Den svenska debatten kring en ny regional struktur är förhållandevis enkelriktad, menar forskaren Svante Karlsson. Politiken tappar lätt bort viktiga underliggande aspekter, som är viktigare för en positiv utveckling än vad den geografiska förstoringen väntas bli.  

I den pågående diskussionen om regionförstoring anförs ofta att större administrativa regioner kommer att leda till ökad regional attraktions- och konkurrenskraft. Underförstått är att större och därmed färre regioner kommer att lösa de problem som bland andra skogslänen har dragits med under lång tid. Befolknings- och näringslivsutveckling ska genom regionförstoring få en vitamininjektion, vilket antas bidra till lösningen av bland annat sjukvårdens framtida finansieringsproblem.   Emellertid finns det skäl att resa frågetecken kring hela idén med regionförstorning, åtminstone om man menar allvar med regioners demografiska utmaningar och sjukvårdens finansiering. En regions storlek har inget, eller åtminstone inte mer än på marginalen, inflytande på befolknings- och näringslivsutveckling och därmed skatteintäkter. Verkligheten är mer komplex än så.   Visst är det så att stora regioner och stora städer, åtminstone mot bakgrund av folkmängd, i många avseenden framstår som mer attraktiva, kan dra till sig kompentent arbetskraft och därför uppvisar en större konkurrenskraft än små regioner. Attraktiviteten har emellertid inte nödvändigtvis med just storleken att göra. I stället handlar det rimligen väl så mycket om olika kvalitativa mått såsom densiteten, det vill säga tätheten mellan invånarna, och befolkningens förmåga att dra nytta av tätheten genom social interaktion. Ju tätare folk bor desto fler potentiella möten mellan människor och ju fler möten desto fler idéer. Och ju fler idéer desto fler nya företag och produkter och så vidare. Täta miljöer med begränsad geografisk utbredning borde väl dessutom vara lättare att hantera än glesa miljöer med vidsträckta avstånd? Är kanske lösningen i så fall en regionförminskning?   Värt att notera i sammanhanget är att stora, attraktiva och konkurrenskraftiga regioner vanligen växt fram organiskt under lång tid, ofta mer eller mindre oberoende av, och i vissa fall till och med trots, politiska beslut och administrativa gränser. Därutöver pekar mycket på att folk i allmänhet verkar trivas i närheten av andra, varför således täta miljöer drar vinstlotten istället för glesa bygder. Och som om inte det var nog pekar mycket på att de flesta trots allt flyttar av egen fri vilja. Resultatet blir därmed en uppåtgående spiral för täta miljöer och en nedåtgående för glesa bygder. Förstås med vissa undantag eftersom att det finns människor som vet att uppskatta tystnaden och de fria vidderna som glesa bygder uppvisar. Kvalitet och inte kvantitet således.   För att understryka komplexiteten när det gäller regional utveckling är det viktigt att också peka på att politikers och tjänstemäns roll (inom de myndigheter som har som uppgift att just utveckla regionen) endast ger resultat på marginalen. Istället är det de enskilda människornas initiativ, beslut och handlingar, liksom företagens förmåga att möta marknaden, som över tid ger det reella avtrycket i fråga om regional och lokal utveckling. Individerna och företagen agerar, i vår tids föränderliga globala ekonomi dessutom, alltid under inflytande av händelser och förhållanden som står långt bortom individens, företagens och regionens kontroll. Det kan vara allt från vulkanutbrott till börskrascher. De individer och företag som kan hantera den föränderliga globala ekonomin utgör vinnarna.   Givetvis har politiker och tjänstemän en viktig roll att spela, inte minst som möjliggörare när enskilda och företag kommer upp med initiativ. Men då handlar det snarare om vad som sker på den lokala nivån än på den regionala. På det övergripande planet sätter staten dessutom spelreglerna. Den (o)kritiske kan, om det finns skäl för det, så klart alltid invända och plocka fram solskenshistorier om politiskt styrd lokal och regional utveckling. I sådana exempel intar inte sällan strukturfondssatsningar, industrifonder och liknande initiativ en framträdande roll. Men sådana historier blir mest till anekdoter som legitimerar de regionalpolitiska åtgärderna och förstärker den administrativa regionens betydelse.  

Mot denna bakgrund uppstår naturligtvis frågan om den regionala nivåns, förstått som regionkommun, betydelse överhuvudtaget. Är regionkommunerna och därmed hela diskussionen inne på ett blindspår? Finns lösningen att finna i en återgång till effektiva och starka länsstyrelser som återigen agerar som statens förlängda arm i nationalstatens olika delar? Kanske är det också staten i kombination med olika privata aktörer som har förmågan att säkerställa en god vård och välfärd för alla medborgare (oavsett var i landet man bor)? Är lösningen kanske en stark stat och många kommuner (som tillvaratar de enskildas initiativ och behov) utan den regionala mellannivån? Frågorna har inga entydiga svar, men kanske kan de skapa perspektiv på diskussionen och till och med visa på idén om regionförstoring som, om inte missuppfattad, så i alla fall missriktad.    Svante Karlsson Forskare vid institutionen för Kulturgeografi, Umeå Universitet

Lämna en kommentar