Öresundsregionen är Skandinaviens ekonomiska lokomotiv och ett tättbefolkat område. Ändå släpar den gränsöverskridande beredskapen efter. Om katastrofen är ett faktum så skulle svenska och danska myndigheterna få svårt att samordna sig kring en effektiv insats. Det anser Niels Johan Juhl-Nielsen, dansk rådgivare och Göran Bengtsson, professor vid Lunds Universitet.

Öresundsregionen är redan en internationell storstadsregion med ett tydligt mål att vara en gemensam arbetsmarknad och livsmiljö. I detta sammanhang svänger Öresundskommittén med sin visionära stafettpinne och vill formulera strategier för såväl regionala som nationella samarbeten. Under de kommande tio åren vill Kommittén exempelvis se strategierna utformas inom områden som kompetens, innovation och hållbarhet. Öresundsregionen spelar med andra ord i deras egen men även i andra aktörers värld, en viktig roll i försöken att komma undan från krisens följdverkningar som både berör ekonomisk utveckling och hållbarhet.   Men mitt i jublet över alla möjliga framsteg så glömmer vi lätt bort den ökade sårbarheten. Detta är ju en oundviklig del av den ökade integrationen och det ömsesidiga beroendet mellan länderna. Sårbarheten är en känd inkörsport till kriser och katastrofer. Men i samhällen som har hållbar utveckling som långsiktig ambition förväntas speciellt politiker stödja sig mot en polerad kristallkula. Kulan förväntas avslöja potentiella hot mot exempelvis känsliga områden som måste ges extra stor uppmärksamhet. Naturligtvis är det en väldigt speciell utmaning att identifiera och förhindra att sårbara situationer uppstår i en region som Öresund. Regionen saknar naturliga skydd eftersom den inte har några gemensamma administrativa, politiska och geografiska gränser. Men om man som Öresundsregionen bygger sin framtid vid en fontän av inkubatorer och nätverk som drivs av gränslös energi från tusentals entusiaster så behövs försynens skydd mer än någonsin. Kulturkrockar Den huvudsakliga källan till regionen sårbarhet är att de nationella skyddsnät i Sverige respektive Danmark är uppbyggd på olika sätt. Sedan 2006 har Sverige haft en lag om beredskap för extraordinära händelser. Det ger kommunerna ansvar att ge information om sårbarheter inom kommunerna och regioner. Detta har resulterat i att hotbilder och nödvändiga skyddsåtgärder öppnar för en rad kvalitativa och subjektiva tolkningar av vad som är en risk och vilka konsekvenser denna risk för med sig. I Danmark har man en annan strategi. Här gäller den akuta nödsituationen och ambulanser och brandbilar utgör fortfarande ryggraden. Ett geografiskt områdesansvar upprätthålls av en rad tvärgående kompetenser och den politiska referensen för en katastrof har fortfarande mer gemensamt med den politiska verklighet som råder i en rysk stad än i en västerländsk kommun. Detta leder givetvis till två helt olika tillvägagångssätt även före katastrofen är ett faktum. Ingen kan med andra ord överblicka hur myndigheterna i Danmark och Sverige ska samarbeta. Regionen saknar sårbarhetsanalys och en beredskapsplan i viktiga områden såsom pandemier, infrastruktur och logistik, användning av naturresurser för friluftsliv och turism, industri- och bostadsbyggande, beroende på utbudet inom energi, vatten, IT, samt för sociala och etniska konflikter.   Man kan undra hur länge vi kommer att acceptera att samhället skyddar oss mot extraordinära händelser på så bräckliga grunder när bilar, byggnader eller broar byggs efter strikta krav, ritningar, modeller och beräkningar som håller helt andra kvalitetskrav. Och en sak är säker: Öresundsregionen kan under kommande år ställas inför en rad långt allvarligare hot än svagt sammanjämkade skattesystem eller transport   

än svagt sammanjämkade skattesystem eller transport och logistiksystem som inte håller sina tidtabeller.    Även skeptikern som inte ser riskerna bör dra sig till minnes hur utsatt regionen var under hösten och vintern 1918 då tusentals ortsbor dog av en influensapandemi. Då var inte idén om integrerad region ens påtänkt. Idag, när tågen rullar i skytteltrafik mellan länderna och händer trycks och bakterier byts ut som aldrig förr så är förmodligen risken för att en sådan pandemi ska bryta ut mycket högre än då.   Förebyggande säkerhet låg status Trots att lång tid gått så är det uppenbart att de två nationella säkerhetskulturerna står stadigt åtskilda. Det var också ett av skälen till att en arbetsgrupp tillsattes i februari 2009 med representanter från Region Skåne, Lunds universitet och kommuner längs den svenska östkusten samt med representanter för den danska försvarsministeriet och Beredskapsstyrelsen. Gemensamt skulle de gå samman kring en process där intentionen var en gemensam EU-ansökan om ett Interreg IV-projekt för att möta Öresundsregionens sårbarhet. Tyvärr möttes initiativet med avmätt likgiltighet. Framförallt gällde detta den danska sidan där kommunerna, regionerna och sektorsmyndigheterna konsekvent valde att upprätthålla principen om varje sektors enskilda ansvar.   Men det finns andra vägar att gå. Politiker från båda sidorna om sundet borde för länge sedan ha gjort Öresundsregionen till en modell för hur man kan minska den gränsöverskridande regionala sårbarheten och bidra till en mer robust och socialt hållbar utveckling. Visserligen kan räddningsledarnas krisinsatser på ytan uppfattas som mer glamorösa än det tysta detektivarbete som en förebyggande sårbarhetsanalys kan fresta med. Men allt talar för att säkerheten i Öresundsregionen bör ges minst samma uppmärksamhet som utvecklingen av IT, nanoteknik och bioteknik hittills fått.   Niels Johan Juhl-Nielsen rådgivare Göran Bengtsson, professor i ekologi vid Lunds Universitet.

Lämna en kommentar