Burning Man och Sweden Social Web Camp är två företeelser som får landsbygden att sjuda av liv och kreativitet. Två unika händelser som genom sin utformning lockar människor från staden till landsbygden.

Fotograf: Erik Starck
Fotograf: Erik Starck

Man kan om man vill dela Sverige i två delar: stad och landsbygd. Faktum är att det nästan går att dela in hela världen i dessa två extrempunkter. Kulturellt finns det starka band mellan världens städer. Stockholmare känner sig antagligen mer hemma i Köpenhamn, London, Tokyo, New York än i Askersund. Det finns en global, urban, kultur som gör att det nästan går att prata om de stora citykärnorna som en sammanhängande enhet. Vi skulle kunna kalla det Urbania.

Urbania är ett land som sedan ett drygt halvt decennium tillbaka omfattar mer än halva jordens befolkning. 2008 slog FN fast att mer än hälften av alla människor på jorden bor i städer. Detta är viktigt att förstå i en tid då det som utgjort nationalstatens klister; valutan, språket, lagarna (80% av Sveriges nya lagar kommer från EU) och TV-kanalerna är samtliga på väg att upplösas – även om det är i olika tempo.

Vi identifierar oss starkt med staden. Jag är stockholmare först, sedan svensk. Ich bin ein Berliner, sedan tysk. Vi drar oss kollektivt till staden av flera skäl. Arbetstillfällena finns där – och pengarna. Det är de enkla förklaringarna. Men staden har flera dragningskrafter; valfrihet, puls och friheten i anonymiteten som det innebär att vara en del av en stor massa. Staden innebär möjligheter. Dessutom finns det miljömässiga vinster i att samla människor på så liten yta som möjligt. Staden är grön!

Vad har då landsbygden att erbjuda?

Black Rock-öknen i Nevada är definitivt inte en del av Urbania. Däremot är den stor. Mycket stor. Varm som en stekpanna på dagen och kall som ett kylskåp på natten. Öknen är en uttorkad sjö och naturresurserna är begränsade till sten och en och annan kaktus. Mat och vatten lyser med sin frånvaro. Ändå samlas 50 000 människor här en vecka i slutet av augusti varje år. Öknen förvandlas då till “Black Rock City”, en tillfälligt byggd stad, formad som ett C.

Hit kommer människor, inte för att njuta av ökenlandskapet, utan för att bli aktiva deltagare i vad som inte kan beskrivas som annat än ett en vecka långt konstprojekt: Burning Man. Burning Man är i grund och botten inte mer än en enkel idé: låt oss samla konstnärligt lagda människor på samma ställe och ge dem en plattform för att få utlopp för sin kreativitet.

Sverige har inget Burning Man. Sverige har Sweden Social Web Camp (SSWC). För fjärde året i rad träffades 450 människor på Tjärö i Blekinge skärgård en augustihelg och brände upp ett får av trä. Det var på den s.k. okonferensen Sweden Social Web Camp (SSWC) som Sveriges första Burning Sheep gick upp i lågor.

Blinkningen till Burning Man var tydlig och släktskapet finns där. Båda evenemangen bygger på deltagarnas aktiva medverkan (varken på Burning Man eller SSWC finns förbokade talare eller artister, allt skapas på plats av deltagarna) och båda är förlagda utomhus och en bra bit från vad de flesta skulle kalla civilisationen.

Även SSWC bygger på en enkel idé: låt oss samla en massa smarta människor som älskar internet på en ö så att de kan dela med sig av sina tankar om hur nätet förändrar samhället. Resultatet blir en miljö som nästan vibrerar av kreativ energi.

Det tar nästan lika lång tid att ta sig från Stockholm till Tjärö som till New York. Antagligen kostar det ungefär lika mycket också, om man lyckas pricka in flygbolagens erbjudanden. Man kan undra: varför ska 450 nätnördar ta sig ändå till Tjärö för att skapa den där vibrerande energin? Kan de inte bara träffas på Stureplan?

I svaret på den frågan kanske vi närmar oss landsbygdens lockelse, som såklart skiljer sig från stadens. Staden är framåtlutad i en ständig rörelse mot något annat. Landsbygden, däremot, är mer bakåtlutad, kontemplerande, långsam (på ett inte alls negativt sätt utan på samma sätt som en god måltid bäst tillagas långsamt och ett gott samtal inte hastas fram).

Landsbygden är normalt sett något man som stadsbo bara passerar förbi på vägen till en annan stad. Men detta utanför-staden-skap passar för evenemang som Burning Man eller SSWC, då dessa handlar så mycket om just reflektion och eftertänksamhet. Själva resan dit blir en del av upplevelsen, närmast en ritual, då man tar sig bort från den bubbla som staden utgör och förflyttar sig till en plats utanför. En plats där man kan stanna upp och betrakta det man lämnat, utan andra distraktioner än mygg och getingar.

De regioner som lyckas är de som fullt ut spelar på landsbygdens styrka jämfört med stadens. Österlen lockar just därför att det har positionerats som en plats för reflektion och eftertänksamhet. Hemmet för den fria själen, där t.o.m. himlen är lite närmare.

Det finns även flera exempel på små kommuner i Sverige som under enstaka veckor blommar upp för att resten av året kämpa med allt det där som de flesta små kommuner i landet kämpar med: svag arbetsmarknad, dålig tillväxt och talangtorka. Musikfestivaler eller tennisturneringar ger småstaden en smakbit av storstadens puls under ett par dagar. Dessa evenemang fyller säkert ett gott syfte men en mer långsiktig strategi är att erbjuda mer av samma vara som produceras på SSWC.

Notera då, och detta är en viktig poäng, att det inte nödvändigtvis handlar om avkoppling. Nej, SSWC är i allra högsta grad produktivt arbete för deltagarna. I en tid då vi producerar med hjärnan och inte med händerna är möten och samtal som får ta tid, distraktionsfri produktivitet och möjlighet att fokusera otroligt värdefullt. Är det något som är bristvaror i staden så är det just detta.

Den landsbygdsort som lyckas fånga upp den lärdomen från SSWC har ett starkt fundament att bygga på. Att bli en plats där idéer får växa, krocka med varandra och ibland gå ihop. Vem skulle inte vilja besöka en sådan plats med jämna mellanrum?

Lämna en kommentar