenser genom att se utmaningarna och möjligheterna, och som sedan systematiskt rör sig i rätt riktning. Dessa ledare har som regel ”tur” hela tiden, för de får relativt mindre kostnader och vinner relativt mer marknadsandelar på en mer hållbarhetsdriven marknad än konkurrenterna. Det är inte dessa ledare som åker till Kyoto eller Köpenhamn eller något annat toppmöte och uppträde som om den siste att lämna fossileran skulle vara vinnaren. De förstår i stället att framtidens marknad och politik kommer att handla om hållbara lösningar och att det är först på bollen som gäller. Det är inte förrän respektive deltagarländer får tillräckligt många sådana verkliga ledare på hemmaplan, som de stora internationella mötena kan ge utdelning. Att ledare som präglas av missförstånd och icke-hållbara allianser på hemmaplan skulle lyckas tillsammans på den internationella arenan, är inte sannolikt.   Ett gott realpolitiskt exempel är när flera hundra nordamerikanska borgmästare skrev under Kyotoavtalet, vilket i sin tur påverkade det politiska klimatet i USA och gjorde det lättare att bli av med den destruktiva Bushadaministrationen. Världens kanske mest proaktiva  kommun är Whistler i Kanada, där full hållbarhet ligger på bordet varefter strategier runt energi och andra sektorer läggs upp som delsteg på vägen. Visioner tas fram tvärs över sektorsgränser, utbildningsprogram sjösätts, indikatorer utvecklas, och så kör man. Sådana här föredömen i ledarskap vet att vi kan öka välfärden i hela världen, även i Sverige, och ändå systematiskt närma oss ett helt hållbart samhälle. Den hållbara energipotentialen är till exempel mer än tio tusen gånger större än den totala summan av all energianvändning från dagens icke hållbara energisystem. Sådana ledare vet också att berätta något annat som är minst lika spännande. Kompetent ledarskap talar till den oro människorna känner. Tydliga visioner och öppna, kreativa processer att nå dit ger ökad glädje och välfärd och mellanmänsklig tillit redan på vägen. Här finns en närmast Churchill-lik utmaning till dagens ledarskap.   Karl-Henrik Robèrt Professor i hållbar produktutveckling vid Blekinge Tekniska högskola och grundare av den internationella miljöorganisationen Det naturliga steget.

Lämna en kommentar