Det saknas inte utmaningar inför de återstående tre åren som det nuvarande landsbygdsprogrammet har på sig innan de övergripande målen ska vara nådda. Leif Berntsson, landsbygdsvän och knuten till Högskolan Väst ger här sin bild av läget i Sverige.  

Landsbygdsnätverket har genomfört höstens stora träff 23 november i Stockholm. Carin Hjulström, känd från TV-programmet ”21.30”, kunde, tillsammans med ordförande Peter Melin, hälsa cirka 270 personer välkomna. Tillsammans representerande de ett stort antal av nätverkets aktörer.
 
Från EU-kommissionen deltog Soeren Kissmeyer Nielssen, som berättade om förhandlingarna inför nästa programperiod, det vill säga efter 2013. I en försiktig beskrivning kunde följande avlyssnas; nästa programperiod kan bli 5 + 5 år, de två pelarna blir kvar men troligen en omfördelning så att pelare 1 (avser stödet till jordbruket) inom EU:s Common Agriculture Program (CAP), blir något större och ”grönare” och får även ett särskilt riktad stöd till små gårdar.
 
En viktig del i alla stöden kommer att vara ersättning för ”public goods”, det vill säga betalt för leverans av allmänna nyttigheter. Nyckelord i förhandlingarna är arbetet med klimatomställning, biologisk mångfald, innovation, miljö, forskning och utveckling och förnyelsebar energi. Mer konkreta förslag är att vänta inom kort.
 
Ewa Rabinowicz från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) informerade om den nyss släppta halvtidsutvärderingen av Landsbygdsprogrammet. Hon gav en mycket sammanfattande beskrivning av utvärderingens slutsatser. De har lämnat ett antal förslag inför fortsättningen, bland annat att öka stöden till förutsättningsskapande insatser i förhållande till investeringsstöden, bredda miljöstöden till att även kunna ges till insatser utanför jordbruket, bredda fokus till att gälla hela landsbygden, öka miljönyttan och stärk LAG-gruppernas arbete inom Leader. De vill också få fram mer data för att kunna bättre följa upp effekter av insatserna framöver.
 
 
 
På lokal nivå önskar jag att de Leaderområden som nu finns i hela landet även kunde hantera och handlägga medel från utvecklingsområden som exempelvis strukturfonderna.
 
Formas, Vinnova, med flera bör så snart som möjligt överväga riktade forskningsinsatser för att öka möjligheterna att kunna avläsa effekter av Landsbygdsprogrammets insatser. Det är inte tillfredsställande att utvärderare återigen pekar på den problematiken när de skall dra slutsatser av ett program som handlar om så stora pengar som 35 miljarder kronor.
 
Fortsätt med dessa nätverksträffar där aktörer från lokala, regionala och centrala aktörer från privat, offentlig och ideell sektor deltar. Det är öppet och naturligt och det är en positiv effekt av Landsbygdsprogrammet och ger förutsättningar för resterande arbete.
 
Slutligen; en eloge till alla de ”samhällsentreprenörer” där ute som i det tysta hanterar regler, utvärderingar, revisioner, kontroller och granskningar och samtidigt håller modet och entusiasmen uppe. Ni är nyckelspelarna i ”andra halvlek”!
 
Leif Berndtsson
Svenska Landsbygdsnätverket

Under programpunkten ”detta är vi stolta över” kunde vi ta del av exempel från projektledare, handläggare och kanslipersonal. Nyckelord som användes var engagemang, arbeta med istället för mot, att verkligen se, att lyssna, att ge legitimitet, att mäkla kontakter nationellt och internationellt och att arbeta i trepartnerskap.
Vilka reflektioner kan man då göra efter en intensiv dag med flera workshops och informationer? Vad bör vi satsa på i ”andra halvlek”?
 
Lyssna på halvtidsutvärderarnas råd att i fortsättningen öka andelen ”förutsättningsskapande stöd”, det vill säga projektstöden.  Det bör innebära en del omprioriteringar ute

på länsstyrelserna. Flera positiva handläggare anser att de måste få mer tid att handlägga dessa ärenden. Min tro är att en ökad andel projektstöd i förlängningen kan leda till tydligare effekter av såväl investerings- som miljöstöd.

 
Halvtidsutvärderingen visar att Leader har positiva effekter och de efterlyser ökade resurser för genomförandet. Det visar att Leader-metoden var mogen att gå från ett begränsat utvecklingsstöd till att omsättas inom hela det stora Landsbygdsprogrammet. Trepartnerskap med samverkan mellan ideell, privat och offentlig sektor är en metod som i större utsträckning bör prövas även utanför landsbygdsområdet.
 
Öka samverkansinsatserna med andra regionala utvecklingsinsatser som exempelvis RUP, strukturfonder med mera. Om vi offensivt skall möta klimatomställning och energiomställningar bör vi bättre integrera de utvecklingspengar som vi faktiskt har till förfogande. De stora utmaningarna kräver sektorsövergripande lösningar och då måste vi finna naturliga och öppna kontaktvägar. Inte kan väl det faktum att de olika stöden på regional nivå handläggs av olika myndigheter och självstyrelseorgan försvåra sådan samverkan?  
Lämna en kommentar